Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Fredrik Kopsch: Släpp gatorna fria

Krångliga tillståndsprocesser och planeringsivriga politiker gör gatulivet i Sverige tråkigare än i många andra länder. Svenska städer borde få leva upp och blomma ut, även när politikerna inte bestämt att det är festival, skriver Fredrik Kopsch.

Uteserveringar året runt borde vara en självklarhet även i Sverige. Foto Janerik Henriksson/TT

När jag besöker städer i andra länder slår det mig ofta hur mycket bättre gaturummet utnyttjas än i Sverige. I många europeiska städer håller restauranger öppet sina uteserveringar året om. Det gäller inte bara på sydligare breddgrader där vädret är mer tillåtande, det räcker att åka till Köpenhamn. I Barcelona förlänger frukthandlare och fiskbutiker sitt utbud en bit ut på trottoarerna. I Paris finns konsthandlare längst med Seine. I London finns tidningsförsäljare i små bås på trottoarerna.

Jag besökte nyligen Seoul i Sydkorea. Som stad är Seoul ett föregångsexempel på hur det skulle kunna vara. Där går det att köpa mat från tillfälligt uppställda gatukök över hela staden. Någon grillar kycklingspett, en annan bläckfisk. Överallt går det att köpa spunnet socker, uppskurna frukter och andra tillagade sötsaker. Och det gäller inte bara mat. I små bås finns skoputsare där man får låna ett par tofflor medan man får sina skor putsade. Och på flera ställen sker försäljning av enklare saker som strumpor och andra småsaker. 

I Seoul har man kommersialiserat gaturummet.

Bortsett några enstaka torghandlare som säljer frukt och grönsaker är våra gator och torg oftast tomma.

Skillnaden mot svenska städer är enorm. Bortsett några enstaka torghandlare som säljer frukt och grönsaker är våra gator och torg oftast tomma. Men det finns undantag. Några få dagar per år tillåter många städer försäljning av allt möjligt på gatorna. Foodtruck-festivaler, stadsfester och andra tillfälliga event är korta tillfällen då våra städer lever upp och blommar ut. Men varför ska vi begränsa oss till några få dagar per år?

Det är knappast så att svenskarnas företagsamhet och entreprenörskapsanda brister. Det är heller inte så att det saknas människor som både skulle vilja och kunna få en extra försörjning genom att sälja mat eller tillhandahålla tjänster åt förbipasserande på våra gator och torg. Att våra städer är så tråkiga beror på att det är alldeles för krångligt att få tillåtelse att sälja något på gatan.

Den som vill sälja en kopp kaffe behöver olika tillstånd och kommer sannolikt, om man alls får tillstånd, att anvisas till särskilda platser av kommunen och dess tjänstemän.

För några år sedan utspelade sig ett sådan exempel i min hemstad Lund.

En driven entreprenör, Darren Ward, hade byggt om sin lådcykel för att kunna cykla runt och erbjuda kaffe till föräldrar på lekplatser. Alla som har varit med sina barn på en lekplats förstår vilken välkommen service det skulle vara.

För att kunna sälja kaffe på allmän plats behöver man söka tillstånd från polisen och visa upp för kommunen att man följer alla föreskrifter om mathantering. Sådant tar tid och kostar pengar. I Lund ville kommunen dessutom ta ut en hyra för att Darren skulle få sälja kaffe från sin lådcykel. Jag har en själv en lådcykel, och har aldrig krävts på några pengar för att jag cyklar runt på gatorna med den.

Kommunpolitiker har en stark övertro på sin egen förmåga att planera fram attraktiva stadsmiljöer.

Men trots att tillstånden fanns på plats, och trots att Darren var villig att betala kommunen för att få befinna sig på allmän plats med lådcykeln blev det aldrig något kaffe till föräldrar i Lunds lekplatser.

Kommunala politiker och tjänstemän har nämligen en stark övertro på sina egna förmågor att planera fram attraktiva stadsmiljöer. Deras tilltro till att entreprenörers drivkrafter att erbjuda varor och tjänster som människor vill ha, på platser där människor också vistas, tycks däremot vara obefintlig. Och det gäller över hela det politiska spektrat.

I Darrens fall tog det sig uttryck i att han förvisso tilläts sälja sitt kaffe från sin lådcykel, men bara på särskilda platser som kommunen anvisade. Problemet var att det på de här platserna saknades människor som ville köpa kaffe. Darren ville helst kunna sälja kaffe vid en av Lunds största lekplatser i stadsparken. Den idén fick avslag av kommunen med motiveringen att han då skulle konkurrera med ett kafé några hundra meter från lekplatsen. Kommunen begränsar alltså konkurrensen. Resultatet blir att det inte går att köpa kaffe i lekparken, och att Darren behöver hitta något annat sätt att tjäna pengar på.

Våra onödigt krångliga tillståndsprocesser och planeringsivriga politiker gör alltså att våra städer blir tråkigare än vad de annars hade kunnat vara. Vi måste tillåta människor att använda det offentliga rummet, gator och torg, på ett bättre sätt.

En intressant väg framåt vore att öppna upp experimentgator i svenska städer. Ytor som idag används som parkeringsplatser för bilar kan hyras ut till högstbjudande, med stor frihet kring hur de får användas. Den som ser bäst nytta av marken kommer att få använda den. Det kan bli en restaurangägare som vill utöka sin uteservering, eller någon helt annan som vill ställa dit en grill och sälja mat.

Med en frihetligare inställning till hur gatorna kan användas kommer vi också att komma bort från det normala trista gatulivet. Det som för människor i andra länder är vardag, men som för oss endast förknippas med festival, kan vi få året om.