Staten kväver den akademiska friheten

De sista veckorna i november 2017 var ingen bra tid för Sverigebilden. Internationella medier, från Der Spiegel till Le Monde, rapporterade om hur Sverige verkade sakna den akademiska frihet som många andra länder håller högt. I stormens öga befann sig doktorn i statsvetenskap Erik Ringmar, som undervisade – eller försökte undervisa – vid Lunds universitet.

Kursen han gjorde sitt bästa för att ge handlade om det moderna samhället och dess kritiker, huvudsakligen 1800-talets reaktionära tänkare. ”Problemet” i institutionsstyrelsens ögon var att för få kvinnor hade varit reaktionära tänkare under 1800-talet. 40 procent av litteraturlistan ska vara författad av kvinnor, säger riktlinjerna, och i ett försök att vara till lags kvoterade Ringmar in Judith Butler, samtida postmodernist.

”Det blev en krock mellan två prioriteringar: det intellektuella sökandet och den officiella sanningen.”

Problemet var bara att hennes texter varken passade in i resten av materialet eller var tillräckligt tillgängliga för studenterna. Ringmar försökte därför plocka bort Butler från litteraturlistan, men fick blankt nej. Det var då, i frustration över tvånget från institutionsstyrelsen, som han slog sig ned vid tangentbordet och knattrade in de bevingade orden på sin blogg: ”Ingen kurslitteraturskommitté i världen kan tvinga mig att undervisa om Judith Butler om jag inte vill.”

– Över min döda kropp, tänkte jag när institutionen tyckte jag skulle ha kvar Butler på litteraturlistan. Jag gör som jag vill, det är jag som är lärare. Men institutionen var av en annan mening. De tänker att ”det gör du inte alls, du jobbar åt oss. Du är en undervisningsmaskin som gör vad institutionen har bestämt.”

Vi sitter i en cafeteria på Stockholms universitet. Nästan två år har gått sedan Butleraffären och Ringmar är i huvudstaden för att marknadsföra sin bok om händelserna och om akademisk frihet i Sverige: Befria universiteten (Timbro, 2019). Ju längre in i boken man kommer, desto mer börjar man fråga sig: Har vi över huvud taget akademisk frihet i Sverige?

Judith Butler och den akademiska friheten

Idén med de kvoterade litteraturlistorna är att kompensera för tänkta sexistiska strukturer som försämrar kvinnors chanser i akademin.

– Men i själva verket kan man läsa vilken gammal gubbe som helst och göra något intressant av det. En text av en skriande antifeminist kan skapa en feministisk debatt, påpekar Ringmar.

Den statsvetenskapliga institutionen verkade inte hålla med. I Befria universiteten återger Ringmar ett mejl från studierektorn: ”Som stämningarna är i dag kommer styrelsen tyvärr inte att godkänna det hela om inte könsfördelningen är lite mindre obalanserad.” Mest upprörda över könsbalansen på hans litteraturlista var studentkårens representanter i institutionsstyrelsen, som menade att feministiska perspektiv är viktiga för att förstå 1800-talets historia. Att kursen inte handlade om 1800-talets historia brydde de sig inte om.

– Jag var ganska förbannad när jag skrev inlägget på min blogg. Sedan läste Lundagård det, Sydsvenskan läste Lundagård och [Svenska Dagbladets] Ivar Arpi läste Sydsvenskan. Därifrån rullade det på. Jag var med i radio, fransk TV och poddar på Deutschland Kulturfunk. Jag fick mina femton minuter av kändisskap.

Historien nådde till och med Judith Butler själv. Ringmars kollega Mårten Lindberg, som gav den aktuella kursen tillsammans med honom, kontaktade henne och frågade hur hon ställde sig till att hennes forskning påtvingas en universitetslärare i jämställdhetssyfte. Butler skrädde inte orden.

Jag är inte för att min forskning påtvingas någon på grundval av kvotering […] Jag skulle själv avvisa alla sådana försök från institutionens sida, oavsett vilka samhälleliga mål man försöker uppnå med denna metod. Metoden är förkastlig, och målen kan inte uppnås genom tvång.

Dessutom kan konsekvenserna bli allvarliga. Om man finkammar historien efter kvinnor att lyfta fram kommer det att se ut som om kvinnor tog ett större utrymme i samhällsdebatten än de gjorde. Resultatet blir historieförfalskning, påpekar Ringmar.

– Men man gör det ändå, eftersom man ser det som universitetens politiska uppdrag. När internationell media började ringa min institution i Lund och fråga vad de egentligen höll på med – könskvotera litteraturlistan, det är ju en galen idé! – förstod inte institutionen hur de menade. Det gäller ju jämställdhet mellan könen, det är ju jätteviktigt!

– Det blev en krock mellan två prioriteringar: det intellektuella sökandet och den officiella sanningen.

Stats-vetenskapen

– Svenska universitet är statliga universitet, fastslår Erik Ringmar.

– Staten tänker på dem som en del av statsförvaltningen. Mina kollegor tänker på sig själva som statstjänstemän, som förvaltar statens påbud och utövar statens makt. Med de förutsättningarna blir universitetet aldrig fritt.

Verklig akademisk frihet har dock varit en bristvara under långa delar av universitetsväsendets historia. Under medeltiden var de europeiska universiteten platser för intellektuell verksamhet, där studenterna framför allt lärde sig att tänka. Sedan började staterna växa sig allt starkare. Ringmar beskriver det som en vändpunkt för universitetens utveckling. Den svenska staten behövde till exempel utbilda statstjänstemän och präster, och satte universiteten på att göra det. De fick ett annat huvudsyfte än sökandet efter kunskap.

– Och statstjänstemän i all ära, men de är inte kända för sin dynamiska kreativitet.

Att universiteten är i statens tjänst är en djupt rotad föreställning framgår av namnet på Ringmars ämne. På engelska heter det political science och på franska science politique. Direktöversättningen skulle vara ”politisk vetenskap”, men i Sverige säger vi statsvetenskap. Att staten är i centrum tas för givet.

”Jag tror att svenskar inte riktigt förstår vad universitet är.”

Även utanför Sveriges gränser förföll dock universiteten till en sorts yrkesutbildningar vid medeltidens slut. Ur en akademisk synvinkel var de bristfälliga. Ringmar skräder inte orden om hur dagens stjärnuniversitet, som Harvard och Yale, var från början: ”skitskolor”. I praktiken var de inte universitet utan prästseminarier. 

– Det finns en klar och tydlig koppling mellan hur bra universitet är och hur fria de är. Närhelst universitet underkastas statens makt eller kyrkans makt – eller marknadens makt, för den delen – blir det aldrig bra.

Det var de tyska universiteten som till slut bröt sig fria från statens makt igen, i början av 1800-talet. Wilhelm von Humboldt var mannen bakom förändringen. Universitetet han grundade i Berlin hade filosofen Immanuel Kants uppmaning till människor att våga tänka som ledord. De tyska universiteten blev en modell för akademisk frihet, som i praktiken är två olika friheter: Lernfreiheit (att lära sig vad man vill) och Lehrfreiheit (att lära ut vad man vill, på vilket sätt man vill).

Dessa idéer exporterades sedan till USA, där i slutet av 1800-talet en tredje våg av fria universitet uppstod. De tidigare mediokra prästseminarierna Harvard och Yale fanns bland dem. Universiteten strävade efter att bli institutioner som kunde förverkliga upplysningstidens ideal.

Vilka ideal förverkligar dagens svenska universitet?

– Inte är det upplysningstidens, i alla fall. De strävar efter det staten vid varje givet ögonblick ser som viktigt. Nu gäller det genus sedan kanske tio, femton år tillbaka, och det har gällt miljö väldigt länge. Integration och invandring, förstås. I morgon kan det vara något helt annat.

Den svenska modellen

2017 gjorde Terence Karran, professor i högre utbildning vid Lincoln University i Storbritannien, en studie av den akademiska friheten i EU:s medlemsländer. I nästan samtliga tabeller hamnade Sverige nära botten. 

– Om inte akademikerna själva vet vilka rättigheter de har kan de inte heller bidra till att skydda rättigheter, påpekade Terence Karran i en intervju med svenska Academic Rights Watch.

Danmark låg också dåligt till i Karrans rankning. Där blev den mediala uppmärksamheten svidande, den danska organisationen för universitetsrektorer anmälde utbildningsdepartementet till Unesco (vars rekommendationer om akademisk frihet Danmark har skrivit under), regeringen utredde frågan och lagstiftningen ändrades. I Sverige har reaktionerna lyst med sin frånvaro.

När Ringmars kurs om det moderna samhället och dess kritiker gavs en tredje gång var många rosa glasögon riktade mot den.

– Jag har en stark känsla av att studentkårens representanter skickade studenter till min kurs för att undersöka den och liksom rapportera tillbaka till partihögkvarteret.

Ringmar har varit verksam inom akademin i flera olika länder, från Storbritannien till Turkiet, men formuleringen ”partihögkvarteret” för tankarna till ett annat land där Ringmar undervisat: den kommunistiska enpartistaten Kina. Jag frågar honom hur det var, jämfört med Sverige.

– I dag är situationen annorlunda i Kina, men när jag undervisade där [2011–2014] var min akademiska frihet större än här. Det gjorde mig väldigt förvånad när jag frågade vad jag skulle undervisa om och de sade ”undervisa om vad du vill”. Det gjorde jag också, och det var inga större problem. Jag var anställd just för att jag var utlänning; jag skulle bidra med nya perspektiv och idéer.

– Det var intressant att prata med kinesiska studenter om mänskliga rättigheter, internet, frihet och sådant. De var ju partimedlemmar allihopa, men otroligt cyniska. Det var ingen som egentligen trodde på den offentliga sanningen. De hade lätt för att öppna sina sinnen för andra perspektiv och idéer. Här i Sverige är det annorlunda.

Den intellektuella republiken

Här i Sverige, förklarar Ringmar, betraktas inte universiteten som institutioner för kunskapssökande.

– Jag tror att svenskar inte riktigt förstår vad universitet är. Jag tror att de tror att det handlar om undervisning, att man ska lära sig fakta och inhämta information. Till exempel tycker de att alla kurser ska innehålla information om jämställdhet. Men information är något man ska få i gymnasiet. Universiteten handlar om en intellektuell process, ett sökande efter sanning.

Det du berättar om Judith Butler-affären ger inte intrycket att universiteten är intellektuella högborgar med sanningssökande i fokus.

– Man kan säga att det finns ett idealuniversitet, och sedan finns det verkliga, fysiska universitet som inte lever upp till idealet.

Hur ser idealet ut?

– Universiteten tillhör en internationell intellektuell republik, där alla vi som tänker och skriver är medlemmar. Vi är en världsomspännande gemenskap, där universiteten är noder. Staten tänker fel om den tror att den har makten över den här republiken.

Med tanke på vad som hände med din kurs om det moderna samhället och dess kritiker verkar staten ha ganska rätt i det.

– Nej, staten har makt över universiteten. Inte över den intellektuella republiken. Intellektuell verksamhet kan flytta på sig; blir klimatet för dåligt på en plats rör sig de intellektuella vidare. Faktum är att ingen av de stora intellektuella rörelserna i Europa de senaste femhundra åren har sitt ursprung på universiteten. Renässanshumanisterna var verksamma vid hoven, den vetenskapliga revolutionen inleddes i sällskap och akademier, upplysningsidéerna utvecklades på kaféer. Så fort staten börjar lägga sig i kan den intellektuella verksamheten flytta någon annanstans.

– Där det finns en intellektuell kärna samlas folk som vill vara med. Staten vill vara med och hitta forskningsresultat som den kan använda. Företag vill tjäna pengar. En massa människor vill bara sola sig i glansen eller få en fin examen att sätta på sitt CV.

”Så fort staten börjar lägga sig i kan den intellektuella verksamheten flytta någon annanstans.”

Problemet är bara, menar Ringmar, att universitetet då inte längre styrs av enbart akademiska principer, utan även av politiska, sociala och ekonomiska principer. ”Inga människor i Sverige är så bidragsberoende som anställda på svenska universitet”, skriver han i Befria universiteten. Och få akademiker är, internationellt sett, så ofria som de svenska.

– Universiteten har sin logik som måste skyddas, både från marknaden, politiken och den känslomässiga sfären. Allt det här med offerskapskultur, snöflingor och triggervarningar, det är en känslomässig logik som inte heller hör hemma vid universiteten.

Ringmar avslutar sin bok med diverse mer eller mindre radikala förslag. Vissa handlar om attitydförändringar, andra om finansieringsformer. Framför allt vill han att universiteten ska omvandlas till stiftelser finansierade av kapitalavkastning. Det skulle kunna befria universiteten från både politiken och marknaden, menar han. Annars kommer universiteten till slut att stå tomma på intellektuellt innehåll.

– Tankefelet är att staten tror att universiteten tillhör den.