Samhälle Essä
Här får du köa 150 år för en kolonilott
Svenskar har ett motstridigt förhållningssätt till köer. Kösystemet till skolor beskrivs som orättvist och segregerande. Däremot accepterar vi köer till exempelvis bostäder och kolonilotter trots att sådana köer i huvudsak gynnar grupper som redan har det gott ställt, skriver Fredrik Kopsch.
Det sägs ofta att vi svenskar är väldigt duktiga på att stå i kö. Rent av bäst i världen. Av egen erfarenhet, både av att köa här hemma och att köa i andra länder, har jag accepterat detta som sant. I Sverige tycks de flesta respektera och acceptera de regler som gäller för köer. Få försöker tränga sig före andra. Jag har också ofta uppfattat det som att vi ser köer som ett rättvist sätt att fördela olika nyttigheter. Vi tillämpar också kötid som fördelningsmetod för en rad olika privata nyttigheter, exempelvis för bostäder och skolplatser.
På senare tid har jag dock uppfattat att köer kommit att ifrågasättas, åtminstone till vissa nyttigheter. Det tydligaste exemplet är tveklöst de köer som finns för att fördela skolplatser på olika attraktiva friskolor. Här finns exempel, även om de är få, på skolor där föräldrar måste ställa sina barn i kö under de första levnadstimmarna för att alls stå en chans i konkurrensen. Det har också funnits exempel på skolköer där barn som råkat födas vid slutet av året varit för sent ute.
Sådana köer verkar inte alls upplevas som rättvisa. I stället beskrivs de som orättvisa och segregerande. Det är sannolikt en särskild grupp föräldrar som i större utsträckning än andra är förutseende nog att ställa sina barn i kö tidigt för att komma in på attraktiva skolor. Att dessa föräldrar tillhör de starkare socioekonomiska grupperna lär inte förvåna någon. Konsekvensen blir att barn från vissa socioekonomiska grupper går i vissa skolor, medan barn från andra grupper går i andra skolor. Huruvida det finns framkomliga och acceptabla alternativ till fördelning som ger ett mer önskvärt utfall låter jag här vara osagt.
Att det framför allt är vissa grupper som är förutseende nog att ställa sig i kö tidigt är dock inte unikt för friskolor. Det finns skäl att förvänta sig att socioekonomiskt starka grupper har bättre förutsättningar att ställa sig i många andra typer av köer, men dessa tycks inte uppbåda samma typ av upprörda känslor som friskolorna. Jag vill här lyfta några andra områden – bostäder, båtplatser och kolonilotter – där köer tycks vara mer accepterade, men där fördelningsprofilen inte nödvändigtvis är mer önskvärd än på skolområdet.
Den som har försökt köpa Lidls gymnastikskor i butik förstår vad jag menar.
Till att börja med kan vi behöva klargöra varför köer alls uppstår. Varor och nyttigheter kan fördelas på ett antal olika sätt. Det som vi är mest vana vid, trots att vi nog inte ägnar det någon större tanke, är att fördelning sker genom priser. Den som högst värderar en vara får köpa och konsumera den. Ibland sätts dock priser ur spel. Privata företag kan bestämma sig för ett visst pris till vilket många fler är villiga att köpa än vad företaget tillhandahåller. Den som har försökt köpa Lidls gymnastikskor i butik förstår vad jag menar.
Vi kan också ha olika typer av regleringar som begränsar priser. Vi har exempelvis bestämt oss för att svensk skola ska vara avgiftsfri, det vill säga att priset som föräldrar betalar för en skolplats är noll. Vi har också bestämt oss för att vissa andra varor, däribland bostäder (om de hyrs), båtplatser och kolonilotter, inte får ha priser som speglar människors betalningsvilja.
Generellt gäller att reglerade priser som understiger sin marknadsmässiga nivå resulterar i att fler än en person vill köpa. När priser inte regleras och tillåts förändras justeras de upp till dess att endast en köpare återstår, men när detta omöjliggörs behöver fördelningen ske på annat vis.
Här är kötid ett alternativ, men det finns naturligtvis många andra sätt; lotterier och förturer exempelvis. I takt med att väntetider för olika köer blir längre bör också missnöjet med köer som fördelningsmetod öka. Om det dessutom blir så att vissa grupper är bättre på att ställa sig i kö än andra kommer det ytterligare att spä på diskussionen om orättvisa.
Låt oss titta på några exempel från Stockholms hyresmarknad. Just nu finns exempelvis en ledig tvåa i Södertälje att hyra för strax över 8 000 kronor i månaden. Den person som i skrivande stund samlat på sig längst kötid har köat i nära sju år. Sju år är naturligtvis en ganska lång tid, men de flesta skulle nog ändå uppleva att det inte vore helt omöjligt att lyckas samla på sig en sådan kötid. De flesta skulle nog inte heller se systemet som anmärkningsvärt orättvist.
Läs också:
På Bastugatan, Södermalm finns en lika stor lägenhet med några hundralappar lägre hyra. Den person med längst kötid har här i stället samlat på sig 35 år. Givet att man ska vara 18 år fyllda för att få ställa sig i kö krävs att du föddes före 1968 för att ha en möjlighet att konkurrera. I praktiken utestängs en majoritet av befolkningen från att ens ha haft möjligheten att ställa sig i kö. De som är födda tidigare än så, och dessutom haft möjligheten att låta sin köplats vara i 35 år, tillhör med all sannolikhet en socioekonomisk grupp de flesta skulle säga klarar sig utan samhällets stöd.
Ett annat exempel är båtplatser. Genom Stockholms kommun går det att hyra en sådan. Det kostar 3 900 kronor per år, oavsett var båtplatsen ligger. Kötiden varierar från fem till över tio år. Längst är den i Hammarby sjöstad. Den som inte vill vänta kan exempelvis hitta en båtplats i andrahand för en bit över 10 000 kronor per år, i mindre centralt läge. När det gäller båtplatser finns starka skäl att förvänta sig att de som står i kö tillhör en grupp som har det väl ställt. Båt är nämligen inte en särskilt billig hobby, oavsett om båtplatserna subventioneras eller inte.
Baserat på de uppgifter de tillhandahåller är dock 150 år en god gissning.
Som sista exempel vill jag lyfta kolonilotter, och här får Stockholm återigen stå för exemplet, men det ser likadant ut på många andra platser runt om i landet om än ej lika extremt. På hemsidan för koliniträdgårdsföreningen Södra Tanto står att läsa:
Vi har år 2020 omkring 580 personer på intresselistan. Listan ökar med cirka 30 personer varje år. Vi har 110 lotter och förmedlar i snitt 4 lotter per år. Det innebär att kötiden för någon som ställer sig i kö nu är omöjlig att beräkna. Vi kan inte garantera att någon som ställer sig i kön i dag kommer få möjlighet att arrendera en lott i Södra Tantolunden.
Kötiden är omöjlig att beräkna, säger de. Baserat på de uppgifter de tillhandahåller är dock 150 år en god gissning. Kommunal mark, som exempelvis hade kunnat inrymma bostäder för många, reserveras för några få som knappt behöver betala för privilegiet.
Men det finns enkla åtgärder att ta till. Det mest uppenbara är naturligtvis att låta människors värderingar av olika typer av konsumtion att också synas i priserna. Skolor skulle kunna tillåtas att ta ut en avgift av föräldrar som vill sätta sina barn där. Föräldrar skulle då möta ett utbud av skolor med differentierad prissättning. Avgiftsfria skolor kan naturligtvis samexistera.
Bostäder, även sådana man hyr, prissätts i de flesta andra länder efter vad människor är villiga att betala för dem. Det fungerar för det mesta väl. I de länder där bostäder är marknadsprissatta är det alltid enkelt att få tag i en bostad. De som ligger på de mest attraktiva adresserna är naturligtvis dyra, precis vad som bör kunna förväntas. Friare prissättning är heller inte ett hinder mot omfördelning på bostadsmarknaden. Sådan förekommer i de flesta länder, men då med fokus på träffsäkerhet.
Det finns inga skäl att förvänta sig att fri prisbildning inte skulle fungera
Det finns inga skäl att förvänta sig att fri prisbildning inte skulle fungera för båtplatser eller kolonilotter. Att de senare alls skulle finnas på centralt belägen mark i vår största stad om markanvändning bestämdes av priser är dock osannolikt. Det kan naturligtvis finnas skäl för politiker att vilja bevara sådana koloniområden. Men det finns inga skäl att kraftigt subventionera de som har turen att komma över dem.
Gemensamt för de exempel jag lyft här är att vissa lyckligt lottade kommer över alltför billiga bostäder, båtplatser eller kolonilotter. De behöver inte betala priset för sin konsumtion, notan betalas av andra. Alla exempel jag har lyft innebär en omfördelning av resurser, men det är högst oklart om omfördelningen är önskvärd, om den går från de som har till de som behöver. Reglerade priser och köer är alltid ett dåligt sätt att uppnå en önskvärd omfördelning.