Teaterpotentialen dränks i manshat

– Den här föreställningen är väldigt provocerande, varnar regissören redan innan publiken blivit insläppt i salongen.

– Om ni vill prata om den efteråt så finns både jag och ensemblen i foajén efteråt och kan berätta hur vi tänkt.

Föreställningen Gudarna på Teater Reflexen i Kärrtorp bedöms kräva mycket förklaring, både före och efter föreställningen. Informationen på teaterns hemsida är lika lång som en vanlig tidningsartikel och berättar allt vi behöver veta. Ensemblen vill ta sig an, snarare än faktiskt tar sig an, visar det sig, vår tids mest kontroversiella figur: den vita, heterosexuella medelklassmannen. Den vill också vara en demokratins arena, en motvikt till Twitter-krig och drev. Slutligen vill den göra teatern storslagen igen.

Dantes Divina Commedia är förlaga. I foajén hänger en skylt som förklarar de dödssynder de olika kretsarna representerar. Jag gissar att de här skyltarna har tillkommit som en nödlösning efter premiär, för det är inte särskilt tydligt.

Väl inne i salongen är mina förväntningar trots allt ganska höga. Lars Ring på SvD har hyllat föreställningen. ”Iscensättningen Gudarna är en maffig, högljudd, bitsk och ofta rolig kritik av några nutida uttryck för dumrå manlighet.” Jag förväntar mig att få se kvalitativ teater även om jag inte håller med om budskapet.

Det är en märkligt tondöv föreställning jag ser.

Alla förväntningar kommer på skam. Det är en märkligt tondöv föreställning jag ser. Med en stor ensemble på elva skådespelare plus åtta amatörer finns verkligen möjligheten att göra något häftigt, men de gör bara det som nya frigrupper så ofta gör. Skådespelarna börjar med att skrika rakt ut. De springer runt i olika koreografier. Eftersom det handlar om dåliga saker som män gör så läggs några ordentligt obscena gester på. Trots att det fysiska spelet bitvis imponerar är det mest högljutt och effektsökande.

Sedan börjar själva handlingen. Dante ger sig av ner i underjorden för att, enligt texten på hemsidan, ta reda på vad som händer med en människa när hon utpekas som förövare.

Det är inte vad jag ser. Jag ser inte en undersökning, jag ser ett konstaterande. Så här beter sig män. De är odrägliga i omklädningsrummet, ibland är de incels, de våldtar, de slåss. De använder könsord i varje mening, juckar och masturberar så fort tillfälle ges.

Eftersom män är allt dåligt man kan vara är de också nazister. I en scen föreställande just nazister deklarerar deras ledare hur hemskt han tycker att hans farfar fick slita för att få mat på bordet. Hur hans mamma inte har tillräckligt mycket cancer för att få hjälp av Försäkringskassan samtidigt som man lägger skattemedel på en massa människor som kommer utifrån och varken kan eller vill bidra till statskassan. Hur man sänker skatten för de rikaste samtidigt som man skapar en byråkratisk statsapparat som i sig kostar en massa pengar. Hur han vill göra Sverige till ett stolt land igen.

Föreställningen är helt enkelt inte tillräckligt skickligt genomförd för att vara minnesvärd eller provocerande.

Detta är inte nazism. Att ens antyda att detta resonemang skulle gränsa till nazism är en grov förolämpning mot de överlevare från Förintelsen vi har kvar i Sverige. Det är en förolämpning mot deras familjer. Det är också en förolämpning mot de vanliga svenskar som ställer sig bakom detta resonemang.

Visst finns vit makt-rörelsen i Sverige. Visst finns det nazister. Men det är inte så här de låter.

Trots allt detta går jag och mitt sällskap märkligt oprovocerade ut ur salongen, och hundra meter från teatern har vi redan glömt föreställningen och pratar om något annat. Föreställningen är helt enkelt inte tillräckligt skickligt genomförd för att vara minnesvärd eller provocerande.

Vill man göra teater storslagen igen – en målsättning jag ställer mig bakom till 100 procent – så ska man börja med att göra teater, inte plakatpolitik. Teater handlar om berättande, den måste kunna stå självständigt utan förklaringar från hemsida, program eller skyltar i foajén. Den här föreställningen skulle aldrig ha fått fram någon matnyttig eller konkret information för en publik som inte redan vore frälst och övermatad med information i förväg.

Både hos ensemblen och regissören anar jag en begåvning som tyvärr drunknar i ideologi och effektsökeri. Jag får känslan av att uppsättningen inte har gjorts med någon respekt för själva konstformen utan för att banka in en åskådning hos publiken. Vad skulle de inte kunna åstadkomma om de släppte allt detta och i stället gjorde just storslagen teater?