Samhälle Krönika
Strid mot halmdockor vinner inte integrationsdebatten
Borgerligheten kritiserar inte Lawen Redar utan en halmdocka de själva byggt. Den relevanta kritiken mot "blandningsprojektet" är att Socialdemokraterna och Redar vägrar lyfta på de stenar som skulle göra störst skillnad, skriver Fredrik Kopsch.
Det gör lite ont att skriva det här. Men den senaste veckan har Lawen Redar framstått som den enda vettiga politikern i Sverige. Hon har, mot en enad front av borgerliga politiker som med ryggmärgsreflex reagerar mot ett förslag som de själva har hittat på, sakligt försvarat sitt eget förslag. Det har handlat om tvångsförflyttningar. För det är vad Socialdemokraterna vill, menar den arga och upprörda borgerligheten. De vill byta ut alla dina grannar mot gängkriminella. Eventuellt ska även du flyttas mot din vilja. Det vore ju såklart förjävligt. Om det vore sant.
Allt startade med en artikel i Aftonbladet med rubriken ”S-toppen: Vi behöver blanda befolkningen”. Ingen tycks ha läst mer än rubriken. I stället har de flesta hittat på sina egna tolkningar av vad det innebär, och fört debatten utifrån det. Det är inte bara fördummande. Borgerligheten missar helt sin chans att sakligt kritisera förslagen som Lawen presenterat. Det är vad de borde göra. För det är knappast svårt att hitta svagheterna i Socialdemokraternas integrationsförslag. Men i stället lämnas jag undrande; när ska den där vuxne i rummet, som ju faktiskt utlovats, komma fram?
Borgerligheten missar helt sin chans att sakligt kritisera förslagen som Lawen presenterat.
Låt mig vara tydlig. Lawen Redars ambitioner är goda. Att Sverige haft en mycket dåligt fungerande integrationspolitik råder det inga som helst tvivel om. Det kommer att krävas politisk förändring på en rad områden för att råda bot på det. Och till stor del måste det också börja med bostadsmarknaden. Lawen har identifierat problemet, och var lösningen måste börja. Men hennes förslag riskerar att slå undan benen för de hon hoppas hjälpa.
Så vad är problemet?
Kortfattat kan det beskrivas som att människor med svag koppling till arbetsmarknaden, ofta relativt nyanlända men inte enbart, bor i bostadsområden där det saknas arbetsmarknad. Ur ett integrationsperspektiv är det såklart katastrofalt.
Så hur har vi hamnat här?
Det svaret kan inte vara lika kortfattat.
En bidragande orsak är social dumpning. Somliga kommuner, som velat bli av med nyanlända eller andra personer med svag koppling till arbetsmarknaden, har kunnat nyttja lediga bostäder i en handfull avfolkningsorter. Man hittar en ledig bostad, erbjuder familjen man vill bli av med fri hyra i ett par månader, betalar för flyttlasset, och snart hamnar problemet på mottagarkommunens socialkontor.
Social dumpning har varit katastrofalt för kommuner som Borlänge, Filipstad, Hultsfred och Söderhamn, för att nämna några. I vissa av de här orterna är snart en majoritet av alla under 35 år personer med utrikes bakgrund och mycket svag koppling till arbetsmarknaden. Det är inte bara dåligt för kommunerna ifråga. För människorna som flyttar dit innebär det sannolikt ett liv i utanförskap. Orsaken till att det fanns lediga bostäder är nämligen att det inte finns några jobb. Att flytta tillbaka igen är för de allra flesta helt uteslutet.
Att stoppa den här utvecklingen är nödvändigt. Och det kan göras på flera olika sätt. Att avskaffa EBO-lagen, som ger nyanlända möjlighet att själva välja var de vill bo, är ett. Att riva tomma bostäder i utsatta områden, något som både Socialdemokraterna och vi på Timbro varit inne på, är ett annat. Lawen Redar har dessutom föreslagit att den som levt på försörjningsstöd ska förhindras från att flytta till utsatta områden, och att människor med “akademiska meriter” i stället ska ges förtur.
Här missar Lawen en viktig aspekt. De flesta som flyttar till utsatta områden gör det för att de helt enkelt saknar bättre alternativ.
De flesta som flyttar till utsatta områden gör det för att de helt enkelt saknar bättre alternativ.
Låt mig göra en kort avstickare.
Vi vet att den som har utrikesfödda föräldrar presterar sämre på arbetsmarknaden än den som har svenskfödda föräldrar. Den sociala rörligheten är naturligtvis inte obefintlig. Över 60 procent av utrikesfödda placerar sig i botten 25 procent vad gäller inkomster, endast 30 procent av deras barn är kvar i samma inkomstgrupp när de blir vuxna. Men de placerar sig sämre än sina vänner med svenskfödda föräldrar.
Forskarna Cristina Bratu och Valentin Bolotnyy intresserar sig för varför den sociala rörligheten är sämre för de med utrikesfödda föräldrar. Förklaringen står inte att finna där man först kan tro, i olika utbildningsnivåer hos föräldrarna, olika familjesammansättningar eller vilken kommun man vuxit upp i. I stället visar de att invandrare får tillgång till sämre bostadsområden, i bemärkelsen bostadsområden med svagare koppling till arbetsmarknader, än svenskfödda.
Orsaken? Utrikes födda har, av förklarliga skäl, kortare kötid på hyresmarknaden än svenskfödda. De flesta ställer sig i kö när de fyller 18, eller däromkring. Råkade man bo i Kabul eller Bagdad till man var 30 är det dock betydligt mindre sannolikt. Barn till utrikesfödda föräldrar växer upp i mer befolkningstäta områden, med färre svenskfödda och med lägre inkomster. De ser färre grannar gå till jobbet. Det får konsekvenser.
Det är Lawen Redars ambition att lösa just det här problemet. Men hennes förslag kommer inte att fungera. Om man, som Lawen föreslår, på politisk väg ska förhindra någon att flytta till vissa områden måste man också ge dem andra alternativ.
Hur ska det gå till enligt Lawen Redar?
Socialdemokraterna ser bostadsbyggandet som nyckeln för att bryta segregationen. I redan existerande miljonprogramsområden ska stora hyreshuskomplex rivas och ersättas med radhus. Efterfrågan på dessa radhus kommer inte att vara särskilt stor och priserna kommer att vara relativt låga. Men det bör ändå innebära att relativt mer resursstarka hushåll, med relativt starkare etablering på arbetsmarknaden, flyttar in. Det ger en något större blandning i utsatta områden. Gott så.
Men förslaget innebär också att billiga hyresrätter ska byggas i socioekonomiskt starkare områden. Tanken är enkel, men saknar verklighetskontakt. Fler hyresrätter på attraktiva adresser ska möjliggöra för de som ska integreras att flytta dit. Deras barn får växa upp i områden med högre inkomster där fler går till jobbet.
Men Lawen Redar missar något uppenbart och mycket viktigt. Det är inte avsaknaden av billiga hyresrätter i exempelvis centrala Stockholm, eller på andra attraktiva adresser, som gör att människor med låga inkomster inte flyttar dit.
Låt mig illustrera med ett exempel. I skrivande stund finns ett par lediga trerummare i Husby, ett inte särskilt attraktivt bostadsområde i Stockholm. De kostar runt 11 500 kronor i månaden. Det finns också en ledig trerummare i Vasastan, det kanske mest attraktiva bostadsområdet i Stockholm. Den kostar 12 000 kronor i månaden. Skillnaden i hyra är alltså mycket liten. Så varför skulle någon välja Husby? För att det inte handlar om ett val, är svaret. För att få en lägenhet i Husby var du tvungen att ställa dig i bostadskön för ungefär 10 år sedan. Det är inte orimligt att föreställa sig att de som kom runt 2014 också gjorde just det. Men för att få lägenheten i Vasastan behövde du ställa dig i kö för 40 år sedan. Att den som kom till Sverige 2014 inte hade ställt sig i Stockholms bostadskö 1984 förefaller även det sannolikt.
Så vad händer om vi subventionerar fram nya billiga hyresrätter på attraktiva adresser? Sannolikt kommer även de att gå till personer med lång kötid. De kommer definitivt inte att gå till de personer Lawen Redar gärna vill hjälpa in på bostadsmarknaden.
Utan social housing kommer socioekonomiskt svagare hushåll inte flytta in i de billiga hyresrätterna som Lawen Redar vill låta bygga.
För att säkerställa att just de som i dag bor långt från arbetsmarknaden får tag i lägenheter Socialdemokraterna vill subventionera fram räcker det inte att bara bygga dem. Det kommer också att krävas förturer. Kort sagt, Lawen Redar behöver social housing. Men det har Socialdemokraterna dessvärre kategoriskt stängt dörren till.
Utan social housing kommer socioekonomiskt svagare hushåll aldrig någonsin få flytta in i de nya subventionerade billiga hyresrätterna som Lawen Redar vill låta bygga. Och de kommer heller inte få flytta in i de fåtal bostäder de idag har möjlighet att flytta till, eftersom det ska förbjudas. I stället kommer de bli bostadslösa. Men om Socialdemokraterna öppnar för social housing kan deras integrationsförslag vändas från något som kommer försämra livet för socioekonomiskt svaga, till något som kan leda oss en liten bit på vägen till en bättre fungerande integrationspolitik, åtminstone för vissa. Jag hoppas innerligt att de vågar öppna den dörren.
Det är alltså enkelt att se svagheterna i Lawen Redars och Socialdemokraternas förslag. Men när borgerligheten reagerar som de nu gjort, med ilska mot någon extrem vantolkning av förslagen, skymmer de sikten för det socialdemokratiska förslagets stora brister, och samtidigt vittnar det om den egna oförmågan att lämna några som helst förslag. Det är lämna walk-over och erkänna sig besegrad, något borgerligheten de senaste veckorna tycks ha gjort till nationalsport. Det är synd, för det vore enkelt att bemöta problemen och komma med lösningar som kraftigt underlättar situationen på bostadsmarknaden.
Hyresregleringen, den sten som Socialdemokraterna och i stort sett alla andra partier alltid vägrat att vända på, måste avskaffas. Det handlar inte enbart om att fria hyror skulle skapa starkare incitament att bygga nya hyresbostäder som exempelvis socioekonomiskt starkare invandrargrupper skulle kunna flytta till. Den stora vinsten kommer av att det befintliga beståndet, där också de relativt sett billigare hyresbostäderna finns, skulle öppnas upp för alla de som i dag helt saknar kötid. Att avskaffa hyresregleringen är sannolikt det enskilt bästa förslaget för att motverka den etniska segregationen.