SM i missförstånd

En socialsekreterare i Bromölla säkrade förra veckan sina femton minuter i rampljuset genom att anmäla sig själv till kommunen. Den SD-styrda kommunen beslutade nämligen nyligen att kommunanställda inte ska ha rätt att be på arbetstid, vilket socialsekreteraren ville uppmärksamma kommunen på att hon själv gjort.

– Jag gör det i solidaritet med andra religioner. Alla ska få lov att finnas på en arbetsplats. Det vill jag markera, säger hon.

Kvinnan i fråga är själv kristen, men drar, likt många andra, slutsatsen att Sverigedemokraterna vill markera mot muslimer. Kommunstyrelsens ordförande Eric Berntsson (SD) säger å sin sida att syftet med den nya regeln är att man inte ska lämna sina arbetsuppgifter för att gå och be. I någon mån lyckas socialsekreteraren illustrera hans poäng; om hon måste anmäla sig själv för sina böner i syfte att markera mot förbudet, beror det rimligtvis på att ingen annan (åtminstone ingen vanlig dödlig) hade märkt hennes böner. Alltså är syftet inte att hindra någon från att ”finnas på en arbetsplats” och då och då skänka högre makter en tanke, utan att hindra dem från att göra det på ett sätt som påverkar arbetet.

Samtidigt finns det skäl att misstänka att socialsekreteraren, och de andra som tolkat SD-utspelet som en markering mot muslimer, har en poäng. Sverigedemokraterna och den lilla men högljudda grupp muslimer som strävar att göra politik av sin identitet (och alla andra muslimers, som de gör anspråk på att företräda) är på ytan bittra fiender. I själva verket lever de i symbios. Varje populistiskt utspel Sverigedemokraterna gör ger muslimer med identitetspolitisk agenda vatten på sin kvarn. Varje orimlig PR-kupp de senare genomför ger de förra mer vatten på sin.

Till exempel anmälde en kvinna SAS till Diskrimineringsombudsmannen för att hon uteslutits ur en rekryteringsprocess eftersom hon vägrade följa klädkoden. Hon tyckte nämligen inte jobbet var värt att sluta bära huvudduk för. De mediala reaktionerna på det följde nästan exakt samma mönster som böneförbudet i Bromölla eller Staffanstorps beslut att stryka halalkött mot skolmatmenyerna. I båda fallen vann både Sverigedemokraterna respektive Staffanstorpsmoderaterna på uppmärksamheten. Genom att bekräfta varandras världsbilder förbättrar de varandras möjligheter att locka till sig anhängare som också tycker att muslimer i allmänhet är endera kravmaskiner eller förtryckta.

Nog för att antisemitism är ett problem i Sverige, men Kristdemokraternas partiledare är inte problemet.

Något liknande ägde rum under Jimmie Åkessons Almedalstal. Han måste ha haft svårt att behålla sitt pokeransikte när han drog Mobergcitatet om 6,25 miljoner levande svenskar. Halva kulturetablissemanget svalde betet, och Jimmie Åkesson skrattar hela vägen till vallokalen. Huruvida de verkligen inbillar sig att Sverigedemokraterna av någon anledning fått för sig att just 3,75 miljoner svenska medborgare inte kan räknas som svenskar, eller bara spelar dumma, får vi förmodligen aldrig veta.

Ett är dock säkert: En negativ bieffekt är att svensk debatt på grund av den här sortens upprepade missförstånd börjar få ett löjeväckande skimmer. Misstolkningarna har blivit en sådan elitsport att de drabbar även dem som inte fiskar efter feltolkningar. När Ebba Busch Thor sade att det är bra för samhällsgemenskapen om man bejakar landets kultur, apropå ett hypotetiskt scenario där en judisk familj inte firar jul, inledde journalisten Margit Silberstein ett spontant SM i misstolkningar.

För publiken börjar det dock bli tröttsamt. Nog för att antisemitism är ett problem i Sverige, men Kristdemokraternas partiledare är inte problemet. Och visst förekommer främlingsfientlighet, men att kräva att alla följer samma klädkod oavsett religion och etnicitet är om något ett tecken på motsatsen. Det går säkert att hitta sverigedemokratiska väljare som menar att nästan fyra av tio svenska medborgare inte är svenskar också. Men nästan alla på åskådarbänken förstår att det inte är något SD:s partiledare skulle haspla ur sig under ett Almedalstal, vad man än hyser för egna misstankar om hans personliga åsikter.

I sin iver att markera mot motståndarlaget verkar många glömma bort att det är åskådarna som till slut fäller omdömet – och för en åskådare är det nog svårt att inte tycka att spektaklet börjar bli löjligt.