Svenska Akademien behöver inte moderniseras
När röster nu höjs för att Svenska Akademien ska ”öppnas upp” och ”demokratiseras” i spåren av den senaste tidens turbulens, beror det sällan på omsorg om Akademiens väl och ve utan snarare på en motvilja mot allt som inte underkastar sig det politiska systemet och samtidens trender.
Att Svenska Akademien inte styrs av politiker är inte en svaghet utan en styrka. Detsamma gäller för dess traditioner och historiska tyngd, dess tröghet och det oberoende som följer med livstids inval. Allt detta vill nu tongivande röster i svensk offentlighet att man skall ändra på. Det finns nämligen inget som sticker i ögonen så mycket i Sverige som frihet och oberoende.
Svenska Akademiens ställning (fram tills nyligen) i svenskt kulturliv beror lika mycket på detta oberoende av det politiska systemet och samtidens trender som på dess ekonomiska tillgångar och den glans som kopplingen till kungahuset medför. Men detta oberoende är inte villkorslöst. Vad somliga av Akademiens tongivande ledamöter tycks ha missat är att en bärande del av institutionens status är avhängig den trovärdighet som omgivningen tillmäter den. Bränner man detta förtroendekapital väger de övriga faktorerna lätt.
Det finns nämligen inget som sticker i ögonen så mycket i Sverige som frihet och oberoende.
Det senaste årets händelser (och vad som uppdagats om händelser längre tillbaka) visar att delar av Akademien inte har vårdat institutionens förtroendekapital. Skyddande av den ökände vivör som av medierna fått namnet ”kulturprofilen”, vänskapskorruption, läckande av hemliga uppgifter, jävsanklagelser och en konflikthantering på förskolenivå har allvarligt stukat bilden av en institution som i hög grad lever på just sin trovärdighet.
I detta läge passar de på som länge stört sig på att det ännu finns en någorlunda självständig och oberoende institution med ekonomiska muskler kvar i svenskt kulturliv. De som inte kan tåla att det finns maktcentra bortom det politiska systemets kontroll. Det presenteras åtgärdslistor och reformförslag som påstås syfta till att återupprätta Akademiens trovärdighet. Det som de har gemensamt är att de skjuter in sig på Akademiens styrkor, inte dess svagheter.
Någon vill införa tidsbegränsade mandatperioder, någon annan vill införa en övre åldersgräns. Ytterligare någon vill att Riksdagens kulturutskott skall få utse ledamöterna. Tendensen är uppenbar: Akademien skall vingklippas och inordnas i ledet, underordnas samma politiska system som resten av kulturlivet. Likriktningen och strömlinjeformningen skall råda. Det framgår inte minst av de listor på alternativa ledamöter som föreslås: samma trötta persongalleri av mediepersonligheter, identitetsaktivister, politruker och ståuppkomiker som i alla andra sammanhang.
Tendensen är uppenbar: Akademien skall vingklippas och inordnas i ledet, underordnas samma politiska system som resten av kulturlivet.
Visst har Svenska Akademien i stor utsträckning sig själv att skylla. Dess ledamöter har illa förvaltat det förtroendekapital som deras föregångare byggt upp. Lösningen ligger dock inte i ”förnyelse” utan i en återgång till det allvar med vilket man byggde upp sagda förtroendekapital. Det är inte traditionerna eller tyngden av det historiska arvet som lett till dagens situation, med skyddande av misstänkt sexbrottsling, jävsanklagelser och misstänkt vänskapskorruption. Det är brist på respekt för traditionerna och det historiska arvet.
Författaren Pierre Assouline, ledamot av juryn som delar ut det prestigefyllda franska litteraturpriset Prix Goncourt, menade att Sara Danius borde ha avgått som ständig sekreterare redan då Bob Dylan utsågs till Nobelpristagare, eftersom det skadade Akademiens ställning och status. I Sverige tenderar vi att tro att förnyelse och modernisering är lösningen på alla problem. Men frågan är om det inte är förnyelsen som är boven i dramat om den Svenska Akademien.
Kulturlivet behöver fler fria och oberoende institutioner, inte färre. Särskilt i ett land där stora delar av kultursektorn redan sorterar under den politiska maktens kontroll, i ett system som sällan eller aldrig kritiseras av lojala kulturjournalister. De som ondgjort sig över att Akademien delat ut stipendier för miljoner, men aldrig sett problemen med de miljarder som Statens Kulturråd förfogar över.
Svenska Akademiens kvarvarande ledamöter har ett digert arbete framför sig med att återupprätta institutionens stukade förtroende. De skulle dock slutgiltigt såga av den gren de själva sitter på om de lyssnade till likriktningens och utslätningens förespråkare och gav sig på att modernisera Akademien och anpassa den till dagens politiska klimat. Sannolikt skulle den gå samma öde till mötes som Konstakademien gjorde på 1970-talet, då den genom alltför långtgående anpassning efter tidsandan lyckades med konststycket att marginalisera sig själv.