Staten ska inte agera moralpolis i sexköpsfrågan
Förbudet mot sexköp är ett typiskt exempel på hur staten går långt över gränsen för vad den bör lägga sig i. Oavsett vad man själv, eller majoriteten, har för uppfattning om sexköp är det inte statens uppgift att agera moralpolis.
RFSL vill avkriminalisera köp av sexuella tjänster. Att köpa sex av en vuxen under frivilliga former bör, enligt förbundet, inte vara straffbart. Förbundsordförande Sandra Ehne motiverar utspelet med att kriminaliseringen stigmatiserar dem som säljer sex och skapar stora svårigheter för dem.
För många är detta en upprörande ståndpunkt. Det finns många som ogillar prostitution, och flera av dem är av uppfattningen att deras eget personliga ogillande är skäl nog till ett nationellt förbud. Andra menar att det visserligen är lovvärt att avstigmatisera och på olika sätt stötta sexsäljare, men att avkriminalisering inte skulle göra någon nytta – kanske till och med göra skada.
Denna linje förespråkas bland andra av Gabriella Kärnekull Wolfe, som grundade Metoo-uppropet för sexsäljare. Hon har själv negativa erfarenheter av att sälja sex, och hävdar att prostitution egentligen är ”en relation mellan två personer, där en person vill ha sex med den andra, men den andra inte vill det”, och pengar används för att lösa ekvationen.
Den sortens situationer förekommer utan tvekan. Kärnekull Wolfes erfarenheter är dock just det: hennes erfarenheter. Man bör aldrig göra misstaget att tro att ens egna upplevelser är en allmängiltig sanning, inte ens om de delas av majoriteten.
Andra har nämligen betydligt mer positiva upplevelser av att sälja sex. I boken Porr, horor och feminister (2006) intervjuade Petra Östergren prostituerade som säljer sex av egen fri vilja utan att må dåligt av det. Det förbud mot sexköp Kärnekull Wolfe utifrån sina upplevelser ser som positivt, är för dem en källa till otrygghet. Om kunderna riskerar att dömas måste verksamheten hållas underjordisk alldeles oavsett om själva sexsäljandet är lagligt eller inte.
Staten ska inte använda sitt våldsmonopol för att försöka pådyvla medborgarna moraluppfattningar de inte delar.
Det är givetvis inte heller den enda sidan av saken, som flera skarpsinniga recensenter påpekade när Östergrens bok publicerades, men det är inte heller poängen. Poängen är att det finns flera olika sorters erfarenheter av prostitution, och flera olika sätt att se på etiken i frågan. Somliga uppfattar sexköp som djupt omoraliskt, andra som helt okej.
Utan förbudet skulle båda dessa grupper kunna leva i enlighet med vad de själva anser är rätt respektive fel, utan att skada någon annan. Med förbudet, däremot, har staten tagit ställning för den ena moraluppfattningen och ogiltigförklarat den andra. Att sexköpslagen är statlig moralism bekräftades till exempel av Eva Lena Jansson (S), en av de drivande krafterna bakom sexköpslagen, apropå RFSL:s utspel: ”Skulden ska riktas mot dem som köper sex.”
Men staten ska inte använda sitt våldsmonopol för att försöka pådyvla medborgarna moraluppfattningar de inte delar. Dess uppgift är att hindra människor från att skada varandra, inte att styra över vad de ska tycka.
Det finns en god anledning till det. För att människor – inkusive förbudsivrarna själva – ska kunna leva i enlighet med sin egen moral, måste just moraliska överväganden vara någonting som lämnas åt individen. Nästa gång kan riksdagen ta ställning för en helt annan moraluppfattning i en annan fråga. De som är belåtna med sexköpslagen i dag kan bli de som själva drabbas av nästa sorts moralism i morgon. När staten väl har börjat agera moralpolis kan det bli svårt att stoppa den.