Det politiska skvallret tränger ut granskningen

Joan Didions liv var ett sådant som inte låter sig kategoriseras. När hon gick bort strax före jul uppstod ett ögonblicks förvirring kring vad hon egentligen skulle sägas vara. Som uppväxt i den amerikanska drömmens konservatism, skildrare av 1960-talets motkultur, uttalad republikan, upphöjd skönlitterär essäist, dramatiker och till slut en av de mest respekterade politiska uttolkarna i USA var det många som gjorde anspråk på hennes arv. 

I slutändan vann journalistiken. Trots att hon skrivit manus, romaner och poesi är det som politisk journalist och samhällsskildrare hon kommer att bli ihågkommen, om man ska tro dödsrunorna. Men ambivalensen är ständigt närvarande. Den journalistiska stil som hon varit med om att utforma är en skönlitterärt inspirerad och distanserad skildring, som istället för att söka svaren, gestaltar frågeställningarna. 

Hennes bortgång borde har lett till en förnyad debatt om den politiska journalistiken, även i Sverige. Faktum är att Didion, mer än någon annan, kan sägas karaktärisera dagens svenska politiska journalist – sympatisk och förstående, men ständigt ambivalent till makten. Med tiden blev hon en stjärna nästan lika känd som sina objekt och oskiljaktig från sin egen rapportering. Det är inte ett gott tecken. 

***

Den tidiga svenska politiska journalistiken var, framför allt, föreläsande. Den som lyssnar på intervjuer eller reportage från 1900-talets första hälft slås av hur journalisten i praktiken slog på bandet, lät politikern prata och sedan stängde av. Budskap förmedlades från makten, inte mer. 

Det slog därför ned som en bomb när de tre O:na – Lars Orup, Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona – började med en slags ifrågasättande journalistik, inspirerad av hur amerikanska journalister arbetade under 1950-talet. Politikern skulle nu inte få välja frågeställare eller frågor, utan snarare ställas till svar utifrån de underlag som journalisten i förväg granskat, i vad som då i nedsättande termer kallades skjutjärnsjournalistik. Från 60-talet och framåt dominerade både tekniken och dessa tre journalister mycket av den politiska rapporteringen.

Ikonisk är intervjun med Tage Erlander inför kommunalvalet 1966 när O:na började ställa skarpa frågor om bostadspolitik, ett område som Erlander tidigare hade bett om att slippa svara på frågor om, och som blottade hur hopplöst utdaterad hans politikertyp skulle komma att bli. 

Skjutjärnets tid är idag över.

Skjutjärnets tid är idag över. Även om det, som med Erlander, finns de som fortfarande försöker spela ett utdött spel, har den tunga politiska journalistiken bytt skepnad. Politiken är betydligt bättre på att hantera de ansvarsutkrävande metoderna, ibland så pass bra att det framstår som helt obegripligt. “Skjutjärnsjournalistiken har blivit en banalitet”, konstaterar Ortmark själv i sina memoarer.

Tage Erlanders miss har i förlängningen lett till dagens journalisters mycket begränsade tillgång till höga makthavare, som i princip aldrig accepterar förutsättningslösa intervjuer annat än i Skavlan. Detta har skapat ett nytt paradigm, där konfrontation väljs bort. 

Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson pekade nyligen på hur institutioner som bör vara antagonister i ett politiskt system – medierna, intresseorganisationer och politiker – i Sverige blivit mycket bekväma med varandras sällskap. De känner knappast något behov att vässa sina knivseggar, och maktinnehav, menar Nilsson, utan maktinnehavet “underlättas av en kombination av skickligt bländverk och undergivenhet hos de härskande klasserna i byråkratin, medierna och näringslivet”. 

Även om Nilsson beskriver socialdemokratins nuvarande maktinnehav, är mediernas nya förhållande till makten samma för alla partier. En slags symbiotisk ekokammare har över tid växt fram inneslutande politikens pressavdelningar och inflytelserika journalister. Den granskande, grävande och konfrontativa journalistiken har istället alltmer kommit att ersättas av den psykologiserande och kommenterande, som vill beskriva makten på maktens villkor.

Politikerna själva lyser med sin frånvaro i Sveriges i dag tyngsta politiska produktioner.

Det märks inte minst på den flod av poddar och tv-program där politiken analyseras som spel, förklaras och följs, och som i många fall ligger närmare hovreportagen och kivet i Svensk Damtidning än grävande i kvitton. De tyngsta politiska journalisterna i Sverige syns alla i Det politiska spelet, Politiken, Politikrummet, Politikbyrån och Söndagsintervjun, som helt saknar motsvarighet i det tidigare journalistiska landskapet.

I samma veva har de politiska journalisterna gått från att vara bekanta röster till rockstjärnor i sin egen rätt – betydligt mer namnkunniga än sin mur av anonyma partikällor – och knappast några murvlar eller gråzonsgrävare. Politikerna själva lyser med sin frånvaro i Sveriges i dag tyngsta politiska produktioner.

Det blir också bakvänt ibland. När aktörer som Nyheter idag och Stoppa Pressarna ägnar sig åt just smuts och gråzoner, och avslöjar obekväma omständigheter om Fredrick Federley, Dan Eliasson, Ida Karkiainen, Iraks försvarsminister, Sverigedemokratiska Rysslandssympatier eller vapen som försvinner på Regeringskansliet, agerar de stora politiska journalisterna snarare upphöjd domare eller kommentator i en konflikt, än skoningslösa åklagare mot makten. Och socialdemokratiska riksdagsledamöter öppet tillåts vädra sitt förakt för att medier jagar landets högsta makthavare.

Ett absurt resultat av att den politiska journalistiken blivit allt mer kommenterande, är att kommentatorerna blivit journalister. Idag sker många viktiga avslöjanden, som tar ifrån politikerna initiativet och ställer dem till svars, av opinionsbildare snarare än journalister. Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad, Aftonbladetkrönikören Oisin Cantwell och försvarsdebattören Patrik Oksanen har alla återkommande riktat anklagelseakter mot politiken genom att hitta nya uppgifter och inte nöja sig med undanflykter. 

Men substitut är substitut. Det tog många år som statsråd innan Strandhälls oförmåga att hantera grundläggande privatekonomi kom fram. Statsministern har inte svarat på annat än enstaka frågor i vad som snarast får beskrivas som hovreportage på över två månader. Detta trots att det svenska säkerhetsläget förändrats dramatiskt och hennes regering inte kan bestämma sig för en linje. 

Debatten om kärnkraft och elförsörjning – frågan som en gång knäckte en regering – blir bara mer och mer svårförståelig. Ingen av regeringarna Reinfeldt, Löfven eller Andersson verkar kunna beslås med något som helst ansvar för ett decennielångt nedbrytande av en central samhällsfunktion. Polismyndigheten har på ett antal år klappat igenom fullständigt, men kommunicerar i stort sett enbart i egna kanaler och svarar knappt på frågor. 

Den politiska journalistiken tycks få allt svårare att ens formulera en sammanhängande beskrivning att hålla politiker och andra makthavare ansvariga utifrån, och väljer istället att psykologisera det politiska skeendet. Underhållningsvåldet fyller rapporteringen, snarare ett sökande efter de makthavare av olika kulör som ljugit oss rakt upp i ansiktet. 

***

Skiftet från granskande till skildrande i politikens journalistiska toppskikt, sammanfaller med genomslaget av den narrativa, journalistiska stil som Didion kanske främst kommit att förknippas med: New journalism. Strömningens exakta avgränsning är omdiskuterad, men har sin kärna i den anonyma scenkonstruktion som Didions krets skördade stor framgång med under 70-talet. Reportagen blev litterära gestaltningar, och Didion själv menade sig ställa läsaren inför frågor, snarare än att ge några svar. 

Den kanske tydligaste företrädaren för New journalism i Sverige, i alla fall inom politiken, är Torbjörn Nilsson. Han kallar sig inte ens för journalist, utan som ”en som skriver om politik”, och har beskrivit sitt arbete som antropologiskt. Deltagarobservationen är hans metod. Han är helt enkelt med, pratar runt med oerhört många människor och försöker likt antropologen lägga pusslet av sociala strukturer, normer och föreställningar om sanning. Litet hårddraget skriver han politisk historia när den sker, förklarar och dramatiserar, istället för att söka upp misslyckanden och hålla makthavare vid brustna löften. 

I skolans kölvatten tar sig makten nya uttryck. Politiska beslut fattas inte, de blir till organiska processer där historiska, personliga trådar spunnits till en väv. Det är politik på politikens villkor och utifrån politikern, inklusive vandringssägner, mytbildning, personliga tragedier och barndomsminnen. Och ska man förstå den måste man vara med i den. 

Många har välkomnat utvecklingen. Professorerna på journalisthögskolan i Göteborg beskriver hur de forskar på journalistik i ett skede där “kunskapsanspråken minskar”. Modern politisk journalistik är inte hårdkokt och grävande i syfte att hitta lögnerna som politik aldrig kommer undan. Den har slutat att göra “anspråk på exklusiva kvaliteter och metoder, samt legitimitet att företräda allmänheten”, och erbjuder istället perspektiv och motiveringar.

I sin senaste text, som skildrar Moderaternas inre liv, är Nilssons enda källor anonyma suckande ”veteraner” som han talat med på . De tillåts ge liv åt en historia om en svingande partiledare i sportskor men utan taktkänsla. Det är skickligt gjort, underhållande och initierat, men räcker det som politisk journalistik?

***

Exemplet Torbjörn Nilsson är inte särskilt representativt. Men det är en trend dragen till sin spets. Samma tendens hos många andra har skapat en skvallerifiering av svenskt politisk journalistik, med ständigt fokus på partiernas inre liv och allt svagare kritiska perspektiv. Politiken har blivit medspelare snarare än motståndare, till personer med “sanningsanspråk” och “erfarenheter” snarare än lögnare. 

I den nuvarande trenden ligger en slags föreställning om att idéer och handlande inte kan skiljas från personen. De utgör ett och samma narrativ som måste beskrivas antropologiskt. Vad är deras bild av verkligheten och det politiska läget? För att kunna dra slutsatser om politik måste man förstå drivkraften, erfarenheterna, perspektiven, stämningen och humorn hos makthavarna. Men framför allt måste man förstå det mest icke-väsentliga irrationella av allt – personkonflikterna. 

Läs också:

Socialdemokraterna älskar makten – men inte ansvaret

Alice Teodorescu Måwe

Därför ändrade jag mig om S-samarbete

Frida Jansson

Och då måste man prata med människor. Bakgrundssamtalen, alltså de anonyma samtal som Sveriges högsta journalister har i mängder med tjänstemän och företrädare, har blivit ett av den tunga politiska journalistikens viktigaste verktyg för att kunna bygga detaljerade berättelser, sätta sig in och hänga med. Men bakgrundssamtalen får sällan fram någonting som ingen annan redan visste, utan mest hur någon ställer sig till det. Och politik handlar ju faktiskt inte om politikerna, utan om konsekvenserna av deras handlande.

***

Det kanske mest nydanande i svensk politisk journalistik under det senaste kvartsseklet är sannolikt Ordförande Persson, Erik Fichtelius fyra timmar långa skildring av Göran Perssons tid som statsminister. I dokumentären, som enbart är baserad på Perssons egna reflektioner och samtal med Fichtelius, ställs inga motfrågor, utan personen och karaktären Persson ska fångas i alla sina egenheter. 

Skildringen är oerhört fängslande. Underhållningsvåld, där vi som enskilda får lära känna makten och vara med i finrummen, men också fullständigt värdelöst som journalistik. Makten påklädd och på sina egna villkor, blir inte mer än tillrättalagda idolporträtt.

Det utbröt också en kort debatt om hur politiska journalister kunde umgås på detta sätt med sina objekt. Fichtelius förlorade jobbet som politisk journalist på Aktuellt, efter att hans nära personliga relation till statsministern hemlighållits under tre valrörelser. Men turbulensen den var snabbt överstökad och i dag är det få som höjer på ögonbrynen år formatet. Den nya tiden har inträtt, och de tre O:na är historia.

Den svenska journalistiken är idag referat, skildringar, recensioner och tolkningar. Det är en journalistik som slutat ställa frågor och dra upp byket, utan betraktar politiken som något annat än den är: smutsig och ute efter att dölja. Cirkeln är sluten. Bandspelaren av. Tack och bock för makten.