Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Christofer Fjellner: Våga stå för er politik

Samma partier som inte vågar driva sin politik i Sverige av rädsla för att ge inflytande åt ytterkantspartier, förhandlar med ytterkantspartier i EU – utan att svika sina värderingar. Politiker måste sätta sakpolitik före partipolitik, och våga stå för vad de gör.

Bild: Daniel Annefelt.

Regeringsfrågan har under de senaste åren legat som en våt filt över det svenska politiska samtalet. Den har kvävt nödvändiga diskussioner om Sveriges framtid och utmaningar. Dess upplösning, med en ytterligare en mandatperiod för Stefan Löfven och en borgerlighet i spillror, har gett Sverige såväl den svagaste regeringen som den mest splittrade oppositionen på årtionden.

Anledning till att Sverige har hamnat i den här situationen är att nästan alla partier, särskilt Liberalerna och Centerpartiet, har gjort det till sin alltigenom viktigaste uppgift att utestänga Sverigedemokraterna och eller Vänsterpartiet från något som helst inflytande. Därför har vi inte en Alliansregering och därför har uppgörelserna mellan S, MP, L, C och V om att stödja Löfven blivit så farsartade.

Ni får ursäkta, kanske är jag miljöskadad, men för mig är denna cirkus helt obegriplig. Efter att ha arbetat i Europaparlamentet i 15 år är det för mig helt naturligt att samarbeta med politiker från alla läger. I frånvaron av en tydlig politisk majoritet i Europaparlamentet måste jag hela tiden hitta koalitioner för att få stöd för min politik, även med de politiska ytterkanterna. I detta är jag inte unik. Mina svenska kollegor från Marita Ulvskog (S) till Cecilia Wikström (L) gör samma sak – så gott som varje dag. Däremot ger de uttryck för en annan hållning inför hemmapubliken i den svenska debatten.

Efter att ha arbetat i Europaparlamentet i 15 år är det för mig helt naturligt att samarbeta med politiker från alla läger.

En central person i regeringsbildningen är min vän och kollega här i Europaparlamentet, Fredrick Federley, vice partiledare i Centerpartiet. Den senaste veckan har han varit en av de mest ivriga försvararna av uppgörelsen med S, MP och L. Även för honom verkar det grundläggande motivet vara att utestänga Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från inflytande, med blandad framgång ska tilläggas.

Tillåt mig därför att använda honom som exempel på de dubbla måttstockar som så gott som alla partier tillämpar gentemot ytterkantspartierna. Inte för att han agerar mer klandervärt än många andra eller för att Centerpartiet är det enda partiet som hycklar – utan för att han i kraft av sin position och Centerpartiets roll i regeringsbildningen är ett tydligt exempel på det här förhållningssättet.

Han agerar på ett sätt i Europaparlamentet och förväntar sig att kollegorna i riksdagen ska agera är på ett annat. Han hyser inga betänkligheter mot att förhandla med extrempartier, som befinner sig lika långt ut eller längre på de politiska kanterna än Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet gör, i Europaparlamentet. Det är det svårt att hålla det emot honom, eftersom det är den mest naturliga saken i världen att vilja driva igenom sin politik. Det är som sagt med den utgångspunkten som jag och alla andra ledamöter arbetar i Europaparlamentet. Det innebär inte att vi delar våra motparters alla åsikter, eller att vi riskerar att bli extremister, utan att vi vill få genomslag för så mycket som möjligt av vår egen och våra partiers politik.

Att samma logik borde gälla även för riksdagsarbetet var Federleys egen syn för bara tre år sedan. I en intervju i Svenska Dagbladet med rubriken ”Federley: Dags att släppa beröringsskräck med SD” konstaterar han att: “Sverigedemokraterna är en obehaglighet i svensk politik, som vi får dras med. Då får de sitta med runt bordet och lägga sina förslag. Det innebär inte att vi gör som de vill, men emellanåt kan vi komma överens.”

Det får mig osökt att tänka på den romerske filosofen Seneca, som prisade fattigdom men som själv var ofattbart rik: ”Jag talar om dygden, inte om mig själv.” I processen att bilda regering vägrade Centerpartiet – och Liberalerna för den delen – att ens pröva stödet för Alliansens politik, på grund av risken för Sverigedemokraternas stöd.

Jag är övertygad om att de lika lite som jag ändrar sina värderingar för att de samtalar med oliktänkande för att få igenom sin egen politik.

I Europaparlamentet sluter svenska ledamöter återkommande kompromisser som får stöd av Sverigedemokraterna och deras partigrupp (som i likhet med i riksdagen är kammarens tredje största). Men i Bryssel stannar det inte vid det för Centern och Liberalerna uppenbarligen otänkbara, att låta sig prövas och stödjas av Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Här sitter vi i direkta förhandlingar och kompromisser med Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets partigrupper.

Exemplen på detta är oräkneliga, men tillåt mig att ge ett i närtid, när EU nyligen antog en uppdaterad handlingsplan för att bekämpa antibiotikaresistens. Ämnet är angeläget och intresset för att delta i utformningen av handlingsplanen var stor. Tillsammans skrev miljöutskottets ledamöter över 200 så kallade ändringsförslag till handlingsplanen. När de slutgiltiga kompromisserna mejslades fram samlades företrädare från alla partigrupper.

Runt förhandlingsbordet satt en polsk ledamot från regeringspartiet Lag och rättvisa, som ingår i samma partigrupp som Sverigedemokraterna, tillsammans med ledamöter från extremhögern i franska Front National och extremvänstern i Sinn Féin, som stött IRA:s väpnade kamp. Efter förhandlingarna ställde sig alla partigrupper gemensamt bakom kompromissförslagen. Förhandlingarna kröntes av att ett enigt Miljöutskott röstade för handlingsplanen i sin helhet.

Till saken hör att även en svensk ledamot deltog i förhandlingarna, den liberala gruppen representerades av nämnde Federley. Men det hade lika gärna kunnat vara jag eller någon annan svensk ledamot som företrädde våra partigrupper i förhandlingar och kompromissade med de andra partierna. Det viktigaste är de sakpolitiska framgångarna.

Det här är inget märkvärdigt och skapade varken rubriker i Bryssel eller Sverige. Representanter från samtliga partigrupper är som regel representerade i förhandlingarna. Det märkvärdiga är, som Federley mycket riktigt påpekade för mindre än tre år sedan, att motsvarande upplägg är otänkbart för den stora majoriteten av partierna i Sverige. Resultat av detta är att Sverige får ytterligare fyra år med socialdemokratiskt dominerade politik och en Allians slagen i spillror. Socialdemokraterna kan inte önska sig mer.

Resan för att återupprätta medborgarnas förtroende för politiken riskerar att bli lång och smärtsam.

Efter 15 år som europaparlamentariker lämnar jag mitt uppdrag i sommar. Jag har under tiden lärt mig att den som ska bli framgångsrik i Europaparlamentet behöver vara skicklig på att förhandla och redo att kompromissa. Men det i sig räcker inte, du måste även vara trygg och förankrad i dina värderingar – veta vad du är beredd att kompromissa och förhandla om och var du har dina egna röda linjer. Det är många av mina svenska kollegors åsikter jag inte delar. Men jag är övertygad om att de lika lite som jag ändrar sina värderingar för att de samtalar med oliktänkande för att få igenom sin egen politik.

Sverige må vara fantastiskt men ingen kan påstå att det politiska etablissemanget i Sverige visar sig från sin vackraste sida just nu. Resan för att återupprätta medborgarnas förtroende för politiken riskerar att bli lång och smärtsam. Ett första steg i den borde vara att sluta med hyckleriet kring försöken att isolera partier man avskyr. Här skulle ledamöterna i Europaparlamentet kunna bidra med viktiga erfarenheter. Om de bara vågar stå för vad de gör.