Socialdemokraterna har aldrig gillat den liberala demokratin

”Det är icke i sinnrika författningsregler utan i människors, de breda folkgruppernas engagemang för demokratins idéer som värnet [mot ofrihet] finns. Detta engagemang är beroende av demokratins handlingskraft, vår förmåga att utföra det som människor vill få utfört genom beslut i Sveriges riksdag. Därför kan sådana här sinnrika spärrar […] mot ett folkligt reformarbete vara en fara mer än ett skydd”

Det var med sedvanlig elegans som Olof Palme gav sig in i en av de viktigaste riksdagsdebatterna 1976. Med kraft gick han till angrepp mot förslagen om minoritetsskydd för inskränkningar av grundlagsskyddade rättigheter som en gemensam borgerlighet tagit ställning för i den stora debatt som pågick om demokratins grundvalar. Palme var skeptisk, och sade sig i stället förespråka en friare demokrati – den ohämmade viljan av ett folk som vill använda politiken i sin tjänst.

”Det är inte ett Ämbetsmanna- och Domstolssverige vi vill ha. Det var mot detta som folkrörelserna – arbetarrörelsen och bonderörelsen – en gång reste sig”, sammanfattade den dåvarande statsministerns syn på vad han menade var en reaktionär borgerlighets inställning i författningsfrågan.

Palme sade sig i stället förespråka en friare demokrati – den ohämmade viljan av ett folk som vill använda politiken i sin tjänst.

Trots Palmes formuleringskonst – kanske den främsta som svensk politik någonsin fått erfara – och trots den centrala betydelse som han har haft för hur Sveriges demokrati ser ut, tas han sällan upp av dagens socialdemokrater. Demokrati är ämnet på allas läppar och hoten beskrivs som större än någonsin, men centralgestalten Palme är frånvarande. Det är ingen slump.

Det är ett symptom på den omfattande historieomskrivning som håller på att ske inom den svenska vänstern. Ett arbete med syfte att stärka aktierna i det nya politiska landskapet. För den som vill förstå sig på det förnyade intresset för den liberala demokratin i svensk debatt kan det vara värt att påminna sig om den enorma elefant som finns i rummet: Socialdemokratin har aldrig varit för den.

För knappt 50 år sedan stod slaget om den svenska demokratins grundvalar. 1809 års regeringsform hade blivit förlegad och en bred samsyn etablerades om att Sverige behövde en ny konstitution. Under hela 1960-talet utreddes och debatterades grundlagsfrågan flitigt. Det blev alltmer uppenbart att socialdemokratin och borgerligheten stod mycket långt ifrån varandra i frågan om vilka som skulle vara kärnprinciperna för Sveriges styre.

Skiljelinjen stod mellan samma två demokratisyner som har följt hela den moderna västerländska politiska historien. På ytan kan de tyckas lika, i sitt försvar för allmän och lika rösträtt, men i grunden finns fundamentala skillnader.

Å ena sidan står idén om folkets vilja och fulla suveränitet. Med utgångspunkt i Rousseaus och Hegels idéer menar folksuveränitetens förespråkare att en befolkning bär på en kollektiv strävan, en folkvilja, som utgör grunden för allt politiskt styre. Demokratin är folkets kollektiva vilja, med parlamentet som enda källa till politisk makt. Begränsningar av denna vilja kan inte vara legitim utan innebär hinder för förverkligandet av folkets mål. Makten kan delegeras, men aldrig delas.

Å andra sidan återfinns den liberala demokratin, som med individualistisk utgångspunkt strävar efter institutionell balans. Strikta konstitutionella tyglar, individuellt rättighetsskydd och maktdelning ses som garanten för att politisk makt är förutsägbar och används på ett sätt som är förenligt med grundläggande värdighet och frihet för medborgaren. Den grundläggande insikten är att politiken kan rasera sina egna grundvalar, om den väl angriper det som göder den – det fria ordet, oppositionen och individens frihet.

Socialdemokraternas inställning var, och är, i grunden den populistiskt rousseauanska.

Socialdemokraternas inställning var, och är, i grunden den populistiskt rousseauanska. Borgerligheten har i stället förespråkat det liberala ditot. De sinnrika spärrar som Palme talade om – långsamt beslutsfattande, domstolsprövning och individuella rättigheter – har alltid kritiserats av socialdemokratin för att vara hinder för reformer och handlingskraft.

Maktdelning är främmande för partiets synsätt. Så även oberoende institutioner. Med Domstolssverige avses i socialdemokratins historieskrivning ett land fyllt av institutioner byggda på metafysik och privilegier, snarare än folklig kontroll och legitimitet. Ett folk som lever under sådana är inte fritt. Domstolarna ska vara underställda, inte likställda, politiken.

Palme skiljde på intet sätt ut sig i denna fråga. Snarare följde han den väl upptrampade stigen inom socialdemokratin. Östen Undén, mångårig utrikesminister och ideolog tillika professor i juridik, var sin tids starkaste förespråkare för allmänviljan. Folkets samlade vilja var den enda källan till politisk makt och samtidigt dess enda begränsning. Införandet av hinder för folkviljans genomslag var otänkbart i en ny svensk konstitution.

Folkets samlade vilja var det enda källan till politisk makt och samtidigt dess enda begränsning.

Juristen och statsrådet Carl Lidbom, som ansvarade för grundlagsarbetet, uttryckte det som att lagar inte ”skall […] användas med underdånig respekt” eftersom ”de är instrument som används för att uppnå politiska mål”. Socialdemokratins viktigaste rättsfilosofiska inspirationskälla, Axel Hägerström, hade redan i rörelsens begynnelse satt tonen när han avfärdade idéer om individuella rättigheter som ”metafysiskt nonsens”.

LO gick längre, och krävde i den nya grundlagen ett totalförbud för det som kallas lagprövning, alltså att en domstol åsidosätter lagar och politiskt fattade beslut som står i strid med högre stående lag eller princip. Dessutom förde man i utredningsarbetet av reformen fram åsikten att konstitutionen borde inkludera en mekanism där politiker skulle granska domarnas arbete och kontrollera deras följsamhet. Att socialisera ett land med rättighetsskydd och oberoende institutioner är inte möjligt, löd logiken.

Så långt som LO ville driva det gick det förvisso inte, men det var den rousseauanska demokratin som vann dragkampen om den nya konstitution som till slut blev 1974 års regeringsform. Den moderata riksdagsledamoten Anders Björck och domaren Gustav Petrén var de starkaste rösterna för en liberal maktdelning. Den senare hade haft en infekterad konflikt med Undén om vad han såg som det nya författningsförslagets brister. Frånvaron av grundlagsskydd för mänskliga rättigheter var oacceptabel, menade Petrén, vilket slutade med att han inte fick förnyat förtroende som justitieombudsman. Thorbjörn Fälldin i sin tur tvekade, och ville hitta en kompromiss mellan folkets suveränitet och individens trygghet. Regeringsformens första mening blev dock: All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Det var också den rousseauanska demokratin som vann dragkampen om den nya konstitution som till slut blev 1974 års regeringsform.

Det är mot denna bakgrund som man ska se det moderna svenska statsskickets utformning. Det kännetecknades av socialdemokratisk handlingskraft – svaga rättigheter för enskilda, snabba förändringar och brist på oberoende domstolar. Parlamentet gick från två till en kammare, i vilken alla beslut kunde fattas med enkel majoritet. Den negativa parlamentarismen, vars utformning förstärker regeringens ställning, infördes som princip. Historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren beskriver i boken Är svensken människa? relationen som att ”[Rousseau] är en ständigt närvarande gäst vid den svenska politikens taffel, även om värdarna inte alltid är medvetna om det”.

Från denna grund har dock konstitutionen sedan flyttats långt i liberal riktning. Under regeringen Fälldin infördes slutligen ett modernt konstitutionellt rättighetsskydd i Sverige. Till Palmes stora förtret leddes reformarbetet dessutom av tidigare högerpartiledaren och professorn Gunnar Heckscher.

Regeringen Bildt gav under 90-talet Europakonventionen ställning som svensk lag, en konvention vars domstol, Europadomstolen, hade kallats för ”Gustav Petréns lekstuga” av Palme knappt två decennium tidigare.

Slutligen genomfördes under regeringarna Reinfeldt en omfattande men föga uppmärksammad översyn av hela regeringsformen, med stärkt rättighetsskydd, förtydligande av det kommunala självstyret och – framför allt – en kraftigt försenad förstärkning av domstolarnas ställning och oberoende. Dessa inslag ses i dag som självklarheter i Sverige.

Resultatet är en besynnerlig konstruktion där konstitutionella begränsningar har staplats på folksuverän grund. Detta liberala demokratiskifte har tillkommit tack vare enträgen borgerlig opinionsbildning, och trots kompakt motstånd från socialdemokrater som velat försvara folkviljan.

På tunga socialdemokrater låter det nu som en självklarhet med liberal snarare än rousseauansk demokrati.

Med detta i minnet är det fascinerande att se den debatt om liberal demokrati som nu har blossat upp i Sverige. Pendeln har onekligen svängt. På tunga socialdemokrater låter det nu som en självklarhet med liberal snarare än rousseauansk demokrati. Idéer om folkvilja beskrivs enbart i dystra ordalag. I januariöverenskommelsens inledning beskrivs till och med hur ”[v]åra partier har skilda ideologiska utgångspunkter men förenas i försvaret av den liberala demokratins grunder”, en direkt motsägelse för ett parti som aldrig utgivit sig för att vara liberalt. För den som saknar den historiska bakgrunden är det lätt att få intrycket att starka, oberoende institutioner varit en självklar del i den breda vänsterns strävanden.

Problemet är bara att detta försök att skriva om historien, och få det att verka som att socialdemokraterna alltid varit i krig med Eurasien, är hopplöst genomskinligt. Den som söker på liberal demokrati på Socialdemokraternas hemsida får inga träffar. De två orden nämns inte i Socialdemokraternas partiprogram. Ingen socialdemokratisk statsminister, inte heller Stefan Löfven, har någonsin nämnt begreppet i en regeringsförklaring. Kampanjen är inte annat än ett taffligt försök att fjärma sig från det som har blivit politiskt inopportunt.

Ingen socialdemokratisk statsminister, inte heller Stefan Löfven, har nämnt begreppet i en regeringsförklaring.

Sverigedemokraterna, som socialdemokratin i allt högre utsträckning verkar vilja göra till det politikens viktigaste fråga, har nämligen samma demokratisyn som Palme gav uttryck för, om än med tydligare nationalistiska förtecken. SD är den politiska kraft, möjligtvis tillsammans med Vänsterpartiet, som i dag har kvar en kollektivistisk och folkviljebaserad demokratisyn, med medföljande kritik mot maktdelning och oberoende institutioner. Folkstyret är enligt partiet intimt förknippat med den svenska nationen, och kan inte skiljas från denna utan att helt förlora sin innebörd. Den som letar efter drag av liberal demokrati i Sverigedemokraternas politik och program i dag är inte mer framgångsrik än i socialdemokratins historia.

De ideologiska rötterna har dock inte varit möjliga att dölja helt och hållet. Juristprofessorn och socialdemokraten Roger Persson Österman påminner tacksamt i senaste numret av socialdemokratiska tidskriften Tiden om att individuella rättigheter är en udda fågel inom socialdemokratisk ideologi, och efterlyser en återgång till kollektivets nytta som politisk kompass.

Är Socialdemokraterna kanske redo att genomföra en maktdelningsreform, utöka rättsstatsgarantierna eller införa en konstitutionsdomstol?

I bästa fall har socialdemokrater, kanske med undantag för Persson Österman, genuint bytt fot och anpassat sig till generationer av insikter om hur utlämnad individen kan vara mot staten. Mer troligt är dock att detta bara är en tunn fernissa av strategi. Socialdemokraterna har under sin långa historia alltid förespråkat den rousseauanska populistiska demokratin framför den liberala, och har svårt att backa upp sin nyfunna förälskelse med handling.

Det finns nämligen stora reformer som skulle behövas för att förstärka det liberala elementet i Sveriges demokrati. Är Socialdemokraterna kanske redo att genomföra en maktdelningsreform, utöka rättsstatsgarantierna eller införa en konstitutionsdomstol? Nej, riktigt så långt når inte den nya engagemanget. Det sträcker sig i bästa fall till nästa val.