Joakim Broman:
Stoppboll för skattesocialismen
Ekonomi Krönika
Björn Borg var en av de första svenska stjärnorna som lämnade landet på grund av de höga skatterna. Joakim Broman läser hans självbiografi och funderar över den surrealistiska socialism som många till vänster öppet drömmer om att återvända till.
En tenniskarriär är ett bräckligt käril. Att själv finansiera resor till turneringar, träningsanläggning, tränare, i förlängningen även fystränare och kanske idrottspsykolog, kan vara svårt för alla utanför toppskiktet. Sedan räcker det med en oturlig korsbands- eller armbågsskada, en bristning i biceps eller lår och säsongen eller till och med karriären är över.
Ingen vet när det händer, eller hur länge en formtopp håller i sig. Det är fullt begripligt att den som vinner vill försöka fortsätta vinna medan det går, och att den som får en fet prischeck också förstår att den inte bara ska räcka året ut utan även i livet efteråt – när det än kommer och hur det än ser ut.
1974 vann Södertäljegrabben Björn Borg, 18, sensationellt sin första Grand Slam-turnering, Franska öppna i Paris. Det var startpunkten inte bara för epoken Borg utan för det svenska tennisundret, vars baslinjeslag skulle nå långt in på 1990-talet. Men på försommaren i den franska huvudstaden visste ingen att det skulle sluta med fem raka Wimbledon-titlar och ytterligare fem i Franska öppna. 1974 betalade Björn Borg 78 procent i skatt på sina intäkter. Det höll naturligtvis inte. I slutet av året skickade han flyttbilen till Monte Carlo.
1974 betalade Björn Borg 78 procent i skatt på sina intäkter. Det höll naturligtvis inte.
Reaktionerna blev starka. Borg var visserligen inte allra först, Formel 1-stjärnan Ronnie Peterson bodde redan i Monaco. Men Peterson hade flyttat dit från London och kanske sågs det som mer naturligt att en Formel 1-förare behövde bo på kontinenten. Borg däremot, hade lärt sig att spela mot en garageport på Torekällsgatan. Att han lämnade sågs som ett svek och skattesmitande. I sina nya memoarer Hjärtslag (Norstedts), skriven ihop med makan Patricia Borg, minns han hur segern i Wimbledon 1976 möttes med syrliga kommentarer i pressen: ”Synd att han inte är svensk.”
Skidåkaren Ingemar Stenmark följde efter till Monaco något år senare, och behövde inte utstå samma kritik. Kanske var han mer folkkär, kanske hade Borg banat väg. Eller kanske höll ljus på att sippra in genom sprickorna i den socialdemokratiska bunkern. Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa i Monesmanien, publicerad i Expressen några månader före valet 1976, var en protest mot att hon betalat 102 procent i marginalskatt och sägs ha bidragit till den borgerliga valsegern.
Lindgrens saga, Borg, Stenmark, regissören Ingmar Bergmans bråk med skattemyndigheten och efterföljande landsflykt och många andra exempel var vittnesmål om det som i Time Magazine kallades Sveriges surrealistiska socialism, återberättad av Fredrik Johansson i Smedjan förra året.
Försök att reformera skattesystemet gjordes 1981 (”den underbara natten”), något som fick den borgerliga regeringen att spricka, men det var först med ”århundradets skattereform” tio år senare som Sverige normaliserades en aning. Fortfarande var dock marginalskatterna höga, och det fanns inget sätt för en idrottsman, en författare, popstjärna eller för den delen företagare att använda en tillfällig formtopp i karriären för att jämna ut inkomsterna över livet.
Det politiska klimatet och kulturen som kallat Borg en skattesmitare levde dessutom kvar. Fortfarande i början av 2000-talet fick stjärnor som Anja Pärson, Kajsa Bergqvist och Pernilla Wiberg kritik för sina flyttar utomlands. Popgruppen Sibiria skrev till och med en låt om att trestegshopparen Christian Olsson borde skämmas:
Christian,
du bor i ett annat land
Du vill inte ge tillbaka
till de som hjälpt dig fram
VM- och OS-guld
Du står i tacksamhetsskuld
till de som betalat för dig
Man betalar inte för sig
Christian,
du bara försvann
Tänker du aldrig
på nån annan ibland
Christian,
du bara försvann
Vem tror du betalade
din hoppgropsand
Roligt och välfunnet, visst, men de flesta friidrottskarriärer är, likt tennisrankingens nedre skikt, fylld av personer som offrat utbildning, alternativ karriär och oändliga träningstimmar på sin satsning, bara för att mötas av höga marginalskatter under framgångsrika år. När karriären abrupt tar slut är sparkassan alltför tom.
***
Först med Göran Perssons reform av de så kallade 3:12-reglerna och Alliansregeringens avskaffande av förmögenhetsskatten blev Sverige normalt på riktigt. Efter det kunde även en enskild person med aktiebolag fördela ut sina inkomster över flera år och undvika antingen hög marginalskatt, eller att outdelad vinst blev förmögenhetsbeskattad. Det var bra för såväl författare som popstjärnor och riskkapitalister, som nu inte hade alls lika stora skäl att flytta utomlands.
Men idrottsstjärnorna, som ofta har svårare att organisera sig i aktiebolag, glömdes bort. I magisteruppsatsen ”Svenska idrottsstjärnors flytt till skatteparadis” argumenterar Adina Gustavsson för införandet av ett idrottskonto, en slags motsvarighet till skogskonto, som skogsägare kan använda för att jämna ut inkomster och därmed beskattning över tid. Parallellen är utmärkt: en mästerskapsseger ett år kan, precis som en avverkning, ge höga intäkter som inte får sin motsvarighet kommande år.
Diskussionen handlar heller inte bara om idrottsstjärnor utan om grundläggande skatteprinciper. Möjligheterna att jämna ut tillfälliga inkomsttoppar borde komma ännu fler till del. Socialförsäkringssystemet skulle på samma sätt må bra av en ökad koppling till individens olika livs- och inkomstfaser. Robert Gidehag och Stefan Fölster har förespråkat ett kontobaserat system som kopplar ihop a-kassa, sjukförsäkring och pension. Det skulle innebära att varje individ har ett konto att ta från vid arbetslöshet eller sjukdom. Kontot kan inte bli helt tomt, så systemet ger samma skydd till de som behöver det som dagens, men eftersom pengar som blir ”över” i slutet av karriären ger tillskott till pensionen skapas incitament att vara återhållsam med uttag och att hålla sig på arbetsmarknaden i så hög utsträckning som möjligt.
Hur ett skattesystem är utformat säger mycket om hur stat och politik ser på medborgarna. Belönas flit och entreprenörskap eller betraktas det med misstanke och missunnsam blick? Är de fria individer eller kuggar i en maskin? Har de sig själva att tacka för framgången, eller är det ”samhället” som betalat för hoppgropssanden och tennishallen?
Hur ett skattesystem är utformat säger mycket om hur stat och politik ser på medborgarna.
1970- och 80-talens groteska marginalskatter var en förlängning av den samhällssyn som etablerats i efterkrigstiden och i synnerhet efter socialdemokratins radikalisering i spåren av 1968. ”Skattesystemets kombination av konfiskatoriska uttaxeringsnivåer och en obarmhärtig och polisiär indrivningskultur var uppenbart något som hade gått snett”, som Fredrik Johansson skriver.
Det är den perioden av ”ekonomisk jämlikhet” – och stagnerande reallöner – som många till vänster nu öppet drömmer om att återvända till. Vad det innebär i praktiken är svårt att veta. Socialdemokraterna säger ofta att de vill höja skatterna för ”de rika” men av uppenbara skäl säger de aldrig hur. De vet att konkret tal om en exit-skatt, en ny förmögenhetsskatt, en skatt på orealiserade tillgångar – som i Norge – skapar en ny flyttvåg. Det handlar inte om att de flesta tennisspelare eller friidrottare är girigbukar som vägrar ”ge tillbaka”. De flesta håller med om att kapitalskatt är rätt, så länge den sker på en rimlig nivå och på tillgångar som realiseras över tid. Det är ett sundhetstecken att Mondo Duplantis bor på Östermalm och inte i Monte Carlo.
”Kanske kan det ses som symboliskt att efterkrigstidens egalitära Sverige avslutades med formidabla framgångar i tennis, det som tidigare varit överklassens, direktörernas och de rika badgästernas sport”, skriver Andreas Ericson i essän När Sverige var som svenskast (Timbro förlag, 2019). Borg hade lagt av redan vid 26 års ålder, men 1988 hade Mats Wilander och Stefan Edberg tillsammans vunnit alla fyra Grand Slam-turneringar. Ingen av dem bodde i Sverige, ett land som fortfarande hade en marginalskatt på 82 procent.
Omslagsbilden föreställer semifinalen i Davis Cup 1975. Foto: Jan Collsiöö/TT