Jan Jörnmark:
Stenbeck tog Sverige in i den nya tiden
Ekonomi Essä
Jan Stenbeck har kommit att symbolisera den snabba förvandlingen av Sverige under 1900-talets två sista decennier. Jan Jörnmark har sett SVT:s nya dramaserie om Stenbeck och reflekterar över de otroliga möjligheter 1980- och 1990-talets teknikskiften erbjöd den med fantasi och pengar.
Precis som många andra har jag ägnat helgen åt att se den nya dramatiserade Stenbeckserien på SVT. Den är inte bara välgjord, den lyckas dessutom fånga hela de svenska 1970- och 1980-talen. I scener som den där Stenbeck inte kan få mat efter klockan åtta på kvällen, eller där han möter en uppblåst och självbelåten Kabelnämnd känner man igen tiden på ett närmast spöklikt sätt.
Stenbeck har blivit en metafor för hela den enorma förändring som Sverige gick igenom under de sista decennierna av 1900-talet. Från ett 70-tal där absolut ingenting var möjligt förvandlades sedan landet på 25 år till ett lyckligt entreprenöriellt paradis. Själv glömmer jag aldrig hur en av mina gamla gymnasiekamrater blev halvmiljardär på ett företag som sålde lasertekniklösningar till den nya kommunikationsbranschen våren 2000. Några år senare skrev vi en bok tillsammans om det ofattbara som hade hänt och jag minns hur jag sade till honom att ”Lennart, det allra mest otroliga är ju att du blev rik på telefonbranschen…” Det var i sanning en otrolig utveckling när vi tänkte på hur det såg ut när vi gick på gymnasiet: telefoner satt fast med en sladd i väggen, och hade någon två telefoner hemma ansågs det vara den absoluta höjden av omoralisk lyx som medelklassen kunde kosta på sig. Det som var allra mest självklart var att förändring otänkbar.
1970-talet var – som framhålls i serien – en mycket mörk och fantasilös tid.
När vi skrev boken tillägnade vi den till vår gamle samhällskunskapslärare, som en gång avslutade ett anfall av insikt om hur hela den anrika värmländska industrin höll på att gå under med de profetiska orden ”och det blev ju inte mycket med det där med datan heller”. Otroligt nog kom han ihåg det 25 år senare och blev glad för dedikationen som han kommenterade med orden ”man säger så mycket dumt”. Fast egentligen sade han det som alla tänkte, för på den tiden var det självklart att allt som var värt att uppfinna redan var uppfunnet. 1970-talet var – som framhålls i serien – en mycket mörk och fantasilös tid.
Stenbeck blev symbolen för allt det nya som bröt in under 80-talet och som snabbt förändrade världen runt omkring oss. I efterhand slås jag allra mest av hastigheten i den vändningen: från den bottenlösa depressionen under den andra oljekrisen dröjde det bara tre–fyra år till börsen slog rekord och att entreprenörer var på väg att bli den nya tidens ideal. Och det största idealet var Stenbeck, inte minst för att det fanns något filmstjärneaktigt över honom. En blond, snygg karl som för det mesta befann sig i Amerika, men som med ojämna mellanrum dök upp liksom från ingenstans. Och när han visade sig hade han ständigt med sig någon ny revolutionerande idé som på ett självklart sätt egentligen var helt omöjlig i Sverige.
Men han hade både pengarna och fantasin för att förverkliga idéerna, och han hittade dessutom politikerna som såg det absurda i de gamla blockeringarna. Folkpartisten Olle Wästberg var en av de som först kom över till Stenbecks sida. I en debatt sammanfattade han den allt mer utbredda kritiken mot monopolen:
Om nu Televerket är det mest effektiva i världen behöver dom knappast vara så rädda för konkurrens. Men i varje fall är monopol på nätet inte något monopol på växlar, telefoner, modem, biltelefoner och annan utrustning. Att vi har ett offentligt monopol på elnätet är inget skäl till att elverket ska ha monopol på brödrostar.
Systemet var verkligen absurt, så inom sju–åtta år rasade både telefon- och tv-monopolen samman.
När man sedan sätter sig in i hela Stenbecks verksamhet ser man mångfalden i de möjligheterna.
Men det fanns också en annan sida av Stenbecks verksamhet som mer sällan lyfts fram. Han befann sig i en tid när det digitala genombrottet pågick på så många fronter att det tvingade fram tydliga val på vad man skulle satsa på. När man sätter sig in i hela Stenbecks verksamhet ser man mångfalden i de möjligheterna, för han gjorde samtidigt investeringar i media, kommunikationssatelliter, ny teknik för börshandel, mobiltelefoni, digitalt spel och tidiga internetsatsningar under första halvan av 1990-talet. Stenbeck fanns överallt, och i de flesta fall blev resultaten misslyckanden, antingen för att satsningarna kom för tidigt eller för att de dubbla investeringarna i analog och digital teknik drev kostnaderna på ett okontrollerat sätt. Mycket av resurserna för att klara det kom från Korsnäs oerhört stabila tillgångar i skogen och försäljningarna av Fagerstas krafttillgångar. Men en annan del av pengarna kom från försäljningar av ett par tillgångar som egentligen var hans allra största möjlighet.
För det var i den nya telefonvärlden som han hade den riktigt stora chansen att bli den första och största globala entreprenören, som en mobiltelefonins egen variant av Bill Gates. Det var de misslyckandena som skymtade fram när en av hans närmaste medarbetare menade att ”Det känns som att 1980-talet var Jan Stenbecks bästa tid…”. Samstämmiga källor talar också om att hans vredesutbrott blev värre, och han framåt millennieskiftet drog sig undan uppmärksamheten. Under de allra första åren av 2000-talet förvärrades dessutom det ekonomiska tillståndet i hans företag så kraftigt att han tvingades sälja närmare 2 000 kvadratkilometer av Korsnäs högproduktiva skogar.
Någonstans i de allt sämre affärerna och bitterheten måste vetskapen om hur annorlunda allt skulle kunna ha blivit ha plågat honom.
Någonstans i de allt sämre affärerna och bitterheten måste vetskapen om hur annorlunda allt skulle kunna ha blivit ha plågat honom. I en intervju våren 2000 sade han till och med att ”det bästa hade kanske varit att inte göra någonting mer efter Vodafone”. För alla hans svenska digitala bakslag kom samtidigt som världens största mobilimperier skapades runt omkring honom. Det var brittiska Vodafone och Hutchison Whampoa som leddes av superentreprenören Li Ka-shing från Hongkong som under andra halva av 1990-talet utkristalliserades till de globalt mest innovativa och snabbväxande företagen i den nya branschen. Under 1999 och 2000 drogs de dessutom in i en serie fusioner och fientliga företagsbud som gjorde dem till världens högst värderade och uppmärksammade bolag överhuvudtaget.
Allt det hände bara 15 år efter att Stenbeck hade kontaktat Gerry Whent på Racal Industries och berättat om den fantastiska nya mobiltekniken. Trots att det fanns gott om fantasilösa ingenjörer på Racal som menade att ”det där meningslöst för det finns ju väldigt gott om telefonkiosker” så bestämde sig Whent ändå för att söka en av de nya brittiska mobillicenserna och satsa fullt ut på den nya tekniken. Stenbeck fick behålla 15 procent av Vodafone för att han kommit med idén. En annan mobillicens lyckades Comvik några år senare få i Hong Kong, där ju Hutchison Whampoa sedan blev ett annat av de absoluta centrumen för den nya utvecklingen.
Men för Stenbeck kom i stället uppbyggnaden av TV3 och den ofokuserade satsningen på internet och media samt att bygga upp Transvik – som skulle bli en ny skandinavisk elektronisk börs – att hamna i förgrunden för hans intresse. Det var det som fick honom att sälja både andelen i Vodafone och licensen i Hongkong i skiftet av 1980- och 1990-talen. Han gjorde bra förtjänster på båda försäljningarna, men det mesta av vinsterna försvann ned i de svarta hål som skapades av oerhört dyra och ofta helt misslyckade satsningar.
Vid millennieskifte kunde Stenbeck konstatera att han hade varit en av världens tre–fyra rikaste män om han hade behållit sina 15 procent i Vodafone och verkligen inte gjort något mer. Det hade varit en position som skulle placerat honom i centrum för en global förändring som var helt i nivå med genombrottet för persondatorerna några år tidigare och under åren efter 2010 ledde till den totala sammansmältningen av telefoni, datorer och kameror.
I stället föll de flesta Kinneviks olika digitala projekt sönder under andra halvan av 1990-talet, vilket ledde till ett flöde av närmast legendariska sparkningar av olika chefer och projektansvariga. Men i nästa steg var det just de människorna som blev männen bakom de enorma entreprenöriella succéer som karaktäriserade det svenska IT-undret. Stenbecks misslyckanden gjorde att kunskapen och förmågan att hantera den nya tekniken fick fotfäste och spreds i Stockholm fem–tio år innan den nådde andra europeiska storstäder. Vilket slutligen också gjorde Stenbeck till en av de absolut viktigaste männen bakom det verkligt stora svenska IT-genombrottet under 2000-talets första decennier.
Omslagsfoto: Roger Schederin/SCANPIX SWEDEN. Övriga foton: Jan Jörnmark.