Sluta spegla samhället

På en frukostkonferens för ett tag sedan stod en representant för ett stort teknikkonsultföretag och föreläste om företagets strävan att ”få in” fler kvinnor. Det är en målsättning som brukar tas för given till den grad att arbetsgivare och organisationer inte ens bryr sig om att motivera varför. Den här teknikkonsulten gjorde dock ett försök. Först drog hon ett vagt särartsfeministiskt resonemang om att kvinnor bidrar med andra perspektiv än män. Sedan förklarade hon att företaget ju också måste ”spegla samhället”.

I klarspråk betyder det att ha samma andel kvinnor och minoriteter som samhället i allmänhet. Frågan är bara varför ett teknikkonsultföretag som större delen av befolkningen knappast känner till, anser sig behöva spegla befolkningen. Den enda del av befolkningen som känner till fördelningen mellan exempelvis män och kvinnor på företaget är de som jobbar där. Resten av oss har ingen aning, och många av oss kunde inte bry oss mindre.

Men det självpåtagna ansvaret att spegla samhället har jag sedan dess noterat på alla möjliga orimliga ställen. Hockeyklubben Västerås IK vill till exempel ”bli en förening som speglar och tillvaratar mångfalden i det svenska samhället”. Polismyndigheten, som ju inte nöjer sig med informell kvotering utan har utformat sitt antagningssystem på ett sätt som aktivt missgynnar män, anser att regeringens jämställdhetsintegrering hjälper polisen att just spegla samhället.

Chefen på byggföretaget Peab går så långt som att förutspå hela byggbranschens död om den misslyckas med denna spegling.

Konsekvensen av att försöka ”få in” fler kvinnor eller minoriteter tills den egna organisationen speglar samhällets sammansättning blir alltid diskriminering.

Den välvilliga tolkningen är att de som fått för sig att göra sina företag och organisationer till små statistiska modeller av Sverige, med ”rätt” andel kvinnor, utrikes födda och andra minoriteter, hyser en naiv önskan att skapa en mer välkomnande arbetsmiljö för grupper som annars är underrepresenterade på arbetsplatsen. Om exempelvis kvinnor inte vill söka sig till en arbetsplats går ju arbetsplatsen miste om talang.

Det är ungefär så Peab, till exempel, motiverar sitt behov av att spegla samhället. Företaget menar att tjejer väljer bort byggbranschen, och att inte heller ”moderna män” vill arbeta där, på grund av en så kallad machokultur. Tyvärr har de begrepp som används i sammanhanget, som sexism, rasism och machokultur, tappat en hel del betydelse sedan de började appliceras på harmlösa skämt. Det är svårt för en utomstående att veta om någon verkligt skadlig kultur faktiskt föreligger. Men om lösningen på problemet är att spegla samhället, innebär det underförstått att mansdominansen är roten till det onda – att för stor andel män per automatik leder till sexism, rasism och machokultur. Ett sådant resonemang hamnar påfallande nära den traditionella definitionen av sexism, det vill säga föreställningen att könen är olika kompetenta och värda.

Det för oss in på den mindre välvilliga tolkningen av viljan att spegla samhället: att man ser män, och andra grupper som anses vara förfördelade i olika maktordningar, som problem i sig. Eller att man helt enkelt slentrianmässigt hakar på de lobbygrupper som sprider denna föreställning av mer eller mindre egennyttiga skäl, eftersom man då får ryggdunkar av dessa lobbygrupper och kan framställa sig själv som modern och i takt med tiden.

Det finns ingen annan rättvisa än den rättvisa som innebär att alla får samma chans, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning och andra ovidkommande egenskaper.

Var skälen ligger på skalan mellan naiv världsförbättraranda och cynism spelar egentligen ingen roll. Konsekvensen av att försöka ”få in” fler kvinnor eller minoriteter tills den egna organisationen speglar samhällets sammansättning blir alltid diskriminering. Prioriterar man kvinnor prioriterar man bort män. Uppmuntrar man en särskild grupp att söka ett jobb, som när Centerpartiet sökte efter en pressekreterare ”gärna med annan etnisk bakgrund än svensk”, avskräcker man i lika hög grad andra grupper från att söka. Letar man aktivt efter en grupp väljer man i samma utsträckning bort en annan.

Man kan inte samtidigt sträva efter att spegla samhället, och tillämpa meritokratiska principer där den bäst lämpade får jobbet oavsett andra faktorer. Tyvärr är det inte bara några enstaka företag som som prioriterar kvotering över meritokrati. Volvo anser att det ingår i dess samhällsansvar att eftersträva en jämn könsfördelning och att ”återspegla mångfalden” där de bedriver verksamhet. Axfood, Försvarsmakten och Swedbank ska alla spegla samhället. Formuleringen står inskriven i Nordic Choice Hotels etiska riktlinjer, och motiverade tidigare i år det statliga Systembolaget att rikta en rekryteringskampanj specifikt mot personer med ”annan kulturell bakgrund än svensk”. För Ikea är det viktigt att företagets anställda speglar kunderna. Bokförlaget Penguin nöjer sig inte med kön och etnicitet, utan började förra året även kvotera författare och medarbetare utifrån sexuell läggning, funktionshinder och klass.

Listan skulle kunna göras längre. Modeformuleringen har smugit sig in lite överallt, och de värderingar den ger uttryck för följer med.

Att så många företag hellre sitter och modellerar sina företag efter SCB:s senaste siffror över befolkningssammansättning, än gör det rätta och låter sökande tävla med rättvisa förutsättningar, är ett allvarligt problem. Det finns ingen annan rättvisa än den rättvisa som innebär att alla får samma chans, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning och andra ovidkommande egenskaper. De företag som tror eller låtsas att de gör något bra genom sin informella kvotering bidrar alla till att göra världen lite mer orättvis.