Tack och lov för pessimismen

Enligt nationalekonomen Andreas Bergh finns två typer av människor: alarmister och optimister. Uppmärksammar man saker som hotar eller förstör något man gillar är man alarmist – och har i allmänhet fel, men eftersom gemene man ser världen genom mörka glasögon vägrar man inse det. Detta framgår om man läser hans idétidskrift Två filter: varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig.

En växande grupp liberaler har börjat göra ett nummer av att markera mot de negativa, bakåtsträvande stackare de måste samsas med i den borgerliga sfären. ”Pessimismen svärtar ned hela borgerligheten”, skrev Sofia Nerbrand till exempel i DN. ”Var optimist – världen går åt rätt håll trots allt”, uppmanade P M Nilsson i en recension av Johan Norbergs bok Progress. ”Vi står för framtidstro och optimism”, deklarerade partisekreteraren Michael Arthursson på Centerns valkickoff.

Det är inte utan att jag känner mig en aning träffad. Själv står jag nämligen för skepsis och pessimism. Och det är tur för optimistliberalerna att jag inte är ensam om det.

Inte för att världen inte har blivit bättre. Den förväntade livslängden ökar, fattigdom och svält minskar, läskunnighet och rent vatten sprids, sjukdomar bekämpas och miljön förbättras. Både Två filter och Progress är späckade med upplyftande information om alla de framsteg som har gjorts och fortfarande görs.

Tiden då Antonio Gramsci beklagade sig över institutionernas borgerliga hegemoni är sedan länge förbi.

Vill man veta vart världen är på väg får man dock inte stirra sig blind på siffrorna. Man måste iaktta idéströmningarna och värderingarna. Det är nämligen de idéer som präglar vår samtid, som kommer att vara nästa generations politiska verklighet.

För att en idé ska gå från idé till politisk agenda till politisk reform till verklighet, krävs nämligen decennier. Det kommunistiska manifestet skrevs nästan sjuttio år före den kommunistiska revolutionen i Ryssland. August Palm höll sitt berömda ”Hvad vilja socialdemokraterna”-tal 1881, men det var först efter andra världskriget den enorma välfärdsstatens tunga täcke lade sig över Sverige. Eller, för att ta en av den frihetliga rörelsens egna som exempel: Friedrich Hayek skrev Vägen till träldom 1944, men det tog drygt trettio år innan hans idéer faktiskt omsattes i verklighet.

Man kan förstås invända att de framsteg de optimistiska liberalerna räknar upp inte sker tack vare politiken, utan tack vare teknikutvecklingen. Men utan kapitalism och liberalism (i ordets klassiska bemärkelse) skulle det inte ske mycket teknikutveckling heller. Och det är just för kapitalismen och de frihetliga värderingarna det ser mörkt ut just nu.

Det handlar inte främst om dagens politiska situation, även om den är dyster nog. Övervakningssamhället är på frammarsch, EU har gått från frihandelsprojekt till välfärdsbyråkrati och de sociala mediernas oligopol på det offentliga samtalet är ett betydande orosmoln. Kombinationen av en åldrande befolkning, en bibehållen pensionsålder och en stor grupp invandrare som riskerar att aldrig komma in på arbetsmarknaden, innebär en ökad press på ett redan pressat välfärdssystem – en situation som något socialistiskt ljushuvud utan tvekan kommer att försöka ”lösa” med ännu högre skatter.

Ännu mer bekymrande är de idéer och värderingar som präglar samtiden. Till att börja med har de institutioner som har störst makt över hur människor tänker alla en slagsida åt vänster: kulturen, medierna och utbildningsväsendet. Tiden då Antonio Gramsci beklagade sig över institutionernas borgerliga hegemoni är sedan länge förbi.

Det allra allvarligaste hotet mot frihet i dag är dock identitetspolitiken.

Vidare präglas den anglosaxiska världen av en ökande vilja till censur. Kränkthetskarriärister och andra känsliga själar kräver ”trygga rum” och talar helt oironiskt om ”rätten” att slippa bli kränkt. Toleransen för avvikande åsikter sjunker, acceptansen för åsiktskontroll ökar, och yttrandefriheten blir en alltmer teoretisk konstruktion. I USA, som ofta exporterar den sortens kulturella uttryck till Europa, visar en rapport från Cato Institute att 43 procent av amerikaner anser att det är lika illa att försvara rasisters yttrandefrihet som att vara rasist. 44 procent tycker att den som inte ”respekterar andra” inte heller förtjänar yttrandefrihet. 53 procent anser på fullt allvar att hets mot folkgrupp är en form av våld. Enligt Knight Foundation har stödet för yttrandefrihet bland studenter sjunkit åtta procentenheter på ett år, och i valet mellan ”mångfald och inkluderande” och yttrandefrihet valde en majoritet bort yttrandefriheten.

Folkhälsoinitiativ i form av skatter och förbud mot livets enklare glädjeämnen kan verka som en detalj i sammanhanget, men de är toppen av ett isberg i form av bristande respekt för individens privatliv. Politiker både till höger och vänster tar sig allt större friheter med medborgarnas privatliv, ned till sådana detaljer som vilken smak deras cigaretter ska få ha. I ett sådant samhälle kan man inte hoppas på någon större respekt för andra friheter heller.

Det allra allvarligaste hotet mot frihet i dag är dock identitetspolitiken. Att definiera människor utifrån deras kön, hudfärg och sexuella läggning blir alltmer normaliserat. Därmed bortser man från det som gör oss till fria individer: våra värderingar och vårt agerande. Och ett samhälle där det är våra yttre attribut som räknas, inte vilka vi är och vad vi kan, är inte ett fritt samhälle. Varje krav på vad som kallas representation är ett avsteg från den meritokrati som gjorde västvärlden rik, och samtidigt som frihetliga värderingar förefaller vara på nedgång här, är de en ännu större bristvara i övriga delar av världen.

Det finns med andra ord goda skäl att oroa sig för vilka idéer som formar framtidens politik, och i förlängningen framtiden. I det läget verkar många liberaler ha bestämt sig för att göra framtidsoptimismen till ett självändamål och en ideologisk markör. De har blandat ihop tron på att människan kan skapa en bra framtid med övertygelsen om att det är vad som faktiskt sker.

De har blandat ihop tron på att människan kan skapa en bra framtid med övertygelsen om att det är vad som faktiskt sker.

Alltså börjar en situation utkristallisera sig där den som tycker att vänsterdominansen i kulturen är oroande eller att det är ett allvarligt hot mot vårt rättssystem att polisen måste prioritera bort våldtäktsbrott på grund av mord och mordförsök, är en motståndare till liberalismen eller en omöjlig alarmist.

Friedrich Hayek skulle inte ha hållit med. Hans Vägen till träldom är en varningsskrift över risken att demokratierna på 40-talet skulle gå samma väg som Nazityskland på 20- och 30-talen: mot kollektivism och maktkoncentration. ”Våra möjligheter att avvända ett liknande öde [som Tyskland under mellankrigstiden och andra världskriget] hänger på att vi uppmärksammar faran”, skrev han.

Det är inte Hitlers Tyskland, det pågående krigets Tyskland, som England och Förenta staterna ännu liknar, men de som studerar idéströmningarna kan knappast undgå att se att det råder mer än en ytlig likhet mellan tänkandet i Tyskland under och efter första världskriget och de nuvarande idéströmningarna i demokratierna.

Judith Shklar, en annan viktig politisk 1900-talsfilosof, skrev i essän ”Rädslans liberalism” att ”det förtroende som vi måhända utvecklar för [regeringars] företrädare måste vila på en fast grund av stor misstänksamhet”. Och, vilket snarast kan tolkas som en kommentar till optimistliberalernas entusiasm inför den ljusnande framtiden:

Med tanke på att det är ofrånkomligt att vi upprätthåller den ojämlikhet beträffande militär, polisiär och övertygande makt som vi kallar regering finns det uppenbart alltid mycket att frukta. Och kanske bör man därför vara mindre benägen att hylla frihetens välsignelser än att begrunda tyranniet och kriget som alltid hotar den.

Det är tack vare dem som ser hot och problem, som det fria samhället över huvud taget existerar.

I mångt och mycket är konflikten mellan optimister och resten av oss en kvasikonflikt. Den frihetliga rörelsen behöver både tro på människors förmåga att ta hand om sig själva och sin omgivning, och hålla ett vakande öga på människors tendenser till maktmissbruk. Just därför är det en så dålig idé att trolla fram en spricka mellan två inställningar som behöver samexistera.

Med andra ord: Det sista borgerligheten behöver är en liberalism som av princip blickar framåt mot en tvivelaktig ljusare framtid. Framför allt om den som tar hoten mot friheten på större allvar samtidigt avskrivs som en bitter pessimist.

Det är nämligen tack vare dem som ser hot och problem, som det fria samhället över huvud taget existerar. Annars skulle hoten och problemen tillåtas växa till ohanterbar storlek. Ursäkta pessimismen, men utan pessimism hade världen varit en hemsk plats.