Samhälle Essä
På universiteten finns Sveriges sista planekonomi
Säg ordet femårsplan och de flesta kommer att tänka på brödköer och Trabanter. Bakom kulisserna lever dock tanken på statlig planering kvar även i Sverige. Adam Danieli ställer sig frågan varför uttjänta idéer fortfarande tillåts styra en del av den svenska politiken: forskningen.
Ett stort antal samhällsområden har blivit föremål för planeraren. Den fiktiva figur eller geist som ständigt gör sig påmind i politiska kretsar, och som lovar att om man bara utformar människors handlande efter en förnuftig plan så kan samhället förbättras till oanade höjder.
Friedrich Hayek ägnade sin mest kända bok – Vägen till träldom (1944) – helt och hållet åt planeraren. Boken fick massivt genomslag som inlägg i debatten om den planerade ekonomin i kölvattnet av andra världskriget. Hayek menade att den dragningskraft som budskap om centralplanering tycktes ha på människan – tanken på en rationell, rättvis och kontrollerad mänsklig tillvaro – i grund och botten dolde två felaktiga analyser av samhället.
Dels visade lockelsen på hur en utbredd överskattning av politikens förmåga genomsyrade samhället. Effektiviteten i planerade lösningar skulle därför bli stora besvikelser. Dels synliggjorde den vår oförmåga att skilja på begreppen ordning och planering. Nästan all mänsklig aktivitet är, om den ges möjlighet, spontant ordnad med bibehållen frihet och möjlighet till nytänkande för de inblandade. Mycket lite av den friheten återstår när samma ordning ska planeras fram av politiker. Frånvaron av planering, menade Hayek, är inte oordning, utan frihet.
Historien kom att ge Hayek rätt. Planekonomiska system blev varken effektiva eller förenliga med individualitet och frihet. De är i bästa fall värdelösa, och i värsta fall livsfarliga, och fria länder har förhållandevis enkelt kunna välja bort femårsplanerna. I Sveriges fall finns dock ett undantag: forskningen.
Vart fjärde år lägger regeringen fram sin forskningsproposition, den plan som ska styra all offentligt finansierad forskning under de kommande fyra åren.
Vart fjärde år lägger regeringen fram sin forskningsproposition, den plan som ska styra all offentligt finansierad forskning under de kommande fyra åren. Begränsningen till all offentlig forskning är i praktiken att betrakta som symbolisk. Majoriteten av alla forskningsfält i Sverige har staten som enda finansiär, och alla högre lärosäten och större forskningsinstitut är mer eller mindre statligt styrda. Självständiga finansiärer eller institutioner lyser med sin frånvaro. Det är i mångt och mycket i denna proposition förutsättningarna ges, och har så varit sedan Tage Erlander började med den vetenskapliga planekonomin 1961.
Få dokument är så viktiga för forskare, intresseorganisationer, byråkrater och berörda politiker. Nästan 150 miljarder kronor ska planeras centralt, och propositionen måste falla ut på ett sätt som erbjuder finansiering, poster eller målsättningar som kan tolkas välvilligt för just deras sak.
I stället för att övertyga människor i det omgivande samhället om att en viss forskning är viktig eller har stor potential, så ägnar sig politiker, byråkrater och intressenter år efter år åt en intern dragkamp. Blir det vår internationella samverkansmodell, satsning på koldioxidneutralt industrisamarbete eller kompetensförsörjningen inom didaktiska ämnen som går vinnande ur striden? Hur mycket plats får genus och klimat, och hur stora anslag kommer att tillgängliggöras för motverkande av faktaresistens? Vilka kriterier ska ställas upp för att en studie ska vara i allmänhetens intresse? Allt är upp till politikerna att avgöra centralt. Orden måste vägas på guldvåg.
Debatten om den senaste forskningspropositionen, som presenterades nyligen och som ska styra svenska forskning från 2022, har dominerats av en enda skrivning. Propositionen pekar nämligen på hur forskningen ska vara fri, i den mån detta inte strider mot den statliga värdegrunden.
Ja, det finns faktiskt en sådan. Ett långt beredningsarbete på regeringsnivå för ett antal år sedan konstaterade att den statliga värdegrunden består av sju ord: demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt och effektivitet.
Det hela blir bara en slags existentiell, konsultdoftande övning för det offentliga.
De första fyra punkterna sammanfaller med skrivningar i första kapitlet av regeringsformen. Offentlig verksamhet är inte bara rekommenderade att, utan ska, agera i enlighet med detta. Här tillförs alltså ingenting i praktiken. De vidare påbuden om respekt och effektivitet avslöjar dock hur värdegrunden knappast utgör mer än ett byråkratiskt försök från lagstiftaren att kodifiera gott omdöme. Exakt hur en akademiker ska förhålla sig till exempelvis påbudet om respekt i sin forskning är högst oklart. Hur dagens forskning, som ju inte omfattas av värdegrunden, skulle bryta mot den berörs inte heller av regeringen. Det hela blir bara en slags existentiell, konsultdoftande övning för det offentliga.
Läs också:
Stig Strömholm, tidigare rektor för Uppsala universitet och en av landets mest framstående jurister, ställde i Svensk Tidskrift några välbehövliga frågor om hur akademisk frihet ska förenas med svårbegripliga värdeord. Vad betyder de, varför finns de och – framför allt – vad ska alla de vars tillvaro utgår från lagstiftningen göra för att uppfylla den?
Strömholm landar i en sågning av hela fenomenet värdegrund, som han beskriver som ”[e]tt farligt ord i samhällsstyrningens tjänst”. Det är innehållslöst, nytt i akademiska kretsar och finns — föga förvånande — bara i det saliga Sverige. Etiska koder är vanliga, men en allomfattande och politisk värdegrund av den typ som föreslås i propositionen är inte ett inslag i den akademins miljön någon annanstans i världen. Ordet värdegrund saknar till och med motsvarigheter på engelska, franska och tyska.
Om en politisk församling beordrar dig att vara fri, är du verkligen det då?
I övrigt är propositionen mest tomma ord. Storslagna skrivelser om miljö, välfärd, demokrati och digitalisering varvas om varandra. För att särskilt driva hem poängen förekommer frihet inte mindre än 141 gånger på nästan lika många sidor. Att betona att svensk forskning är fri och oberoende har blivit allt viktigare, men någonstans skaver det. Om en politisk församling beordrar dig att vara fri, är du verkligen det då?
I debatten om propositionens exakta utformning har en mer grundläggande aspekt försvunnit – problemet med att utforma forskningen utifrån ideal som prövats och förkastats på i stort sett alla andra områden. Att centralplanera fram innovation, produktivitet, kritik och nytänk är det få, om någon, som lyckats med i historien. Det finns inget som pekar på att det har gått bättre inom dagens svenska forskning.
Den vetenskapliga planekonomin dras med flera problem. De offentliga anslagen har växt enormt under de senaste decennierna, men någon motsvarande tillväxt av internationellt framstående forskare går inte att belägga. Sverige har inte klättrat i internationella rankingar. Svenska akademiker citeras inte mer än tidigare. De gamla universiteten håller alltjämt ställningarna, men vad gäller innovation är svenska företag de som leder utvecklingen, snarare än universitet och högskolor.
Statlig centralstyrning öppnar också upp för oklar maktutövning och byråkrati. Om inte privata forskningsfinansiärer finns, och politiker inte bestämmer över vad som faktiskt är skattemedel annat än på övergripande nivå, vem är det då som avgör var svenska forskningsmedel hamnar? Det blir oundvikligen så att den som är bäst på att ansöka, följa instruktioner och gnugga axlar med myndigheter och byråkrater också är den som kommer ha störst chanser att få del av pengarna. Detta oavsett om deras forskning i sig har störst potential. Det bäddar knappast för ansvarsutkrävande eller oberoende.
Att forskningsbyråkratin är enorm och stundtals kafkaartad berättar akademiker om så fort de får chansen.
Att forskningsbyråkratin är enorm och stundtals kafkaartad berättar akademiker om så fort de får chansen. Föga förvånande är svensk forskning inte särskilt effektiv, vilket till och med svenska myndigheter själv har krävt att regeringen ser över. Sverige sticker ut internationellt vad gäller hur mycket fastigheter och infrastruktur forskningen kräver, och de stora regionalpolitiska hänsyn som förföljer debatten om nya institut och lärosäten i Sverige är ett ständigt ok. Tomma laborationssalar och ändlös pappersexcersis för några av våra mest framstående akademiker är ett slöseri som sällan nås av kritik, men som känns igen från andra centralplanerade system.
Politikernas styre och bristen på privata alternativ är dock framför allt en frihetsfråga. De krav som ställs från det offentliga, vare sig det gäller intersektionell analys eller petiga kostnadsspecifikationer, kan inte jämföras med några andra finansiärers. Det finns bara en beställare, och den kommer att få som den vill, även om det efterfrågade är uselt. Den som misslyckas med att tjusa byråkraterna har inga andra alternativ, och forskning som är obekväm behöver inte förbjudas. Den kan bara ignoreras.
Oavsett hur många gånger den akademiska friheten hyllas på papperet, måste de strukturella frågorna ställas. Hur kan vi som samhälle så fullständigt offra forskningens integritet, och tvinga forskare underkasta sig politiken och byråkratin? Hur ska man någonsin kunna säga emot, när alternativet till att anpassa sig till politikens prioriteringar är att packa ihop?
Forskningspropositionen, de akademiska fyraårsplanerna, är en rest från en svunnen tid.
Forskningspropositionen, de akademiska fyraårsplanerna, är en rest från en svunnen tid. När traditionen stadgades var syftet att samordna forskningen på ett rationellt och samhällsnyttigt sätt. Politiken skulle planera, och resultatet har blivit därefter.
En bättre och mer frihetlig plan för hur forskning ska bedrivas är med en mångfald av aktörer – ideella, kommersiella och offentliga – som konkurrerar med idéer och arbetssätt. Detta kräver att ordningen med forskningspropostitioner skrotas, och andra aktörer uppmuntras att donera till eller investera i forskning utifrån sitt perspektiv, bortom landsgränser och statliga utredningar.
Hayeks slutsats är alltjämt giltig. Vetenskaplig planekonomi är varken rationell eller förenlig med frihet – hur många gånger dess förespråkare än påstår det.