Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Låt dig aldrig kvoteras in

När man blir erbjuden ett uppdrag eller ett jobb med anledning av ens kön bör man tacka nej. Kvotering underminerar inte bara den inkvoterade, utan resten av kvinnorna på arbetsmarknaden. Framför allt är det oetiskt att ta något man inte borde ha blivit erbjuden från första början.

”Det här skulle aldrig ha hänt en man” är inte något jag brukar tänka. Mitt behov av att skylla potentiella egna misslyckanden på ”strukturerna” är begränsat, och jag föredrar att se verkligheten som den är framför att iaktta den genom rosa glasögon.

Det finns dock något som aldrig drabbar män, och som jag önskar att jag kunde få slippa: inkvoteringen.

Senast var det ett mejl som landade i min inkorg med frågan om jag ville ta mig an ett moderatoruppdrag. Det ville jag gärna. Sedan läste jag: ”Vi behöver en (helst kvinnlig) moderator.”

Det är möjligt att han som skrev mejlet trodde sig göra något bra för kvinnor genom att se till att fler av oss syns i hans evenemang. I så fall borde han ha vetat bättre. Den som aktivt strävar efter att anlita kvinnor menar underförstått att kvinnor inte klarar av att tävla på samma villkor som män. Det spelar ingen roll om syftet är att ”lyfta kvinnor” – resultatet är en nedlåtande klapp på huvudet.

Ironiskt nog är denna nedlåtande klapp på huvudet något som stora delar av den feministiska rörelsen efterfrågar. De har upptäckt att de som driver företag, organisationer och till och med partier helst vill fortsätta anställa den bäst lämpade för jobbet. Inte ens Jämställdhetsmyndigheten vill behöva ta hänsyn till de anställdas kön. Alltså satsar de i stället på informell kvotering: att förmå HR-avdelningar att välja kvinnliga kandidater för att slippa kritik och vinna etablissemangets gillande.

Det spelar ingen roll om syftet är att ”lyfta kvinnor” – resultatet är en nedlåtande klapp på huvudet.

Det kan ske på olika sätt. Kampanjledare uppmanar väljare att rösta på den kvinnliga kandidaten just för att hon råkar vara kvinna. Journalister och politiker slentriankritiserar organisationer som befordrar eller anställer män, och hyllar dem som väljer kvinnor. Intressant nog kommer kritiken och hyllningarna ofta från personer som inte har någon aning om vilka kandidater som funnits från början eller hur kompetenta alternativen varit. Analysen är inte mer intelligent än att om hälften av alla människor är kvinnor men mer än hälften av alla styrelseledamöter är män, är det orättvist. Eller, som den moderata EU-parlamentarikern Arba Kokalari nyligen hävdade: Det är orättvist att kvinnliga fotbollsspelare tjänar mindre än manliga när de ju utövar samma sport.

Ickesocialister brukar annars påpeka att en rättvis fördelning av pengar inte är att alla får lika mycket, utan att alla får vad de förtjänat. Den som jobbar hårdare, tar större risker och levererar något folk efterfrågar förtjänar mer pengar. Jobb fungerar på samma sätt. Rättvisa är inte att lika många män och kvinnor sitter runt ett styrelsebord, utan att de som sitter runt bordet sitter där av rätt skäl. Processen måste vara rättvis, och den slutar vara rättvis i den sekund någon beslutar sig för att prioritera kvinnor.

Detta hindrar tyvärr ickesocialister från att, när det kommer till kritan, strunta blankt i denna princip. Även inom näringslivet finns en tendens att tala om en 50/50-fördelning, inte konkurrens på lika villkor, som ”jämställdhet”. Svenskt Näringsliv hävdar till exempel att ”ledningsgrupper och styrelser blir mer jämställda” när de egentligen menar att könsfördelningen blir jämnare. Organisationen som ville att jag skulle sitta i en moderatorsstol och förgylla deras image med mina dubbla X-kromosomer var inte direkt kommunistisk, heller. Även bland marknadsekonomer har vänsterfeminismens version av ”jämställdhet” blivit viktigare än meritokratin.

Men till vilket pris? Även de som inte anser att det är diskriminering om inte andelen kvinnor i varje givet sammanhang matchar andelen kvinnor i samhället, hävdar att man behöver ”få in” fler kvinnor på toppositioner så att patriarkala chefer får se att kvinnor visst är kompetenta. Men om man låter mindre lämpliga kvinnliga kandidater gå före i kön av identitetspolitiska skäl kommer den genomsnittliga kompetensnivån hos kvinnor i exempelvis styrelserummet att sjunka, samtidigt som den genomsnittliga kompetensnivån hos männen ökar. Jag har svårt att se hur det skulle vara positivt för kvinnor, även om man bortser från det enkla faktumet att det är svårt att respektera den som blivit inkvoterad.

Om någon uttryckligen säger att den ”letar efter en kvinna” eller ”vill jämna ut balansen lite i panelen” vet man att man konkurrerar med orättvisa fördelar.

I det sammanhanget är den informella inkvoteringen ett riktigt gissel. Eftersom det knappt finns några sammanhang där man kan lita på att meritokratiska principer tillämpas fullt ut, finns det numera alltid fog för misstanken att kvinnliga kollegor, chefer och moderatorer är inkvoterade. Det både underminerar kvinnor på arbetsplatser, och följer med som en obehaglig misstanke varje gång ett arbetsrelaterat erbjudande dyker upp. På grund av den informella inkvoteringen kan jag aldrig riktigt lita på att jag får ett erbjudande för att någon anser att jag är bäst lämpad. De kanske bara vill ha en kvinna.

Man ska aldrig utgå från att man inte är bäst lämpad för de jobb och uppdrag man erbjuds. Tvärtom bör man se sig själv som en utmärkt rekrytering. Men om någon uttryckligen säger att den ”letar efter en kvinna” eller ”vill jämna ut balansen lite i panelen” vet man att man konkurrerar med orättvisa fördelar. Att inte spela med blir då en moralfråga. Precis som det är oetiskt att ta andras pengar bara för att man kan – ta emot bidrag när man skulle kunna klara sig utan, stjäla någons plånbok för att man vet att brottet aldrig kommer att klaras upp – är det fel att ta ett jobb bara för att man kan. Får man något man inte har förtjänat ska man inte ta emot det.

Att kunna lita på att de förfrågningar man får är tack vare ens kompetens, är en lyx som i dag är reserverad för män. Det är identitetspolitikens och kvoteringsfeminismens fel.

Det är svårt att göra något åt de chefer, HR-tjänstemän och styrelser som envisas med sin informella kvotering oavsett hur det misstänkliggör alla de kvinnor som fått sina jobb tack vare sin kompetens. Vad vi däremot kan göra är att inte låta dem klappa oss nedlåtande på huvudet. Vi kan tacka nej till uppdrag vi inte har fått i en rättvis konkurrens. Vi kan vägra låta oss kvoteras in.