Språket är nyckeln till det svenska samhället

Helena Gullmarson har hela sitt yrkesliv arbetat som lärare i svenska som andraspråk i Rosengård, ett av Sveriges särskilt utsatta områden. Under mitt arbete med en rapport om språkkrav för Timbros räkning har jag plöjt studier från många olika fält inom humaniora och samhällsvetenskap. Men för att få vad forskare kallar för ”ekologisk validitet”, det vill säga sammanhang, förankring och legitimitet till det som jag läst och skrivit om, bestämmer jag mig för att ta tåget ner till Malmö och intervjua Gullmarson.

Många undrar nog hur du har klarat att jobba i ett klimat som ofta framställs som kaotiskt i media och dessutom under hela ditt yrkesliv! Vad har varit ditt förhållningssätt för att få det att fungera?

– Den dagliga känslan var att jag behövs för att utföra ett arbete som gör oerhört stor skillnad för barn och ungdom. Jag har sett det som att jag jobbar på ett ”akutintag”. Då gäller det att vara väldigt tydlig från början. Jag berättade för barnen och deras föräldrar vad som gällde i mitt klassrum. För att detta arbete ska fungera, måste du också kontinuerligt mäta resultat och visa på framsteg, så att barnen blir medvetna och stolta över sina framsteg. Jag tvekade inte heller att använda mitt temperament, för att tydligt markera vad som gagnar inlärning och vad som inte gör det. Jag orkade för att jag hade en välfungerande arbetsmiljö i mitt klassrum och för att jag fick så god feedback från barnen, svarar hon.

Gullmarson berättar mer om sin syn på inlärning som ett symbiotiskt förhållande, där eleven står för hälften av arbetet och läraren för den andra hälften. Hon pratar om eleverna och lärarna som en familj, där läraren dock har en tydlig auktoritet. Det låter så enkelt och naturligt och det är inte utan att man undrar hur skolan sett ut om man funnit samma engagemang i kombination med självklart ledarskap hos fler lärare.

När du förlorat allt och dessutom din förmåga att kommunicera i ditt nya sammanhang – då gör du bäst i att följa lärarens råd

Som nyutexaminerad lågstadielärare 1972 blev Helena Gullmarson placerad på Rosengårdsskolan. Ganska snabbt blev hon tillfrågad om hon inte kunde starta en så kallad förberedelseklass på lågstadiet. Det fanns barn till arbetskraftsinvandrare från de nordiska länderna samt från de östeuropeiska länderna som behövde extra stöd. Snart kom båtflyktingar från Vietnam, som hade kinesiska som modersmål. Då ställdes lärarna inför en helt ny utmaning: att lära ut svenska till barn och ungdomar som inte hade det latinska alfabetet med sig. Hennes tjänst flyttades till högstadiet och blev kvar där, då behovet av alfabetisering fortsatte, med många tonåringar som hade med sig exempelvis arabiska som modersmål. Utöver detta har hon också under en period arbetat med läs- och skrivinlärning för vuxna kvinnor på kvällstid, innan hon gick i pension 2013.

Vid sidan av sin lärargärning har Gullmarson också varit aktiv i Rädda Barnen Distrikt Malmö. Den jag pratar med har alltså en gedigen erfarenhet av både undervisning och det sociala sammanhang som många nyanlända hamnar i. Gullmarson drar en hel del paralleller med sjukvården för att förklara sin dagliga verksamhet som lärare i det svenska språket för nyanlända.

– Kommer du till läkaren och har brutit benet, gör du bäst i att lyssna på vad han säger att du ska göra för att kunna gå igen. Det kanske är jobbiga övningar varje dag, men gör du inte dem, kommer du aldrig mer att kunna gå. Det är samma sak när du förlorat allt och dessutom din förmåga att kommunicera i ditt nya sammanhang – du behöver nya språkliga verktyg för att klara dig. Då gör du bäst i att följa lärarens råd.

Språkkrav – bra eller dålig idé?

Som en del i januariöverenskommelsen, föreslogs språkkrav för medborgarskap. Oavsett vad man tycker om förslaget i detalj, är detta sena uppvaknande om språkets framträdande roll välkommet. Nationalekonomisk forskning från flera länder visar tydligt att sambandet mellan språkkunskaper och arbetsmarknadsintegration är ett faktum.

Vad tror du om förslaget om språktest för medborgarskap från januariöverenskommelsen?

– Jag tror att det är en bra väg att gå. Om vi ser på en plats som till exempel Rosengård, där det knappast finns någon integration med majoritetssamhället, kan dessa krav vara värda att prova. I grund och botten handlar det om att inte bara prata om lika rättigheter, utan också om lika skyldigheter, för att uppnå lika möjligheter. Språkkrav är särskilt viktigt för medborgarskapet, som är kopplat till demokratin. Det är farligt för demokratin om människor ges möjlighet att rösta i våra demokratiska val, när de inte besitter grundläggande kunskaper i svenska språket och svensk samhällsstruktur.

Resonemanget ger uttryck för en medborgarskapsmodell där vi har förväntningar på ett högt deltagande i demokratin. Det som inom statsvetenskap brukar kallas en republikansk syn på medborgarskapet och som man hittar i exempelvis Frankrike. Språk ses här som en förutsättning för detta. I debatten om språktest har vi också hört att det skulle kunna fungera som en motivationshöjande åtgärd för att öka benägenhet att lära sig språk.

Att tro att man inte kan ställa krav på vuxna människor är förödande

Samtidigt har språkforskare fört fram att vissa individer kommer att ha svårt att leva upp till dessa krav och på så vis bli exkluderade från medborgerliga rättigheter. Pratar vi om språkkrav för permanent uppehållstillstånd, som numera praktiseras i 20 europeiska länder, kan språkkravet dessutom potentiellt exkludera dig från att permanent få vistas i ett land. Vad tror Helena Gullmarson om detta mer radikala förslag? undrar jag.

– Jag tror även det kan vara värt att prova. Enligt min erfarenhet klarar många människor av att lära sig språket upp till en tillräcklig nivå, om de får bra undervisning, bra uppföljning och har ett tydligt mål med vad de gör. Sedan måste det givetvis finnas möjlighet att ta särskild hänsyn till personer med skilda funktionsnedsättningar eller för personer över en viss ålder. För alla grupper är det viktigt att koppla obligatorisk undervisning till uppbärande av försörjningsstöd.

Just detta sistnämnda som ibland kallas för språkplikt, finns det stöd för i aktuell forskning från Frankrike. Hon fortsätter:

– Att tro att man generellt sett inte kan ställa krav på vuxna människor för att det finns risk att de inte skulle kunna klara av rimliga uppgifter är förödande. För en del kvinnor kan det vara avgörande med statliga krav för att komma från hemmet och få någon timme per dag att ägna sig åt svenskundervisningen. För många av dem har klassrummet varit deras enda möjliga ”egentid”, en sorts frihet, berättar hon.

Det Helena Gullmarson säger om språkkrav får mig att tänka på rektor Hamid Zafars sommarprat 2019 och begreppet ”de låga förväntningarnas rasism”. Det finns gemensamma nämnare i deras syn på att det är ett svek att inte tro att människor klarar av uppgifter och att man på så vis lämnar dem i sticket.

– Av respekt för människans olika förmågor, ska vi ge individen en möjlighet att utveckla de förmågor som behövs för att på ett välfungerande sätt delta i vårt samhälle. Svenska språket och samhällskunskap är nycklar till detta, menar Gullmarson.

Dessa resonemang förutsätter vissa antaganden om betydelsen av auktoritet, vilket på intet sätt ska blandas ihop med ett auktoritärt förhållningsätt.

– Auktoritet skapar trygghet, ett auktoritärt förhållningssätt skapar däremot rädsla.

Det är intressant att se att detta synsätt finns både i hennes tankar om gott undervisningsklimat och om kravens roll i integrationsprocessen.

Kan alla lära sig svenska?

Men hur ser möjligheterna egentligen ut att lära sig språk i ett område där det finns så få modersmålstalare av svenska? Hur är det för barn och hur är det för vuxna?

– Jag såg redan på 90-talet att Rosengård var ett parallellsamhälle där det gick att leva utan att tala svenska. Så sorgligt att detta inte åtgärdades redan då! Barnen lär sig svenska eftersom de går i skolan, även om det förstås är i varierande grad. För föräldrarna är utsikterna betydligt mer ovissa och beror på individuella skillnader i hög grad. Begåvning, intresse, motivation eller utbildningsbakgrund.

Detta är i linje med vad forskningen om vuxnas andraspråksinlärning visat oss under de senaste decennierna.

Analfabeter och personer med låg utbildningsbakgrund behöver en omfattande undervisning och ofta individuell anpassning

Helena Gullmarson berättar vidare om sina erfarenheter med att undervisa vuxna kvinnor, som antingen haft ett annat alfabet eller varit analfabeter. Hon menar att det tar tid, men det går.

– Om du kommer som analfabet är det viktigt att du får gå på SFI så länge som just du behöver. Om du kommer med viss eller hög utbildning är det viktigt att du snart får börja arbeta, för ditt allmänna psykologiska välmående och för motivationen, fortsätter hon.

Det slår mig att Gullmarsons intryck överensstämmer med många språkforskares förslag på denna punkt. Analfabeter och personer med låg utbildningsbakgrund behöver en omfattande undervisning och individuell anpassning är ofta också aktuell. Samtidigt råder en brist på lärare i svenska som andraspråk, inte minst med kompetens av att undervisa analfabeter och vissa kommuner har mycket svårt att hantera kostnaderna. Jag kan inte låta bli att undra om det inte finns en gräns för hur många vi kan erbjuda detta mycket omfattande utbildningspaket, som krävs för att individen ska kunna finna sig väl tillrätta i sitt nya hemland?

Svenskarna och integrationen

Dagen efter vårt samtal om språkundervisning och språkkrav, åker vi ut till Rosengård. Vi tar en tur genom RoCent, och vi går också till Rosengårdsskolan. Trots att Helena Gullmarson slutade 2013 finns en del bekanta ansikten där och vi möts av stora famnen. En av hennes forna kollegor påtalar att det är synd att man tagit bort förberedelseklasserna som tidigare fanns.

– Så många hon har hjälpt, så många som det gått bra för, för att Helena gett dem en bra grund från början. Det är synd att de tagit bort förberedelseklasserna. Många kastas ut i en vanlig klass direkt och fattar ingenting. De tappar motivationen.

Detta låter också rimligt från forskningens horisont – man behöver lagom stora och välstrukturerade utmaningar då man börjar lära sig ett språk.

Om jag lyssnar på Helena Gullmarson, har vi misslyckats dubbelt

Efter besöket på Rosengårdsskolan äter vi lunch på Yalla-trappan, ett arbetsintegrerande socialt företag för kvinnor. Där pratar vi om att man i Sverige och framför allt inom politiken verkar ha Sverige som den enda goda samhällsmodellen. Att vi inte tar in att man tänker annorlunda och inte nödvändigtvis sämre i andra delar av världen. Har vi förstått hur kulturer trots allt skiljer sig åt? Att kulturella skillnader inte skulle finnas framstår som helt irrelevant för Helena Gullmarson som arbetat 40 år i ett kulturell blandat område. Är vårt förhållningssätt till integration lyckosamt i mötet med andra kulturer, där till exempel auktoriteter fortfarande har en stark ställning?

Detta för in vårt samtal på vårt möte med andra majoritetskulturer, som Eli Göndör diskuterat mer ingående i sin bok Religionskollision (Timbro förlag). Även här är frågan om det svenska synsättet fungerar. Kanske har vi inte varit tillräckligt nyfikna på andra kulturers förhållningssätt och på så vis inte lyckas hantera mötet särskilt väl? Ett exempel på detta, menar Gullmarson, är bristen på förståelse för begreppen ”heder” och ”skam”. Ord som väl alltid funnits i det svenska språket, men som aldrig använts så ofta som under de senaste åren.

– Svenska språket bör aldrig tolerera än mindre kombinera orden heder och våld. Det är den förlorade hedern som ersatts med skam. Skammen utlöser våld. Alltså bör vi säga skamvåld.

Handlar det i grunden om en oförmåga att förstå vad kultur är? Om jag lyssnar på Helena Gullmarson, har vi misslyckats dubbelt: dels med att förmedla vårt eget språk och vår kultur, dels med att sätta oss in i de förhållanden som många av de som bor i Sverige idag kommer ifrån.