Samhälle Krönika
Till midsommar tänker jag mer på ris än jordgubbar
En miljörörelse som säger att vi inte har tid att vänta i klimatfrågan motarbetar samtidigt de viktigaste verktygen för att lösa problemen. Joakim Broman återuppväcker risdebatten och ger kostråd om jordgubbarna inför midsommar.
Jag tänker mycket på ris. Det gjorde jag redan innan Lena Andersson drog igång en debatt om hunger i Svenska Dagbladet för några veckor sedan, där hon bland annat påpekade att fem kilo ris kostar cirka 170 kronor och ger 17 000 kalorier.
Utöver odlingsförutsättningar och traditioner är just energiinnehållet det viktigaste skälet till att riset är en av världens absolut viktigaste grödor; en stapelvara för 3,5 miljarder människor. Sett till mängden kalorier som konsumeras är det bara majs som är viktigare.
Det gör riset till en politisk hetpotatis på global nivå, inte minst inom klimatpolitiken. De översvämmade åkrar där riset i regel odlas är syrefattiga miljöer där mikroorganismer omvandlar näring till metan som släpps ut i atmosfären. Och eftersom metan är en potent växthusgas – 1 ton motsvarar ungefär effekten av 25 ton koldioxidutsläpp – och risodlingen dessutom släpper ut en del lustgas står riset för runt 1,3 procent av de globala klimatutsläppen. Därtill kommer förstås riset att behöva föda en växande världsbefolkning. Om mindre än tre decennier kommer vi att vara över 9 miljarder på planeten, och en stor del av de nya människorna kommer att behöva och vilja äta ris, vilket allt annat lika kommer att öka utsläppen rejält.
Om mindre än 30 år kommer vi att vara över 9 miljarder på planeten, och många kommer att behöva och vilja äta ris.
Lyckligtvis finns smarta växtforskare som löser problemet. Redan 2015 tog forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) fram ett förädlat ris som, genom att driva näring till de delar av plantan som växer ovan jord, ledde till minskade metanutsläpp på upp till 90 procent – detta med bibehållen eller till och med ökad tillväxt.
Det blev förstås klang och jubel i klimatrörelsen, som jobbade hårt för att snabbt implementera grödan i risodlingar världen över?
Tyvärr inte. Tvärtom, faktiskt.
Det förädlade riset var nämligen framtaget genom genmodifiering, något som de flesta miljöorganisationer över hela världen motarbetat under decennier och drivit fram förbud mot i en lång rad länder och regioner. Så växtforskarna skickas tillbaka till ritbordet. Målsättningen blir nu att ta fram samma slutresultat, fast utan de mest moderna och precisa verktygen. Olika ristyper måste då förädlas på traditionella vis, genom korsbefruktning. Det är en trubbig och tidsödande metod, för när plantor korsas åker ofta icke önskvärda gener och egenskaper med på köpet.
Vad processen ska tjäna till går inte att förklara utifrån några rationella grunder. Slutresultatet är som sagt, om forskarna lyckas, detsamma. Risker och fördelar med att plantera ut grödan är oförändrade.
Rationellt eller inte, åtta år senare verkar saken vara biff (Stroganoff). I maj 2023 lade Jia Hu vid SLU fram sin doktorsavhandling, där fyra rissorter som vid odling leder till kraftigt minskade metanutsläpp presenterades. Inom ett par år kan grödorna förhoppningsvis vara ute på marknaden.
Därmed kan vi räkna till tio förlorade år, orsakade av en miljörörelse som ständigt upprepar att vi inte har tid att vänta.
***
Ris är en bra källa till kolhydrater, men om man, som över en miljard människor, har det som sin huvudsakliga näringskälla och inte har möjlighet att komplettera kosten med andra livsmedel riskerar det att leda till allvarliga bristsjukdomar. I de fattigare delarna av Afrika och Sydostasien leder brist på vitamin A bland annat till att fall av diarré och mässlingen förvärras, till kraftigt ökade risker för gravida där fosterutvecklingen påverkas, till hudproblem och håravfall och till nattblindhet eller permanent blindhet. WHO bedömer att mellan 250 000 och 500 000 barn varje år blir blinda som en följd av A-vitaminbrist. Ytterst leder bristen till hög dödlighet, inte minst hos barn. Uppskattningar har gjort gällande att upp till 2,7 miljoner barn under fem år skulle kunna räddas genom att få tillskott av A-vitamin.
Forskning på ett A-vitaminberikat ris började redan på 1980-talet, men det var under det tidiga 2000-talet som genombrotten kom. 2004 genomfördes de första fältstudierna och 2005 presenterades en andra version av den nya grödan. Genom att föra in två gener, en från majs och en annan från en jordbakterie, hade forskarna lyckats få riset att producera upp till 23 gånger högre halter av betakaroten, ett förstadium till A-vitamin. Att slutprodukten blev mer gul än vit gjorde att grödan kom att kallas för det gyllene riset.
Miljoner liv skulle kunna räddas, men snart 20 år efter att grödan förädlats fram odlas den fortfarande ingenstans.
Sedan gick det ungefär som vanligt. Det gyllene riset har i studier visat sig vara säkert att odla och extremt bra för hälsan i områden där A-vitaminbrist är vanligt. Miljoner liv skulle kunna räddas, men snart 20 år efter att grödan förädlats fram odlas den fortfarande ingenstans. 2021 gav Filippinerna som första land tillstånd till odling av gyllene ris, men i april 2023 stoppades odlingen av landets högsta domstol sedan riskerna ifrågasatts av miljöorganisationen Masipag. Som en parentes kan nämnas att Masipag sedan många år är en samarbetspartner till Svenska Naturskyddsföreningen, som haft projekt ihop finansierade av Sida. 2013 saboterade personer med koppling till Masipag en risodling där försök med det gyllene riset pågick. Naturskyddsföreningen och Sida tog avstånd från våldshandlingarna, men det gjorde inte Masipag som tvärtom tog ställning för aktionen. Trots det fortsatte samarbetet med de svenska organisationerna.
2016 uppmanade ett hundratal Nobelpristagare inom medicin, kemi, fysik och ekonomi Greenpeace att sluta med sin kampanj mot det gyllene riset och världens regeringar att godkänna det för odling. Brevet avslutades med frågan: Hur många fattiga människor måste dö innan vi betraktar detta som ett brott mot mänskligheten?
***
Tio förlorade år för metanutsläppen, och tiotals miljoner människoliv förlorade. Till vilken nytta? Inom växtforskningen råder konsensus om att GMO-teknikerna inte på något sätt är väsenskilda från annan växtförädling. Resultatet av sådant arbete är till sist en ny korsning vars risker och fördelar måste bedömas utifrån grödans specifika egenskaper. Tekniken med vilken den tagits fram spelar ingen större roll.
Men miljörörelsen har i detta, precis som inom många andra områden, emotionella skygglappar där den vetenskapliga grunden och riskbedömningarna helt sätts ur spel, på en nivå som hade varit komisk om den inte varit så förbannat sorglig.
I Sverige äter vi generellt inte så mycket ris, och kanske särskilt inte på sommaren. Jag skulle därför vilja ge ett kostråd. Varje gång du äter en jordgubbe kan du tänka på de franska 1700-talsbönder som bestämde sig för att genetiskt manipulera (om än inte med moderna GMO-tekniker) de amerikanska arterna scharlakanssmultron och jättesmultron för att driva fram den art som vi i dag gärna äter på midsommar med lite mjölk. Tänk sedan på att böndernas moderna kollegor, som försöker rädda miljoner liv och lösa klimatproblemen, blir motarbetade vart de än går, mest för att de blivit för skickliga på det de gör. Tänk på dem, och tänk så mycket du orkar på ris.