Stjärnarkitekten och föraktet för folket
Den rådande arkitekturnormen bygger på ett förakt för de människor som ska leva och verka i de byggnader som uppförs. I en webb-tv-intervju för några veckor sedan gav stjärnarkitekten Gert Wingårdh uttryck för allt som är fel med dagens svenska arkitektur.
– Det har aldrig sett bättre ut för svensk arkitektur än just nu, säger stjärnarkitekten Gert Wingårdh i en intervju i Dagens Industris webb-tv-kanal. Det han uppenbarligen menar är att det aldrig har sett bättre ut för Gert Wingårdh.
Alla som är det minsta intresserade av arkitektur och stadsbyggnadsfrågor borde se intervjun. Den är nämligen en illustration av allt som är fel med svensk arkitektur och statsbyggande just nu. Wingårdh försöker inte ens hymla med hur illa han tycker om den breda majoritet som inte vill leva i de själlösa stadsmiljöer som påtvingas dem av honom och hans epigoner. De som är kritiska till den rådande arkitekturnormen buntas av den tuggummituggande stjärnarkitekten ihop som ”sverigedemokrater” och ”Trump”.
De som är kritiska till den rådande arkitekturnormen buntas av den tuggummituggande stjärnarkitekten ihop som ”sverigedemokrater” och ”Trump”.
Om Wingårdh hade haft rätt skulle Sverigedemokraterna fått egen majoritet i valet. Det är nämligen ingen hemlighet att ett förkrossande flertal föredrar en annan typ av byggnader än de som i skrivande stund slår upp som svampar ur jorden runtom i riket. De undersökningar om människors preferenser som gjorts både i Sverige och internationellt ger ett entydigt svar: människor föredrar traditionell arkitektur och traditionell stadsplanering. Endast en liten andel vill leva i modernismens stenöknar. Till och med Wingårdh själv föredrar en helt annat stil än den som han tvingar på andra.
Det är förvisso ett förlåtande drag att inte ens Sveriges mest uppburna arkitekt står ut med att bo på det sätt som han vill att vi andra ska leva. Från sin tiotalslägenhet i centrala Göteborg, eller sitt faluröda 1600-talstorp på landet kolporterar han sina skapelser till devota kommunpolitiker och tjänstemän på stadsbyggnadskontor runtom i riket som vill ”sätta kommunen på kartan”. Det hela erinrar om den brittiske hovskulptören Alexander Stoddarts bevingade ord: ”Modernism is something that you do to other people”.
Den rådande arkitekturnormen är så frånstötande att inte ens arkitekterna själva vill leva i sina skapelser. Det är de som inte har möjlighet att välja som drabbas hårdast av en norm som vare sig är demokratisk eller marknadsdriven. Den är odemokratisk eftersom majoritetens uppfattning sällan eller aldrig får genomslag. Tvärtom byggs i princip bara sådant som människor direkt ogillar. Sedan förvånas politiker och byggherrar över de proteströrelser som uppstår. Det finns inte heller någon fungerande marknad, eftersom slutkonsumenternas, de som ska bo och verka i byggnaderna, uppfattningar aldrig får genomslag i gestaltningen.
Det är de som inte har möjlighet att välja som drabbas hårdast av en norm som vare sig är demokratisk eller marknadsdriven.
Allt är naturligtvis inte arkitekternas fel. Snarare är det en härva av byggbolag i oligopolställning, aktivistiska tjänstemän på stadsbyggnadskontoren och räddhågsna politiker som inte vågar gå emot professionen, som gör att medborgarnas och konsumenternas uppfattningar inte får något genomslag i det som produceras.
På kontinenten har arkitekturnormen redan börjat omvärderas. Efterkrigstidens misslyckade skapelser rivs och ersätts av traditionell arkitektur som människor uppskattar. Wingårdh tillhör en generation arkitekter som snart pensioneras. Det är hög tid att också modernismens nattståndna tankegods och dess människoförakt förpassas till historien.