Lars Anders Johansson: Smedjan har tagit debatter som andra duckat

Efter tre år som chefredaktör för Smedjan och nästan nio år i olika roller på Timbro har jag bestämt mig för att röra mig vidare. Det har inte varit ett enkelt beslut att lämna posten som chefredaktör för Sveriges frihetligaste nättidning i en tid när medielandskapet krymper och frihetliga röster och plattformar behövs mer än någonsin tidigare i debatten.

Min ambition med Smedjan har varit att erbjuda en plattform för frihetliga röster och perspektiv som jag upplevt saknas i den samtida debatten. Från en marknadsliberal utgångspunkt har vi på redaktionen givit oss in i de debatter som engagerar människor, men där den marknadsliberala rörelsen länge varit påfallande passiv, till exempel frågor som rör våld och kriminalitet, klimat och miljö, trafik och infrastruktur, arkitektur och stadsplanering.

Timbros långsiktiga uppdrag är att verka för de idéer och de principer som utgör förutsättningarna för ett öppet samhälle som värnar den enskildes fri- och rättigheter och en fungerande marknadsekonomi. På vilket sätt dessa principer och idéer varit hotade har dock varierat från en tid till en annan. När Timbro grundades 1978 var det hotet om löntagarfonder som var den brännande frågan för dagen. Senare har det varit valfriheten i välfärden som hotats, genom förslag om vinstförbud och förbud mot religiösa friskolor, för att nämna några exempel. Detta har varit och är fortfarande viktiga principiella strider för marknadsliberala opinionsbildare att ta.

Om frihetliga röster saknas i de mest brännande samtida debatterna lämnas fältet fritt åt dem med helt andra agendor.

På senare år har emellertid den ökande otryggheten glidit upp som den högst prioriterade frågan för såväl allmänheten som för landets företagande. Den eskalerande gängkriminaliteten och därpå följande otryggheten inskränker människors frihet och rörelseutrymme och hotar enskildas och företags ekonomiska förutsättningar. För mig och Smedjan har det varit självklart att prioritera denna utveckling och det offentligas oförmåga att komma till rätta med den. Vi har varnat för både den utveckling som följer av att myndigheterna låter de kriminella ligorna härja fritt, men också för en eventuell svängning av pendeln i allt mer repressiv riktning. Från ett frihetligt perspektiv är både laglöshet och polisstat icke önskvärda framtidsscenarier.

Ett annat område som har varit självklart att prioritera har varit det som vi har valt att kalla förvaltningskrisen. De stora utmaningar som den offentliga sektorn står inför riskerar att förvärras av en svällande och dysfunktionell byråkrati, präglad av aktivism och tjänstemän som driver egna politiska agendor. Vi har belyst fenomenet inom bland annat polismyndigheten där aktivistiska tjänstemän drivit en intern kampanj mot laglydiga vapenägare, och vi har belyst aktivistiska tendenser inom den offentligt finansierade kultursektorn.

Andra frågor som påverkar förutsättningarna för individens frihet och en fungerande marknadsekonomi handlar om de spänningar och konflikter som följt på det senaste decenniets stora invandring till Sverige. Bristfällig integrationspolitik, politisk och religiös fundamentalism och kulturkrockar är alla faktorer som påverkar vardagen för många i Sverige, medborgare och arbetsgivare. Somliga har blivit provocerade av att en marknadsliberal nättidning skriver om dessa frågor. För mig som chefredaktör har det varit självklart att Smedjan skall delta i dessa debatter. Om frihetliga röster saknas i de mest brännande samtida debatterna lämnas fältet fritt åt dem med helt andra agendor.

Andra frågor som vi har prioriterat eftersom vi upplevt att det funnits ett tomrum på den borgerliga kanten rör konflikten mellan stad och land och konflikten mellan innerstad och ytterstad. Trots att borgerliga väljare förespråkar att människor ska kunna bo i småhus och äga egen bil, saknas den linjen bland borgerliga ledarsidor. Här har Smedjan försökt vara en frihetlig motvikt mot det innerstadsperspektiv som tenderat att prägla annan borgerlig opinionsbildning.

Förutsättningarna för marknadsliberal opinionsbildning har förändrats sedan Timbro grundades 1978. Då, när den socialdemokratiska hegemonin upplevdes kompakt och de sovjetiska kärnstridsspetsarna alltjämt stod riktade mot Europa, var konflikten mellan höger och vänster, mellan öst och väst, mellan socialism och marknadsekonomi, en självklar utgångspunkt för den företagarvänliga rörelsen. Ändå skulle det krävas många års strävanden, inte minst från dem som då arbetade på Timbro, för att åstadkomma den borgerliga gemenskap som många började betrakta som något självklart under alliansåren.

I dag tycks denna borgerliga gemenskap ha lösts upp i sina beståndsdelar. Konfliktlinjen mellan höger och vänster är bara en av de skyttegravar som skär genom den svenska samhällsdebatten. Den kulturella konfliktdimensionen, den som av somliga kallas för ”kulturkriget” har blivit allt viktigare. Smedjans ambition har hela tiden varit att hålla en konsekvent frihetlig linje i detta förändrade politiska landskap. Frihetens fiender kommer numera i alla möjliga färger och skepnader. Från vår principiella utgångspunkt har vi argumenterat mot de tillväxtfientliga och auktoritära inslagen i dagens miljörörelse såväl som mot moderata förslag om kameraövervakning och visitationszoner.

Somliga har blivit provocerade av att en marknadsliberal nättidning skriver om dessa frågor. För mig som chefredaktör har det varit självklart att Smedjan skall delta i dessa debatter.

Vi har inte haft några partipolitiska lojaliteter och ett kvitto på att vi lyckats upprätthålla vårt oberoende är att representanter för samtliga borgerliga partier vid något tillfälle hörts av och undrat om vi drivit kampanj mot just deras parti. Som kompensation har vi dock även försökt lyfta fram de gånger vi har ansett att partierna gjort något bra. För mig har det också varit viktigt att genom folkbildande insatser försöka motverka den splittring som odlas av dem som försöker måla upp en påstådd motsättning mellan liberalism och konservatism.

Att arbeta på en tankesmedja är ett privilegium. I en tid då såväl politiken som näringslivet präglas av kortsiktighet behövs institutioner med längre tidshorisonter. Det tog decennier att förverkliga idén om privata förskolor i Sverige. Attityder tar lång tid att förändra och den som vill se ett annat Sverige om trettio år måste börja opinionsbilda i dag. Organisationer som Timbro behövs för denna långsiktighet. Förhoppningsvis har också Smedjan under dessa tre år kunnat göra någon liten skillnad på marginalen.

Jag vill ta tillfället i akt och tacka alla de skribenter och podgäster som bidragit till Smedjans verksamhet genom åren. Jag vill också passa på att tacka er tusentals läsare och lyssnare som följt oss, läst och lyssnat, delat våra inlägg och delat med sig av era synpunkter. Det är ni som har gett vårt arbete dess mening.