Fredrik Johansson: Syna Sverigedemokraterna

”Det finns en enda sak som på ett avgörande sätt kan sänka Sverigedemokraterna i opinionen och det är att partiet tar del av att sitta i en regering. Man har ministrar, man måste ta ansvar för politiken.”

Arvid Hallén står i SVT:s Agendastudio och kommenterar ett längre inslag om Jimmie Åkessons plan för långsiktigt inflytande i svensk politik. Om Sverigedemokraterna fick reell makt skulle man ta rejält med stryk i opinionen, konstaterar han.

Hallén är företrädare för den av Mattias Karlsson startade konservativa och Sverigedemokraterna närstående tankesmedjan Oikos. För en bredare allmänhet har Oikos hittills gjort sig mest känt för att ha lanserats stort i olika riksmedia. Flera gånger. En sorts idéutvecklingens organisatoriska Särimner.

Arvid Halléns motdebattör – Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki – har precis beskrivit hur Sverigedemokraternas strategi är att smyga sig till politisk makt och inte stöta bort väljare genom att fila bort kanterna och inte vara allt för tydliga med vad man egentligen vill. Först agna med makten, därefter få de borgerliga partierna att nappa, och sedan formulera alltmer radikala krav. Denna onekligen fantasifulla kokande groda-teori var skälet till att Liberalerna och Centerpartiet valde att släppa fram en socialdemokratisk regering.

Rädslan för att själv vara den kokade grodan blev för stor.

Rädslan för att själv vara den kokade grodan blev för stor. Om Jimmie Åkesson tilläts släppa fram en borgerlig regering skulle han snart börja kräva saker som L och C riskerade att gå med på. Dagens Nyheter gick ett steg längre och deklarerade att liberalismens värnades bäst i Sverige under en socialdemokratisk enpartiregering.

Hallén viftar bort det som en konspirationsteori. I stället betonar han risken med verklig politisk makt. Väljarnas förväntningar på Sverigedemokraterna är så stora att ett maktinnehav skulle leda till besvikelse och ett dramatiskt fall i opinionsstödet. Samtidigt menar han att Sverigedemokraternas ambition är att bli ett statsbärande parti. Onekligen ett dilemma, då vägen till statsmannaskap då rimligen också måste gå över en opinionsmässig sänkning.

Hallén är onekligen ärlig. Men har han rätt? Är makten på samma gång Sverigedemokraternas mål och stora hot? Den internationella erfarenheten av populistiska partiers relation till makten är inte entydig. Huruvida man klarar att ingå i regeringar verkar bero på en rad faktorer – inte minst förmågan att hålla samman den egna partiorganisationen. Makten i sig behöver inte vara nedbrytande. Halléns farhåga (som ju är andras förhoppning) kan komma på skam.

Att Hallén drar gränsen vid regeringsmedverkan avspeglar sig i hans rekommenderade strategi. Bättre att formulera kraven i ett samarbete om budget och sakpolitik och utifrån det bygga vidare på en roll som outsider. Sokolnicki håller med. Sverigedemokraterna vill äta kakan och ha den kvar.

Men kommer det att gå? Kan Sverigedemokraterna utgöra del av en bas – tillfälligt eller mer permanent – för ett regeringsinnehav, utan att drabbas av just det Hallén oroar sig för? Det tror jag också är en from förhoppning. Gränsen vid ministerposterna är godtycklig.

Sverigedemokraternas närmast obrutna framgångar i opinionen har kommit under ett 2010-tal där den uttalade strategin från övriga partier har varit att isolera SD. Det har varit den helt formerande kraften i svensk politik. Först för att kväva SD i dess linda. Därefter för att säkra att partiet inte fick inflytande utifrån sin parlamentariska storlek. Och i dag i huvudsak för att pariastämpla motståndare som inte uppfattar strategin som framgångsrik och som ser det som sina väljares uppdrag att maximera egen politik i Sveriges riksdag. Det är uppenbart att bränslet i detta projekt håller på att ta slut.

Ett viktigt skäl är att samtliga riksdagspartier har parlamentariska strategier som bygger på SD på ett eller annat sätt. SD har isolerats till den punkt där man är central i varje skeende.

Vi har en regeringskonstellation där Centerpartiet och Liberalerna hotar Socialdemokraterna att genomföra politik som Socialdemokraterna är emot. Det hotet vilar i slutändan på att man är villiga att låta Sverigedemokraterna vara med och fälla Stefan Löfven. Vänsterpartiet – vars isolering från inflytande till och med är inskriven i januariöverenskommelsen – valde att släppa igenom Stefan Löfven som statsminister, under det explicita hotet att avsätta regeringen om den inför förändringar av LAS och av hyressättningssystemet. Det hotet vilar i sin tur på att Jonas Sjöstedts först får hjälp att ställa misstroende i parlamentet (han har inte tillräckligt med mandat för att göra det själv) och att Sverigedemokraterna därefter röstar mot Stefan Löfven.

Sverigedemokraterna är den sol kring vilken hela det parlamentariska systemet i Sverige snurrar. Isoleringsstrategin skapade Decemberöverenskommelsen, den definierade valrörelsen 2018, den avgjorde regeringsbildningen hösten/vintern 2018–2019 och den är utgångspunkt för januariöverenskommelsen.

Den viktigaste konsekvensen av nästan tio års försök att avtala bort parlamentariska realiteter är att SD aldrig på allvar synats i svensk politik. Hallén inser att det är en viktig förklaring till partiets opinionsmässiga framgångar och det är antagligen i allt väsentligt sant.

Ansvar kommer därför vara den centrala frågan i varje struktur där Sverigedemokraterna får inflytande över en regerings politik. Att SD skulle komma undan med någon sorts ombonad jök-tillvaro är möjligen förhoppningen på Oikos. Men det är bara att titta på vad som händer i svensk politik just nu, jök-partierna tvingas till ansvar.

Huruvida kravet på ansvar blir den katastrof för Sverigedemokraterna som Arvid Hallén beskriver återstår att se.