Samhälle Krönika
Synen på klimatfrågans lösning blir en viktig vattendelare
Att-göra-listan för den regering som blir vald 11 september är lång. En fråga som hamnat lite i skymundan är den politiska konflikten i klimatfrågan, som står mellan en mer aktiv stat i ekonomin eller ny teknik och marknadslösningar, skriver Stefan Stern.
Oavsett om vi får ett tydligt valresultat på valnatten söndagen den 11 september, eller först efter onsdagens sammanräkning av eftersläntrande förtids- och utlandsröster, så kommer nästa regeringsunderlag behöva ta itu med omfattande samhällsutmaningar.
För Sveriges yttre säkerhet måste landet lotsats in i NATO kommande år. Det är en tydlig prioritering när vi har ett pågående krig i närområdet och en förändrad världsordning. Men uppgiften för den sida som vinner majoriteten är större än så. Svensk tillväxt är nu den lägsta i Europa. Efter flera mandatperioder utan långsiktiga välståndsskapande strukturreformer skulle reformtempot behöva växlas upp för ett mer konkurrenskraftigt näringsliv. Arbetslösheten har bitit sig fast på hög nivå med stora grupper utanför arbetsmarknaden. Utbildning och forskning behöver stärkas.
De dödliga skjutningarna har tredubblats de senaste åren, och Sverige sticker ut i brottsstatistiken. Det svenska ordförandeskapet i EU skulle behöva användas för att stärka frihandeln och säkerheten. Den tillgångsinflation vi nu ser måste hindras att via lönerörelsen spridas till löneinflation. Om det senare skulle drivas fram blir lågkonjunkturen långdragen och fördjupad, vilket skulle drabba hushållens ekonomi, skatteintäkterna till välfärdstjänsterna och förutsättningarna för näringslivet att kunna växa. Energifrågan kräver en lösning både för att kortsiktigt klara de stegrande elpriserna, och för att långsiktigt kunna ta tillvara möjligheterna som elektrifieringen skapar.
Det saknas inte arbetsuppgifter för den regering som blir vald
Det saknas således inte arbetsuppgifter. Politiska lösningar på dessa samhällsproblem kommer som alltid vara beroende av vilken parlamentarisk majoritet som kan samlas. Vid en rödgrön seger kan vi förvänta oss mer av samma politik som vi redan sett de senaste åtta åren. Om oppositionen får störst väljarstöd kan vi förutse större förändringar, inte minst avseende den inre och yttre säkerheten.
En annan mycket stor politisk skiljelinje kommande mandatperiod, och längre än så, gäller synen på klimatfrågans lösning. Vilket synsätt som tar överhanden kan avgöra mycket av samhällsutvecklingen också på sikt. Även om vi kunnat se hur den nuvarande S-regeringen solat sig i glansen av näringslivets investeringar i nya gröna industrier och jobb i norra Sverige, så är såväl Socialdemokraterna, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet av uppfattningen att den globala uppvärmningen kräver att staten nu tar ett kliv framåt. Det som brukar kallas för politikens verkanskrets ska enligt denna uppfattning utökas.
Efter årtionden av avregleringar syns en längtan att stärka statens roll i ekonomin
Bakgrunden är huvudsakligen värderingsdriven, men sedan lång tid har den offentliga politiska makten känt sig tillbakaträngd i förhållande till individens och marknadens frihet. Efter årtionden av avregleringar syns därför en längtan att med klimatfrågan som intäkt stärka statens roll i ekonomin och för samhällsutvecklingen. Miljöpartiet håller mest av alla emot en modernisering av den miljöbalk som förhindrar en snabb och effektiv miljöprövning som skulle kunna påskynda den svenska marknaden för många klimatsmarta lösningar. Deras politiska reflex sprungen ur klimatkrisen är att resurser ska allokeras centralt. Fler beslut ska tas politiskt som ändrar människors livsstil.
Men allra längst i centralistisk riktning går Vänsterpartiet, som länge önskat skifta system bort från marknadsekonomin. Klimatfrågan får denna krisande ideologi att känna luft under vingarna mot mer av återgång till regleringsekonomin. Att det statskontrollerade centralistiska Kina ensamt står för en tredjedel av världens koldioxidutsläpp förändrar inte deras idésyn.
Även globalt växer politiska rörelser fram som målar en framtidsbild av långtgående befogenheter för en slags världsregering med uppgift att inskränka såväl frihandel som individuella val och rättigheter. Det motiveras med att politiskt kontrollerade samhällen sägs bli en historisk nödvändighet för att undvika tipping points som ger irreversibla tröskeleffekter.
Centern – med en genuin övertygelse om att ny teknik och innovationskraft nog att övervinna klimatutmaningarna finns i ett fritt näringsliv – tvingas även här ta på sig rollen att hålla emot det övriga rödgröna laget. För det motsatta politiska betraktelsesättet bygger på att det är näringslivets utveckling av ny grön teknologi som kan ställa om planetens samlade negativa klimatavtryck. Politiken kan bidra med goda spelregler och rätt förutsättningar, men ska i övrigt förhålla sig teknikneutral och låta innovation och teknologisk förnyelse uppstå på konkurrensutsatta marknader såsom historien har lärt oss är mest hållbart. Där kan också nödvändiga investeringar göras i det näringsliv som producerar allt fler och allt effektivare klimatneutrala produkter och tjänster.
Just nu ser vi hur transportsektorn konkurrerar om den snabba övergången i eldrift. Även inom flyg och sjöfart är den tekniska utvecklingen hoppfull. I den tunga industrin förändras processer och råvarubaser bort från fossilberoendet. Som tidigare svensk statssekreterare för hållbar utveckling, EU:s utsläppshandel och energifrågor har jag sett många gånger hur det är företag som i konkurrens om de bästa resurseffektivaste lösningarna gör verklig skillnad. Retorik och deklarationer i nationella parlament eller i FN åstadkommer sällan konkreta lösningar.
Läs också:
För att få verkligt globalt genomslag för ny teknik och kompetens är det handel, ekonomisk utveckling och industriell logik som har förutsättningarna att nå effektiva resultat. Då skapas också tillväxt och resurser som gör det ekonomiskt möjligt för samhällen att ställa om när tiderna som nu blir lite sämre. Svenska företag ligger långt framme. En spännande framtidsuppgift är möjligheterna att sprida den nya tekniken och överföra kunskap till snabbväxande marknader och länder som står mitt uppe i sin industrialisering.
Nära nog alla de svenska partierna talar sig här varma för potentiellt växande svenska exportintäkter. Men om det är politiken eller marknadsekonomin som skapar möjligheter att lösa klimatutmaningarna blir en verklig vattendelare svensk politik kommande år.