Sommarläsning: Bland trailerparks och troll

I 2010-talets västvärld handlar den politiska konflikten lika mycket om metod och tonläge som om principer och slutsatser. Det är därför två självbiografier, skrivna av jämnåriga högerkonservativa författare, kan vara olika som dag och natt.

Milo Yiannopoulos Dangerous blev en bästsäljare långt innan den hunnit släppas. Breitbarts (dåvarande) teknikredaktör hade på relativt kort tid lyckats etablera sig som mästerprovokatör och den nya näthögerns enfant terrible. Så hans debut (under eget namn, han har även släppt ett par diktsamlingar under pseudonym) behövde bara utannonseras för att förhandsbeställningarna skulle skjuta i höjden. Boken var ursprungligen tänkt att släppas av Simon & Schuster, men efter att Yiannopoulos (inte helt rättvist) anklagats för att trivialisera pedofili backade prestigeförlaget ur, varpå Yiannopoulos i stället valde att ge ut boken på sitt eget Dangerous Books. Möjligen ändå inte helt fel, då slutresultatet känns betydligt mer som genomsnittlig print-on-demand än som det utmanande manifest författaren marknadsför det som.

Som provokation och allmän handbok i kulturkrigande har Dangerous sina förtjänster, om man står ut med den maniska narcissismen.

Missförstå mig rätt. Jag hör inte till den medieklick som automatiskt avfärdar en text eller en skribent bara för att det finns en koppling till Breitbart eller Donald Trump. Bakom denna nya högers gaphalsar finns en och annan intressant tänkare och betraktare. Joel B Pollaks och Larry Schweikarts How Trump Won lyckas till exempel blanda åsikt och analys på ett habilt sätt. Men Yiannopoulos kommer inte i närheten av deras verkshöjd. Visst finns en och annan poäng i hans kritik av identitetspolitik och akademisk åsiktshegemoni, men den kritiken har framförts både tidigare och skarpare av andra. Och för att vara en självbiografi är Dangerous påfallande tom på minnen och bilder som ger oss en ledtråd till vem författaren är och hur han har formats.

I stället bjuds vi på en lika dignande som utmattande beskrivning av hur han ser på sig själv: ”Jag är en pyroman och upprorsmakare som började som en obskyr brittisk teknikbloggare och blev ökänd som en av Amerikas mest eftertraktade talare på universiteten. Synen av mina dyra skor och min frosted tip-frisyr, och ljudet av mitt skratt ekande över universitetsgårdarna, har tvingat lärare, journalister, skolledare, aktivister och musiker att inse vad ingen liberal i Amerika har insett på länge: känslor slår inte fakta”.

Oh, please.

Som provokation och allmän handbok i kulturkrigande har Dangerous sina förtjänster, om man står ut med den maniska narcissismen. Som faktaunderlag mot känslostyrda aktivister, något mindre så. Självmotsägelserna formligen hoppar upp i ansiktet på läsaren. Till exempel får vi veta att Yiannopoulos, själv homosexuell, vill att homosexualitet ska vara farligt, utmanande och anarkistiskt. Hur, undrar jag, rimmar detta med de tirader mot identitetspolitik som fyller resten av boken? Och varför uppskattar inte Yiannopoulos de radikala muslimer som faktiskt anser att homosexualitet är just det, i stället för att kräva att västvärlden portar dem?

Utgör därmed Dangerous det slutgiltiga beviset för att man inte ska skriva böcker om sig själv innan man fyllt femtio, och definitivt inte innan fyrtio? Nej, för när J D Vance beskriver sitt liv och sin värld är det plötsligt omöjligt att stänga av läsplattan. Vance är född 1984, och därmed årsbarn med Yiannopoulos. Hans Hillbilly Elegy – A Memoir of a Family and Culture in Crisis (Harper Press) blev en av förra årets mest uppmärksammade böcker I USA, och har nu utkommit på svenska (Hillbilly: en familj och kultur i kris – Dualis Förlag).

Bokens genomslag beror förmodligen, utöver det fängslande språket, på att den förmår beskriva det senaste presidentvalets X-faktor, nämligen den vita amerikanska arbetarklassens förfall. Vi talar om den enda befolkningsgrupp i västvärlden där den förväntade livslängden sjunker, snarare än ökar. Om en växande hög av drunkningsoffer i vad färsk forskning beskrivit som ”ett hav av förtvivlan”. Om människor som för några decennier sedan såg framtiden an med viss tillförsikt, men som nu sköljs bort i en flod av läsk och receptbelagd medicin.

J D Vance är en av dem som klarat sig. Han tog sig förbi den frånvarande fadern och dennes långa rad av tillfälliga ställföreträdare, moderns missbruk och omgivningens liknöjdhet. Hans mormor var lika kärleksfull som ful i munnen, och det blev hans livbåt. Omsider tog han sig via skolan, marinkåren och juridikstudier på Yale in i den övre medelklass som för de flesta av hans med-hillbillys blivit ouppnåelig.

Boken hade kunnat stanna där, som en feelgood-beskrivning av en sällsynt men hjärtevärmande askungesaga, och ändå ha varit läsvärd. Men i dess senare delar tar Vance det där klivet som gör berättelsen så oerhört angelägen: han dissekerar bristerna i sin uppväxtmiljö, beskriver de vägar till framgång som faktiskt finns för alla och envar och identifierar politiska missgrepp som gjort ont värre.

I båda fallen har missriktade sociala insatser slagit sönder den enda struktur som båda grupperna traditionellt har kunnat lita på: familjen.

En av bokens mest pregnanta slutsatser ligger i utpekandet av de många likheter som finns mellan villkoren för svarta i USA:s storstäder, och för vita utanför dem. I båda fallen har missriktade sociala insatser slagit sönder den enda struktur som båda grupperna traditionellt har kunnat lita på: familjen. Att bidragssystemen har uppmuntrat och påskyndat svart familjesplittring insåg Bill Clinton redan för trettio år sedan. Men Vance adderar det faktum att centralplanerade fosterfamiljer och barnhem har ersatt släktingar som enligt traditionell hillbilly-kultur skulle ha ersatt havererade föräldraskap.

J D Vance erbjuder ett ambitiöst, om än inte heltäckande, svar på frågan om varför människor med rimliga förutsättningar ändå blir fattiga. Som kontrast till Milo Yiannopoulos egocentriska guide till ett kulturkrig där strid är viktigare än seger (Dangerous lär oss på fullt allvar att frågan om Pepe the Frogs ursprung och mening är viktigare än ekonomi) blir boken än mer slående.

I dessa 33-åriga memoarförfattares skrifter ryms det ödesval som västvärldens höger nu står inför. Och Milo Yiannopoulos må vara den enkla och underhållande, men det är J D Vance som erbjuder en verklig väg framåt. Inte bara i USA, utan även i Sverige där hillbilly-utvecklingen nu kan anas inte bara i våra miljonprogram utan även i alla orter som slutar på -bruk, -fors och -hammar.