Slöjan utmanar den svenska konsensuskulturen
Vår svenska konsensuskultur irriteras över avvikare, som exempelvis kvinnor i slöja. Det kan ses som intolerant. Men intoleransen är mot slöjan, inte mot människan, eftersom kravet på att människor skall bli som oss egentligen är starkt inkluderande.
Vi upprörs över parallella rättssystem, över moralpoliser i förorterna, och många ser slöjan som en del av det paketet. Om det är särskilt rättvist, att dra jämförelser mellan ett klädesplagg och betydligt allvarligare problem, kan man fråga sig och diskutera. Vi kan inte begära att ett företag som SAS skall ta den diskussionen med alla sina kunder och om de därför väljer att inte anställa kvinnor med slöja måste det vara företagets rättighet, som dessutom stöds av EU-beslut. Det i sig är inte konstigare än att ett lyxhotell väljer att inte anställa en man med tatueringar i ansiktet som portier eller att ett gym inte anställer en kraftigt överviktig person som tränare. Det handlar om vilket intryck man vill ge till sina kunder, eftersom ett företag kan liknas vid en gemenskap.
En av de äldsta böckerna på svenska är ”Um styrilse konunga ok höfdinga”, skriven under 1300-talets första hälft. Många har intresserat sig för bokens språk, andra har letat efter dess förebilder. Men få verkar ha intresserat sig för vad texten handlar om. Så håll i er nu, för här kommer en läsövning i 1300-talssvenska:
Mannen är aff sin naturlik skipelse milder och thydhelekur fram firi all annor wärilzlik diuur. Ok thi må han wara i samvaru flera manna. Huru måtte han tea älla fulkomna sin mildlek, utan han war med flerum mannom thöm han måtte göra gagn ok hughnadh med mildlek sinom.
På modernare språk kan det uttryckas att människan är en social varelse, som blir bättre som människa genom umgänge med andra människor. Vi ingår alla i en mängd olika grupper, där vårt samspel med andra människor är en förutsättning för ett fungerande samhälle.
Ibland händer det att människor som rimligen borde vara med i en grupp utesluts. Vi kallar det diskriminering och vi har lärt oss att vara vaksamma mot detta. Men vad gör vi när en del människor frivilligt väljer att vara avvikande, att markera sitt avstånd från de andra i gruppen? Så uppfattas slöjan av många. Här är det lätt att ta till den enklaste förklaringsmodellen, nämligen att oviljan mot slöjan måste handla om islamofobi. Uppenbarligen är det så att många uppfattar slöjan som en markering av annan tillhörighet, vilket retar dem som helst vill att alla skall vara lika och inte avvika för mycket från den gängse normen.
Botemedlet kan vara tolerans, att vi accepterar människor som de är, även när de är olika. Det finns dock en gräns för toleransen. Som Karl Popper påpekade kan vi inte tolerera dem som inte vill tolerera oss. Toleransen måste alltså vara ömsesidig. John Rawls påminde om att tankarna om tolerans uppstod som en direkt följd av 1600-talets europeiska religionskrig. Det var för att få slut på de eviga striderna mellan katoliker och anglikaner John Lockes brev om toleransen publicerades 1689 och det var för att få slut på den katolska förföljelsen av hugenotter Voltaire 1763 utgav sin traktat om tolerans. Toleransen är en del av det europeiska arvet från upplysningstiden och fungerar bara så länge vi tolererar det vi inte tycker om.
Men många vill inte vara toleranta. De anser sig ha rätt att leva i sin egen lilla värld. Andra vänder sig mot människor som avviker. I Sverige är det lätt att se att detta hänger samman med vår starka vilja till konsensus. Vi vill att alla skall uppföra sig och tänka någorlunda likt, eftersom vi i varje fall tror att det leder till ett trivsammare samhälle. Det kan ses som trångsynt, men är samtidigt en form av inkludering. Det är ju just därför att man vill att alla skall vara en del av samma stora gemenskap som man kräver att folk inte skall avvika för mycket. Trångsynthet och brist på tolerans kommer alltså inte av ondska, utan av en vilja att ”alla skall med”. Och lösningen på detta dilemma ligger i att båda sidor försöker bjuda till och mötas på halva vägen.