Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Bidrag är maktutövning

Att dela ut bidrag till någon är att utöva makt över henne. Allt från föräldraförsäkring till ”gratis” sjukvård villkoras för att påverka människors beteende. Bidrag och subventioner är ett av sociala ingenjörers favoritverktyg för att tvinga människor till anpassning.

Den som är satt i skuld är icke fri, som socialdemokraten Ernst Wigforss påpekade. Men inte heller den som är beroende av bidrag är fri, och det är något socialdemokrater i alla partier skamlöst har utnyttjat sedan välfärdsstaten uppstod.

Den optimistiska tolkningen av välfärdsstaten är att den omfördelar pengar, mellan människor och mellan olika perioder i individers liv, så att fler får möjlighet att leva som de vill: utbilda sig, göra karriär, flytta. ”Begåvad men fattig – ge honom lika chans”, som det stod på Arbetarepartiets valaffisch 1948. I själva verket fungerar dock välfärdsstaten ofta tvärtom. Pengar omfördelas inte så att människor får förverkliga sina egna livsmål, utan så att de förmås leva som staten skulle önska.

Staten är nämligen inte bara en maktstruktur som används i olika syften beroende på vilka politiker som för tillfället håller i spakarna. Maktkoncentrationer drar till sig människor som vill bestämma över andra, eftersom de erbjuder så många lockande möjligheter till detta. Till exempel är det enbart en bråkdel av väljarna som vill att staten ska bestämma hur föräldraledigheten fördelas mellan föräldrar, men i riksdagen upprätthåller majoriteten glatt kvoteringen.

Föräldraförsäkringen är även ett illustrativt exempel på hur bidrag används för att utöva makt. Staten samlar in våra skattepengar och delar ut till dem som får barn – men bara om de delar på föräldraledigheten tillräckligt jämställt. Den uttalade idén är att bidraget ska användas som verktyg för att forma människors liv i den riktning överheten önskar. Den utredning av föräldraförsäkringen som tillsattes 2016 föreslog året efter att de kvoterade månaderna i föräldraförsäkringen skulle öka från tre till fem i syfte att ”föräldraförsäkringen i högre grad än i dag ska bidra till jämställdhet på arbetsmarknaden [och] ett jämställt föräldraskap”. 

Pengar omfördelas inte så att människor får förverkliga sina egna livsmål, utan så att de förmås leva som staten skulle önska.

Just familjepolitiken har alltid varit extra lockande för sociala ingenjörer. Det framgick tydligt i Gunnar och Alva Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan (1934), som argumenterade för att svenskar måste förmås att föda fler barn. Det behövdes folk som kunde betala för den växande generationen äldre. För att uppnå detta, menade makarna Myrdal, behövde incitamenten skruvas så att fler skulle välja att skaffa barn: avgiftsfri sjukvård och skollunch, förmånliga bostadslån och barnbidrag. 

I dag har åsikten att det behövs fler barn blivit omodern, trots den betydligt större grupp äldre och personer som aldrig kommer att komma in på arbetsmarknaden som kommande generationer har att försörja. I stället kretsar den sociala ingenjörskonstens familjepolitik kring att tvinga fram lika utfall i föräldraledighet. Kvoterad föräldraförsäkring är bara ett av verktygen; jämställdhetsbonusen, som avskaffades 2017, fungerade på samma sätt. Jämställdhetsbonusen fungerade på samma sätt. Du får tillbaka dina skattepengar, men bara om du lever som vi vill. För sociala ingenjörer i alla partier är bidragen ett drömverktyg för att få folket att bete sig ”rätt”.

Det är inte bara direkta bidrag som följer den sociala ingenjörskonstens logik. Mycket av det vi får i utbyte för våra skattepengar är villkorat på olika sätt. Vi får ”gratis” dagis, men även förskoleverksamheten är utformad för att uppnå ledande politikers jämställdhetsvision. I den avgiftsfria förskolans läroplan står bland annat att förskolan ska ”motverka traditionella könsmönster och könsroller”, något som till exempel tagit sig uttryck i att Skolinspektionen kritiserar de dagis där inte personalen aktivt styr den fria leken i en genuspedagogisk riktning. 

Vi får ”gratis” sjukvård också, men sedan använder staten det som argument för att försöka styra över våra livsstilsval. Rökförbudet brukar motiveras på just det sättet; när nu staten har åtagit sig att subventionera vår sjukvård, är det minsta den kan begära att vi inte belastar dess sjukvårdsbudget i onödan. Om de själviska skattebetalarna trots det har fräckheten att röka behöver det avstyras. Som socialminister Annika Strandhäll fastslog: ”Rökningen kostar samhället miljarder, leder till mängder av cancerfall och belastar kraftigt en redan ansträngd sjukvård.” Att det var skattebetalarnas pengar från början, och att de som betalat för sjukvård bör ha rätt att kräva få denna vård utan statliga motkrav, är en insikt som inte verkar ha slagit de sociala ingenjörerna.

Att det var skattebetalarnas pengar från början är en insikt som inte verkar ha slagit de sociala ingenjörerna.

Parallellt med den sociala ingenjörskonsten utvecklades under 1900-talet en annan socialistisk strategi: funktionssocialismen. När medborgarna visade sig alltför ovilliga att lämna ifrån sig produktionsmedlen till staten, beslöt den ständigt lika anpassningsbara socialdemokratin att låta dem behålla sin äganderätt – formellt. I stället angrep man den praktiska äganderätten: rätten att göra vad man vill med sin egendom. Det var vad löntagarfonderna handlade om, att ta ifrån företagare makten över sina egna företag utan att de, på pappret, förlorade den.

I viss mån speglas den funktionssocialistiska strategin i den sociala ingenjörskonstens bidragsutdelning. Skattebetalarna får visserligen tillbaka sina pengar, men de får inte göra vad de vill med dem. De måste använda dem på det sätt staten har beslutat.

Bidrag är maktutövning. Det gäller till och med om staten plötsligt skulle hamna i händerna på politiker som inte vill lägga sig i människors livsval. Blotta utdelandet av bidrag och subventioner är att sätta någon i ekonomisk beroendeställning, för den som är beroende av någon annan för att få budgeten att gå ihop är inte fri. Invånarna i maktens korridorer kan när som helst bestämma sig för att det behövs fler barn, färre barn, mindre rökning, mer motion, fler kollektivboenden eller någon annan idé som hamnat på modet.

Med andra ord: socialdemokrater och socialliberaler säger gärna att välfärdsstaten ökar människors valmöjligheter, men bidragen och subventionerna används regelmässigt för att begränsa oss. Det kanske inte gör dig något så länge din uppfattning om hur man bör leva stämmer överens med statens. Men vad händer när personer av en annan uppfattning kommer till makten?