Teoretisk yttrandefrihet räcker inte
Göteborg följer i Stockholms stadsbyggnadskontors fotspår och försöker rensa ut ”gubbigt språk” – det vill säga alla ord som kan kopplas till män eller kvinnor – ur medarbetarnas vokabulär. Det är en obehaglig tendens. Så länge man inte använder direkt osmakliga och förolämpande ord måste man ha rätt att uttrycka sig fritt. Även i praktiken.
Stockholms stadsbyggnadskontor bestämde sig i maj för att införa ”könsneutrala detaljplaner”. En lista upprättades över icke önskvärda ord och uttryck, såsom ”byggherre”, ”jungfrulig mark” och ”tjänsteman”. Hela samhället är nämligen ”marinerat i ojämställdhet”, som en jämställdhetsentusiast på stadsbyggnadskontorets planavdelning uttryckte det, och rätt sätt att åtgärda det är tydligen att börja kalla byggherrar för byggaktörer i kommunala detaljplaner.
Detta har nu inspirerat Göteborgs stadsbyggnadskontor att ta fram en liknande lista.
– Vi kommer inte att använda hårdhandskar och tror inte heller att det är nödvändigt. Genom dialog ska vi fasa ut orden och rekommendera alla att använda andra alternativ. Det är viktigt, ord betyder väldigt mycket. Som man pratar tänker man, säger chefen för lantmäteriavdelningen och kritiserar omedelbart sig själv för att hon använt ett så förlegat ord som ”man”.
Man har alltså fått för sig att ordet ”byggherre” är kränkande, och tänker att det vore trevligt om folk sade ”byggaktör” i stället. Det komiska i sammanhanget är att ordet ”aktör” är lika manligt kodat som ”herre”. Det mindre komiska är effekterna av den sortens språkregler.
Den som inte häver ur sig könsord över morgonkaffet och undviker att kalla kollegor obehagliga saker, har rätt att välja de ord han eller hon vill.
Den som glömmer sig och säger fel kommer att mötas med fördömande, åtminstone att döma av en annan formulering från ovannämnda lantmäterichef: ”Vi vill ju låta som civiliserade människor.” Som om man inte är civiliserad om man säger ”tjänsteman” i stället för ”tjänsteperson”.
Både Stockholms och Göteborgs stadsplaneringskontor är visserligen tydliga med att deras språkregler är informella. Men även informella språkregler begränsar människor – i det här fallet människor som inte förtjänar det.
På pappret har man yttrandefrihet i civiliserade länder. Vi har också vissa oskrivna regler, exempelvis att osmakligt språk och personliga förolämpningar inte hör hemma i normalt umgänge, och definitivt inte på en arbetsplats. Men den som inte häver ur sig könsord över morgonkaffet och undviker att kalla kollegor obehagliga saker, har rätt att välja de ord han eller hon vill. Även den som säger ”tjänsteman” i den (naiva?) tron att vuxna människor begriper att även kvinnor kan vara tjänstemän.
Det räcker inte med att ha yttrandefrihet i grundlagen. Vi måste även ha det i verkligheten.