Sverigedemokraterna är inte ett borgerligt parti
De borgerliga partierna har spelat Sverigedemokraterna i händerna genom att ansluta sig till en radikal agenda som väljarna inte har efterfrågat. Därför lyckas borgerligheten inte profitera på väljarkårens rörelse högerut. Inför höstens val kläms en krympande borgerlighet mellan ett radikaliserat vänsterblock och en identitetspolitisk socialkonservativ höger.
Sverigedemokraterna är partiet på allas läppar, partiet vars tillväxt ritat om den parlamentariska kartan och kastat den gamla tvåblockspolitiken över ända. Partiet har fördubblat sitt väljarstöd i varje val och allt tyder på att det kommer att växa betänkligt även i år. Vem som än bildar regering efter valet kommer att behöva förhålla sig till partiet som tävlar med Socialdemokraterna och Moderaterna om platsen som Sveriges största parti.
För borgerligheten är Sverigedemokraternas tillväxt bekymmersam på flera sätt. För det första har partiet fångat upp stora delar av den högersväng som har kunnat noteras i den svenska väljarkåren under senare decennier. För det andra har Sverigedemokraternas intåg på den politiska scenen inneburit att de borgerliga partierna numera tvingas utkämpa ett tvåfrontskrig, vilket som bekant är betydligt svårare och mer resurskrävande än den gamla blockpolitiken. Detta i sin tur har medfört en djup splittring mellan de borgerliga partierna, vars gemenskap tidigare grundat sig i motståndet mot Socialdemokraterna. För det tredje har den borgerliga ideologin, liberalkonservatismen, fått konkurrens av socialkonservatismen, en ideologi som i princip varit utdöd i Sverige under efterkrigstiden.
Under hela 2000-talet har väljarkåren rört sig långsamt men konsekvent från vänster till höger. Enligt SOM-institutets mätningar har andelen som definierar sig som politiskt höger ökat i de flesta ålderssegment. Ännu intressantare är att nedbrutet på generationer så kan en svag rörelse högerut iakttas i samtliga. Det betyder att det är samma individer som bytt ståndpunkt från vänster till höger.
Under hela 2000-talet har väljarkåren rört sig långsamt men konsekvent från vänster till höger.
Det borde med andra ord ha varit slagläge för den svenska borgerligheten. Märkligt nog valde dock de borgerliga partierna att från mitten av 2000-talet ställa sig till vänster om sina egna väljare. I spetsen för denna ompositionering gick de Nya Moderaterna, som siktade på att vinna mittenväljare och högersossar. Denna taktiska manöver, av många felaktigt benämnd triangulering, visade sig emellertid snart vara mer än bara en retorisk ompositionering. Retoriken upphöjdes snart till ideologi, enligt principen att säger man en sak tillräckligt många gånger börjar man själv att tro på den.
I rask takt övergav Moderaterna ståndpunkter som tidigare varit moderata kärnvärden. Finansminister Anders Borg deklarerade att man inte avsåg förändra LAS, och statsminister Fredrik Reinfeldt avfärdade försvarsmakten som ett ”särintresse”. Den största omsvängningen, eller åtminstone den som på sikt skulle få störst konsekvenser för det politiska landskapet, var när Moderaterna anslöt sig till Miljöpartiets migrationspolitik.
Det var förmodligen taktiskt riktigt av Nya Moderaterna att röra sig mot mitten inför valet 2006. Att hålla fast vid ompositioneringen i de följande valen var dock troligtvis ett misstag som partiet får äta upp i dag. För Moderaternas del handlar det förmodligen om att man tagit högerväljarna för givna. Frånvaron av högeralternativ har gjort att man ansett sig kunna behandla högerväljare, de egna kärnväljarna, hur styvmoderligt som helst. Däri ligger förmodligen en delförklaring till att många i protest avser lägga sin röst på Sverigedemokraterna i höstens val.
Hypotesen stärks av resultaten i de undersökningar som ligger till grund för Markus Uvells senaste bok, Bakslaget, som utkommit på Timbro i år. Uvell konstaterar att Sverigedemokraternas tillväxt i svensk opinion inte främst beror på att en stor del av svenska folket skulle ha blivit rasister, eller att partiet bärs av en populistisk opinion av det slag som kunnat iakttas i ett flertal andra europeiska länder. I stället menar Uvell att missnöjet grundar sig i ett missnöje med hur de etablerade partierna tillsammans med de stora medierna valt att driva en radikal agenda och fokusera på frågor som ligger långt från medborgarnas ståndpunkter och uppfattning om vad som är väsentligt i samhällsdebatten. Uvell exemplifierar denna radikala agenda med frågekomplexen normer och normkritik, identitetspolitik och separatism samt det han kallar för klimatalarmism och medelklassångest. Bokens titel, bakslaget, syftar på hur skiftet i den politiska opinionen utgör ett bakslag för denna radikala agenda, som drivits uppifrån, utan förankring i väljarkåren.
Att Sverigedemokraterna skickligt lyckats fånga upp en stor del av den högerorientering av opinionen som ägt rum under senare decennier är inget annat än ett monumentalt misslyckande för de borgerliga partierna.
Uvell åskådliggör också den grundläggande skillnaden mellan Sverigedemokraterna och de borgerliga partierna, bland annat genom en intervju med Sverigedemokraternas gruppledare Mattias Karlsson. Uvell konstaterar att Sverigedemokraterna inte delar borgerlighetens grundläggande uppfattning om behovet av en åtskillnad mellan de offentliga institutionerna och det civila samhället. Medan det borgerliga projektet har syftat till att freda den civila och den privata sektorn från politiska ingrepp, bland annat genom upprätthållandet av neutrala institutioner, erinrar Sverigedemokraternas syn på institutionerna som verktyg för social och kulturell förändring mer om vänstersidans. Samma slutsats kom jag själv till i min essä “Borgerlig identitetskris” som finns att läsa i antologin Varken bildning eller piano från 2015.
Idéhistorikern Svante Nordin har i sitt standardverk Det politiska täkandets historia gjort en åtskillnad mellan de ideologier som betraktar samhället som ett politiskt projekt, med en riktning och ett mål, och de ideologier som betraktar samhället som ett kontrakt, mellan medborgarna och det offentliga. Medan borgerliga, det vill säga liberaler och liberalkonservativa, ansluter sig till kontraktstanken, och menar att de politiska institutionerna skall utgöra det ramverk inom vilket samhällslivet fritt får utvecklas, ansluter sig socialister och även Sverigedemokraterna till synen på samhället som ett projekt, där de politiska institutionernas värde motiveras utifrån deras användbarhet för att uppnå social, kulturell och ekonomisk förändring.
Sverigedemokraterna skiljer sig således från borgerligheten på en avgörande punkt och är inte att betrakta som ett borgerligt parti. Att Sverigedemokraterna skickligt lyckats fånga upp en stor del av den högerorientering av opinionen som ägt rum under senare decennier är inget annat än ett monumentalt misslyckande för de borgerliga partierna, och visar på faran av att köpa sina meningsmotståndares verklighetsbeskrivning. Att vänsterideologier som identitetspolitik letat sig långt in i de borgerliga partierna (alla borgerliga partiledare utom Kristdemokraternas firade till exempel den identitetspolitiska spjutspetsen Rättviseförmedlingens 5-årsdag 2015) har skapat manöverutrymme för den som vet att profitera på missnöje och frustration.
Socialdemokraterna ser ut att gå mot sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten infördes och den svenska väljarkåren är mer högerorienterad än på mycket länge. Det borde vara glada dagar för den svenska borgerligheten. I stället har de borgerliga partierna genom försumlighet eller bristande markkontakt spelat bort alla sina starkaste kort och kläms mellan ett radikaliserat vänsterblock där Vänsterpartiet profiterar på Socialdemokraternas tillbakagång, och ett ickeborgerligt socialkonservativt alternativ med tydliga identitetspolitiska inslag.