Ekonomi Recension
Framstegens svårfångade förutsättningar
Teknisk utveckling är beroende av att vinnarna i dagens ekonomi kan köras över och tillåtas gå under. Andreas Bergström har läst Carl Benedikt Freys nya bok How Progress Ends, och frågar sig hur vi kan ha missat denna svenska akademiska världsstjärna.
Vem är svensken som har skrivit en av 2025 års bästa ekonomiböcker, som med historiska exempel från hela världen visar vad som ger framgång och stagnation? Läser du The Economist, är svaret Johan Norberg med boken Peak Human (Atlantic Books), nyligen även utgiven på svenska på Timbro förlag. Frågar du Martin Wolf på Financial Times eller Johan Norberg själv, så är det Carl Benedikt Frey med How Progress Ends (Princeton University Press).
Carl Benedikt Frey har en bakgrund på Lunds universitet men är sedan flera år verksam i Oxford, och det verkar ha undgått de flesta svenska medier att han är svensk. Frey slog igenom internationellt 2013 med en rapport om att 47 procent av alla jobb i USA hade hög sannolikhet att automatiseras. Boken The Technology Trap (2019) fick också stort genomslag.
Uppenbarligen ligger frågor om långsiktig tillväxt i tiden. Både förra årets och årets ekonomipris handlade om det, och Freys bok kommer med rekommendationer från såväl Joel Mokyr (en av årets pristagare) som Daron Acemoglu (förra året). Inte minst Mokyr är viktig i sammanhanget, både Norberg och Frey bygger i viss utsträckning sina böcker på hans forskning.
Spoiler alert: fransmännen prioriterade kultursatsningar, förstås.
How Progress Ends ger detaljerade beskrivningar av ekonomiska framgångar och motgångar i framför allt Kina, Storbritannien, USA, Tyskland, Japan och Ryssland/Sovjet, och där finns även utvikningar om Frankrike, Italien, Sydkorea med flera. Den som vill veta allt om hur kinesisk byråkrati drog nytta av kunskap om bördigheten på varje jordplätt i landet eller vad det franska planeringskommissariatet prioriterade under efterkrigstiden får sitt lystmäte. Spoiler alert: fransmännen prioriterade kultursatsningar, förstås. Avslutningsvis drar Frey några generella slutsatser och blickar framåt, särskilt vad gäller USA och Kina.
Joel Mokyr har visat hur samspelet mellan teoretiskt och praktiskt kunnande är centralt för den kontinuerliga tillväxten efter den industriella revolutionen – ett brott med den etablerade bilden att det var vissa praktiska uppfinningar och billigt kol som var orsaken. Uppfinningar har alltid förekommit, ibland revolutionerande sådana, men det var först när det utvecklades en förståelse för varför uppfinningarna fungerade som de gav upphov till ständig vidareutveckling i stort och smått. Innovatörer kunde se i vilken riktning de kunde arbeta vidare, och se att det fanns en potential att göra mer. Det förutsatte också att det fanns ingenjörstyper i gränslandet mellan det praktiska och det teoretiska, till skillnad från en del av de revolutionära uppfinnarna som var utpräglade praktiker.
I stället för “Åh, en uppfinning, den använder jag!” (eller “Vad besvärligt med förändring”) så blev en utbredd inställning ”En uppfinning, den kan jag nog applicera på ett ännu bättre sätt, vidareutveckla med hjälp av mina naturvetenskapliga och tekniska kunskaper eller inspireras av för att uppfinna något helt annat”. Många förstod exempelvis att alkemi var en återvändsgränd men att motorer med högre verkningsgrad var teoretiskt möjliga, och därmed riktades resurser i rätt riktning.
Boken lyfter även fram ett samspel mellan byråkrati och företagande, där byråkratin kan ha mycket viktiga roller att spela, samtidigt som den kan hämma nytänkande. Frey drar här fyra huvudsakliga slutsatser.
För det första att statsledd utveckling bara fungerar när ett ingenjörsproblem kan avgränsas och utföras uppifrån och ned, med minimalt utforskande. Frey ger här exempel som Manhattanprojektet för att bygga den första atombomben, men också årtionden av statsledda insatser för att ta efter brittiska och amerikanska industriframgångar i Japan efter 1853, Preussen efter 1870 och Frankrike efter 1946. Det är inte så “bara”, några av de mest lyckade projekten och perioderna i den ekonomiska historien ryms här.
För det andra gäller det att motstå frestelsen att extrapolera nuvarande tillväxtkurvor utan att ta hänsyn till den underliggande dynamiken i teknikutvecklingen. Det fanns en rädsla i Storbritannien i slutet av 1800-talet att Tyskland var på väg att gå om. En rädsla i Västvärlden under 1950-talet att Sovjet skulle gå om. En rädsla i USA under 1970-talet att Japan skulle gå om. Alla saktade de in (Tyskland kom så småningom ikapp och förbi brittisk BNP per capita, men först efter två världskrig, demokrati, Marshallhjälp och europeisk ekonomisk integration). I dag är alla oroliga för Kina, som förvisso är världsledande på några teknikområden, men långt efter på andra. Kinas tillväxt börjar redan bromsa in, trots att de ligger långt efter Väst i BNP per capita.
För det tredje är fortsatta tekniska framsteg beroende av möjligheten och viljan att köra över vinnarna i den rådande ekonomin, för att på så sätt hålla konkurrensen levande. Konkurrenslagstiftning kan vara ett verktyg. Ett annat är institutionell konkurrens. När exempelvis Silicon Valley uppstod på västkusten var det som en frigörelse från de då ledande IT-företagen kring Boston.
För det fjärde går autokrater en svår balansgång mellan att lämna tillräckligt mycket autonomi för experiment och att upprätthålla kontrollen över den privata sektorn. Det finns flera exempel på framgångsrika catch-up-ekonomier som är toppstyrda av ett parti eller en diktator. Men ingen når världstoppen i den tekniska utvecklingen annat än på enstaka områden (möjligen med undantag för Singapore, men det är en stadsstat med rätt speciella förutsättningar). Länder som Sydkorea och Taiwan nådde världstoppen först när envåldshärskarna föll.
Kanske hade det varit minst lika bra för dem att huvudsakligen förlita sig på marknadskrafter.
Bokens avslutande kapitel skrivs i början av 2025, när både Donald Trump och Xi Jinping fattar beslut som av allt att döma inte är ekonomiskt kloka. Frey drar inte slutsatsen att de två ländernas framgångar oundvikligen närmar sig slutet. Erfarenheterna visar dock att det är svårt att undvika att en period av ekonomisk framgång leder till att en ny elit växer fram och blockerar nytänkande. Redan i ett av de första kapitlen citerar han Mokyr:
Most societies that have been technologically creative have been so for relatively short periods… It is as if technological creativity was like a torch too hot to hold for long; each individual society carried it for a short time.
Freys historieskrivning ger ett ordnat och balanserat intryck. Kanske för ordnat och balanserat? Likt varje bok som bygger på ett urval av historiska skeenden, vet vi egentligen inte om andra länder och andra perioder hade kunnat ge en annan bild. Exempelvis finns det länder som har försökt genomföra samma statsledda industrialisering som Tyskland, Japan och Sydkorea men misslyckats. Det finns många skäl till det, men det väcker också tanken att statens roll kanske inte var så avgörande som tidigare historieskrivningar gjort gällande. Kanske hade det varit minst lika bra för dem att huvudsakligen förlita sig på marknadskrafter. Freys beskrivningar är tankeväckande, men hade mått bra av att kompletteras med en översikt av kvantitativa studier som försöker mäta effekten av sådant som statsledda projekt, konkurrenslagstiftning och demokrati.
How Progress Ends är en bok rik på sammanhang och insikter. Carl Benedikt Frey är ingen ideolog, utan en ledande ekonomhistoriker, något som märks på både nyanserna och detaljerna. Här finns mycket som delvis motsäger mina liberala instinkter, och jag tror att jag kommer att återkomma till boken framöver. Förhoppningsvis får också fler i Sverige upp ögonen för denna akademiska världsstjärna.