Sluta ge bidrag till de minst behövande
Bidrag för lärarassistenter och barns mediciner utnyttjas av helt andra kommuner och familjer än de som faktiskt behöver hjälp. Den statliga omfördelningens grova skavanker framträder. Så snart bidrag är tillgängliga för fler än de är ämnade för kan vi räkna med att det är de minst behövande som står först i kön.
Det som skulle bli 6 000 nya lärarassistenter i ekonomiskt utsatta kommuner blev långt färre, och i fel kommuner. 62 procent av regeringens avsatta pengar kommer inte att gå till några kommuner alls, eftersom många inte har ansökt om bidraget. De som inte har sökt är i många fall kommuner med knappa resurser – just de som är i störst behov av extra pengar.
Orsaken är att villkoret för stödet var att halva kostnaden för lärarassistenterna måste betalas av kommunen själv. De som redan har svårt att finansiera skolan har inte större möjligheter att skrapa ihop halva kostnaden, bara för att det finns statliga bidrag att hämta. Samma hårt ansatta kommuner har heller inte de resurser som krävs för att ta sig igenom den krångliga ansökningsprocessen.
Resultatet blir att rikare kommuner söker och får bidraget i stället. De får alltså statlig hjälp att anställa lärarassistenter som de flesta antagligen hade haft råd att betala för själva. Bidragspengar landar då någon helt annanstans än där de behövs som mest, vilket knappast bör ge några godhetspoäng till statens fumliga omfördelningsfingrar.
Det slutar i alla fall med slöseri med skattepengar.
I stället för att ifrågasätta själva bidragsutdelningen finns de som förespråkar rakare och enklare sådan, genom att ta bort alla villkor. Då får visserligen de mest behövande enklare tillgång till bidragen, men problemet med att de som inte behöver också får bidrag kvarstår. Det slutar i alla fall med slöseri med skattepengar.
Just därför har införandet av kostnadsfria läkemedel för barn blivit dyrare än väntat. Sedan 2016 har barn kunnat få receptbelagda läkemedel helt betalda av det offentliga. Socialstyrelsens utvärdering av reformen visar visserligen att utfallet har blivit som önskat – uttaget av mediciner för barn i familjer med låg inkomst har ökat. Samma ökning har dock skett för familjer med högre inkomster.
Eftersom medicin till barn rimligen är en prioriterad utgift i de flesta familjer lär det enbart ha varit de med allra lägst inkomst som tidigare inte skaffade dem av ekonomiska skäl. Ändå ökar alltså uttaget i alla inkomstgrupper. För den som inte vet bättre ser det ut som att barns behov av mediciner ökar i samband med att föräldrarna slipper betala för dem. Visserligen har antalet barn som gör minst ett årligt uttag av medicin ökat, men antalet uttag för varje barn har ökat betydligt mer.
Visst går det att argumentera för att även de familjer som tidigare hade råd att köpa mediciner till barnen ska kunna använda pengarna till något annat. Men det rättfärdigar inte att många familjer nu hämtar ut fler mediciner gratis än de verkade anse att barnet behövde tidigare. Det mesta pekar på ett överutnyttjande av bidraget som betalar för medicinerna, vilket läkare också vittnar om i Socialstyrelsens rapport. Bidraget för gratis mediciner har alltså landat i delvis behövande händer, men ännu mer i välmående men giriga händer.
Bidrag till behövande kan vara en fin tanke, men allt som oftast fungerar inte omfördelningen som det är tänkt.
Om syftet med bidrag till lärarassistenter och mediciner för barn var att underlätta för de kommuner och familjer som har det tuffast, och ingen annan, är stora delar av de spenderade pengarna rent slöseri. Även om medicinbidragen också kommit behövande till del är det de andra familjerna, som egentligen har råd, som gjort att kostnaderna blivit större än någon väntade sig.
Bidrag till behövande kan vara en fin tanke, men allt som oftast fungerar inte omfördelningen som det är tänkt. När bidrag till exempel riktar sig till alla med barn, och fungerar som barnbidraget, blir det mer slöseri än nytta. Pengarna blir snarare extra skatteåterbäring för familjer och kommuner som egentligen klarar sig själva – på andra skattebetalares bekostnad. Då är det bättre att dra in de generella bidragen och sänka skatten för alla, samt öppna för att fler som lever på knappa medel faktiskt tar sig ur den svåra situationen.
Om vi ändå ska fortsätta ha en uppsjö av bidrag, vilket de flesta ledande politiker tycks vara överens om, måste systemet åtminstone se till att bara de som behöver pengarna får dem. Annars blir det lyxbidrag, i stället för hjälpbidrag. Det må blidka vissa väljare, men är allt annat än en rättvis användning av skattepengar.