Tomas Tobé: Därför behöver Sverige en strikt reglerad invandring

De senaste åren har Sveriges invandringspolitik omprövats och förändrats. Många politiska partier har ändrat både retorik och politik i grunden. Trots den här snabba och stora förskjutningen, är det dock få av oss förtroendevalda som sakligt och seriöst har förklarat varför förändringen har ägt rum. Senast i söndagens Agenda hade statsminister Stefan Löfven oerhört svårt att se någon koppling mellan Sveriges stora flyktingmottagande och den eskalerande gängkriminaliteten. Löfvens agerande är symptomatiskt för den svenska invandringsdebatten.

Innan stora politiska kursförändringar genomförs bör de motiveras väl. Särskilt goda argument krävs vid snabba och omvälvande omläggningar, likt den hösten 2015 – i alla fall om man vill behålla sin trovärdighet. Annars framstår agerandet mer som taktiserande än som en nödvändig förändring av politiken.

Tyvärr är det precis vad som har hänt med den svenska invandringsdebatten. Tvärvändningen genomfördes, men de sakliga skälen till detta framgick inte tillräckligt tydligt. Här bär både vi från höger och vänstern ett ansvar. Ett särskilt stort ansvar vilar dock på Socialdemokraterna, som har varit det ledande regeringspartiet under perioden då förändringen ägt rum.

Väljarna förtjänar en saklig förklaring från oss förtroendevalda.

Socialdemokraternas presentation av sin nya, betydligt stramare invandringspolitik inför valet 2018 var ett tydligt exempel på en icke-förklaring:

För oss socialdemokrater är det grundläggande att människor på flykt ska få hjälp. Vi värnar därför den internationella asylrätten. Men fler måste vara med och dela på ansvaret. Inget land i Europa har tagit emot så många asylsökande det senaste decenniet i förhållande till sin befolkning. De människor som får skydd i Sverige ska kunna etablera sig här på ett bra sätt – så att vi kan upprätthålla höga ambitioner för jobb, välfärd och trygghet. Det måste påverka vår migrationspolitik.

I de sista två meningarna finns visserligen försök att motivera den nya invandringspolitiken, men försöken är vaga och svåra att uttolka även för en läsare som är insatt i ämnet. Vad betyder ”höga ambitioner för jobb, välfärd och trygghet” i praktiken?

Väljarna förtjänar en saklig förklaring från oss förtroendevalda. Det är först när de bakomliggande orsakerna för ett ställningstagande presenteras som det går att bedöma ställningstagandets värde. Utan ett svar på frågan ”varför?” blir det nästan omöjligt att värdera om ställningstagandet är rätt och rimligt.

Jag vill därför beskriva varför jag anser att Sverige behöver en strikt reglerad invandring under en längre tid och hur vi bör hantera effekterna av den omfattande invandringen som Sverige har haft hittills, samt motivera varför Moderaternas positionsförflyttningar i invandrings- och integrationspolitiken varit viktiga och högst nödvändiga för Sverige.

Ekonomin, individens frihet och välfärden

Jag är medveten om att begreppet ”invandring” är både en otydlig och svepande formulering. Begreppet inkluderar alltifrån asylsökande till högkvalificerade arbetskraftsinvandrare, men används i dagligt tal och i debatter främst om asyl- och anhöriginvandring.

Min grundläggande ideologiska utgångspunkt gällande invandring och fri rörlighet är att människor i så stor utsträckning som möjligt ska ha rätt att röra sig fritt mellan länder. För en moderat är det en naturlig position att individens frihet ska värnas.

Det finns dock andra värden som kan trumfa individens rätt att fritt invandra till det land som han eller hon önskar. Det är värden som trygghet, ordning och reda i ekonomin och ett intakt samhällskontrakt. Värden som i praktisk mening är avgörande för att individuell frihet över huvud taget ska kunna upprätthållas. Frågan rymmer således ett antal uppenbara målkonflikter.

Trots att jag i grunden är positiv till fri rörlighet tycker jag att det varken är kontroversiellt eller ologiskt att ur ett svenskt perspektiv förespråka en strikt reglerad invandring och ett lägre mottagande i Sverige.

Sverige är en välfärdsstat med generösa transfereringssystem, en samhällskonstruktion som bygger på samhörighet och förutsägbarhet. Konstruktionen är ur ett historiskt perspektiv relativt stark, men i en globaliserad värld har den visat sig mer bräcklig. En fri eller alldeles för omfattande invandring kan leda till att välfärdsstaten långsamt undermineras – i synnerhet om invandringspolitiken inte är genomtänkt samtidigt som nyanlända inte behöver kvalificera sig in i transfereringssystemen.

Att kombinera en hög invandring och en dåligt fungerande integration med en välfärdsmodell av svenskt snitt är inte ekonomiskt hållbart.

Det är belagt att invandring har inverkan på offentliga finanser. Högkvalificerad arbetskraftsinvandring innebär ett bidrag till samhällsekonomin, men initialt och under lång tid följer kostnader på den typ av invandringspolitik som Sverige har fört de senaste decennierna. Framför allt är ekvationen beroende av hur snabbt utrikes födda kan komma ut i arbetslivet.

Det är därför legitimt att diskutera invandringens storlek ur ett ekonomiskt perspektiv. Allt som belastar statsbudgeten ska kunna diskuteras sakligt och civiliserat. Såväl bidragsnivåerna som volymen på invandringen behöver debatteras.

I ett ofta citerat tal försökte dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt för fem år sedan initiera en sådan debatt. I dag är talet mer ihågkommet för formuleringen ”öppna era hjärtan”, men Reinfeldts budskap handlade delvis om att det stora flyktingmottagandet kommer att leda till kostnader. Det är möjligt att Reinfeldt och jag har olika uppfattningar om huruvida invandringen till Sverige ska vara strikt eller generös, men han lyfte i alla fall diskussionen. För detta fick Reinfeldt kritik av Stefan Löfven, som menade att uttalandet var ovärdigt eftersom det enligt Löfven innebar att ställa flyktingar mot svensk välfärd.

De känsloargument Löfvens använde är ett typexempel på hur en sund och saklig diskussion kring Sveriges framtida invandringspolitik har omöjliggjorts. Att kombinera en hög invandring och en dåligt fungerande integration med en välfärdsmodell av svenskt snitt är inte ekonomiskt hållbart. Det bör fler, särskilt socialdemokrater, erkänna för sig själva och för väljarna. Allt annat är helt enkelt oärligt.

En omfattande invandring innebär en kostnad för det offentliga som måste finansieras.

Att den förda invandringspolitiken kommer med en kostnad börjar nu märkas på allvar. Få har sannolikt missat utvecklingen i Filipstads kommun, som efter ett stort mottagande nu har drabbats av ekonomiska problem. Arbetslösheten bland den utrikes födda delen av befolkningen är hög, samtidigt som många inrikes födda väljer att flytta. Filipstads integrationsansvarige har beskrivit utvecklingen som att kommunen ”byter befolkning”.

Och på nationell nivå visar statistiken att arbetslösheten är betydligt högre bland utrikes än inrikes födda. Det leder oundvikligen till en ekonomisk omfördelning mellan dessa grupper.

Utvecklingen visar att en omfattande invandring innebär en kostnad för det offentliga som måste finansieras. Inte sällan är det välfärden som drabbas av besparingarna. Därför är det rimligt att förespråkarna för en fortsatt hög invandring, som Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, svarar på hur politiken ska finansieras – särskilt nu när en lågkonjunktur ser ut att stå för dörren.

Jag menar dessutom att en invandringspolitik som är inriktad på ett omfattande mottagande i Sverige är ineffektiv. Kostnaderna för att hjälpa människor här är betydligt högre än att exempelvis rikta hjälpen direkt till närområdet. Om biståndet skulle fokuseras till närområdet skulle fler utsatta människor nås av hjälpen samtidigt som vi bidrar till att bygga upp mer stabila samhällen. Det sistnämnda är viktigt för att det också bemöter de bakomliggande orsakerna till migrationen.

Den sociala utsattheten, segregationen och kriminaliteten

Min syn på Sveriges framtida invandringspolitik är dock inte enbart formad av ekonomiska perspektiv. Den omfattande invandring som vi har haft de senaste decennierna har även skapat djupa segregationsproblem och social oro. Det är en utveckling som på sikt sannolikt är mer riskabel än de rent finansiella aspekterna av frågan.

I min tidigare roll som ordförande i riksdagens justitieutskott var jag mån om att besöka utsatta områden. Jag har besökt en majoritet av dem.

Ett utsatt område är ett bostadsområde med låg socioekonomisk status som lokalt påverkas av kriminalitet. Inte är det sällan en förort till en större stad eller ett miljonprogramsområde i en mellanstor stad, nästan alltid till stor del befolkad av människor med utländsk bakgrund. Jag har träffat poliser, boende och butiksägare i dessa områden.

De här besöken har etsat sig fast i mitt minne. Poliserna berättar om den utsatta sociala situationen, invånare om otryggheten och butiksägare om inbrott samt svårigheterna med att driva sin verksamhet vidare.

Nästan alla berättelser följer samma mönster. Den överväldigande majoriteten av invånarna i området är skötsamma människor, men det finns en liten klick kriminella som utmanar rättsstaten och förpestar livet för övriga boende i området. Poliserna säger också att de har full koll på vilka de ledande kriminella aktörerna är, vilka som ligger i riskzonen för att sugas upp av gängen och vilka konflikter som är på väg att blossa upp.

Poliserna är ofta stolta över vad de har lyckats åstadkomma med relativt små medel, men samtidigt uppgivna över den sociala situationen. De är trötta på att se övriga delar av det offentliga Sverige svika. Polisen burar in langarna och våldsverkarna, men nästa dag har nya personer tagit deras plats. Den sociala utsattheten och hopplösheten gör att gängen har en närmast oändlig källa av nya rekryter i de utsatta områdena.

Det är ingen tillfällighet att just Sverige har särskilt allvarliga problem med kriminella gäng och segregation jämfört med andra liknande länder.

Situationen har inte uppkommit av en slump. Det är ingen tillfällighet att just Sverige har särskilt allvarliga problem med kriminella gäng och segregation jämfört med andra liknande länder.

I huvudsak menar jag att det här en politiskt skapad situation, där en allt för omfattande asyl- och anhöriginvandring i kombination med en illa fungerande integration har varit en drivande faktor. Gängkriminaliteten frodas i de mest segregerade bostadsområdena i Sverige. Det är i dessa områden, där utanförskapet är som djupast, som många av gängen har sin bas. Självfallet är inte invandringen den enda faktorn, men den är starkt bidragande.

Politikens inriktning är visserligen byggd på goda intentioner, men resultatet är inte entydigt positivt. Människor har välkomnats hit utan att vi har haft en genomtänkt strategi för hur de ska bli en del av det svenska samhället. Vissa har lyckats ändå, men alldeles för många har bosatt sig i trångbodda och segregerade miljonprogramsområden. Såhär i efterhand är det inte svårt att se att det inte skulle fungera särskilt väl.

Den sociala utsattheten och otryggheten har tyvärr gått väldigt långt på vissa håll och återfinns i nästan hela Sverige. Låt mig ge några exempel:

• I det segregerade bostadsområdet Tjärna Ängar i Borlänge bor det officiellt ungefär 3 500 personer, men myndigheterna uppskattar att det egentligen bor närmare 10 000 personer i området.

• Drygt varannan kvinna som bor i ett socialt utsatt område är otrygg när hon går ut på kvällen.

• I Bergsjöskolan i Göteborg gick sju av tio elever ut nian utan behörighet till gymnasiet under 2017.

• Under årets första sex månader inträffade hela 120 sprängningar i Sverige.

• Sverige har tio gånger fler dödsskjutningar bland unga män jämfört med Tyskland.

Sverige har ett omfattande social- och kriminalpolitiskt uppdrag att hantera framöver. Problemen är av sådan omfattning att de inte går att lösa på kort sikt. Men det går att vända dagens negativa utveckling om rätt åtgärder genomförs.

Det kräver dock att invandringspolitiken stramas åt för att inte ytterligare spä på den sociala utsattheten och för att ge samhällsfunktionerna en chans att hinna ikapp problemutvecklingen. Sverige bör därför anpassa invandringen efter våra nordiska grannländer, som har en betydligt stramare politik.

Den sekulära staten, mångkulturen och sammanhållningen

Den mest explosiva aspekten av invandringsdebatten är sannolikt den kulturella. Att Sverige på relativt kort tid har blivit ett samhälle där en rad olika kulturer och religioner ska samsas sida vid sida väcker debatt.

Mångkulturen för med sig mycket som är positivt. Nya perspektiv och erfarenheter har givit nyttiga injektioner till det svenska majoritetssamhället, men mångkulturen ställer samtidigt helt andra krav på politiken. Det spelar också roll vilka grupper som invandrar till Sverige. Synen på exempelvis jämställdhet och individens frihet skiljer sig markant åt mellan Sverige och länder i Mellanöstern. Därför medför invandring från exempelvis Mellanöstern en större kulturkrock än invandring från länder i vårt närområde och genererar därmed fler problem kopplade till mångkultur och sammanhållning.

Min generella utgångspunkt vad gäller frågor kopplade till kultur och religion är att alla individer har rätt att själva få utforma sina liv så fritt som möjligt. Därmed ska den enskildes privata trosuppfattning och kulturella identitet inte vara någonting som det offentliga lägger sig i. Individens rättigheter och egna val ska försvaras.

Däremot blir frågan mer komplicerad när det kommer till i vilken utsträckning religiösa och kulturella yttringar ska tillåtas inkräkta på andra människors frihet. Situationen kompliceras även av kulturella yttringar i offentligheten som avviker från de grundläggande värderingar som det svenska samhället traditionellt vilar på, exempelvis böneutrop eller separata badtider för män och kvinnor. Samtidigt som individens frihet ska värnas måste det svenska samhällskontraktet och vårt samhälles grundläggande styrkor också försvaras. Tilliten och sammanhållningen får inte gå förlorad.

Synen på exempelvis jämställdhet och individens frihet skiljer sig markant åt mellan Sverige och länder i Mellanöstern.

Ska ett mångkulturellt samhälle fungera måste det därför finnas något gemensamt att samlas kring. Inte nödvändigtvis en gemensam religion utan snarare ett samhällskontrakt, där respekten för lagarna och rättssamhället utgör den ena grundstenen och försvaret av den sekulära staten utgör den andra. Ett visst mått av samhörighet är också nödvändig för att behålla tilltron till välfärdens kärna och offentligt maktutövande.

Kulturella och religiösa uttryck ska därför försvaras på individuell basis. Individen ska både ha frihet till och från religion. Just därför måste offentliga institutioner vara sekulära. Därutöver bör även historiska aspekter och grundläggande värderingar vägas in i den praktiska politiken.

Låt mig applicera detta på några flitigt debatterade fenomen:

• Jag tycker inte att böneutrop ska tillåtas i bostadsområden. De boendes rätt att slippa utsättas för ett återkommande religiöst budskap måste väga tyngre än församlingens rätt att sprida sitt budskap över ett helt bostadsområde. Böneutrop kan heller inte likställas med kyrkklockor. Till skillnad från klockringning är böneutrop ett religiöst budskap som proklameras med ord. Dessutom finns det historiska skäl till att klockringningar tillåts, då kristendomen har präglat Sverige under väldigt lång tid.

• Kommuner, regioner och statliga förvaltningar ska främst bemöta individer – inte grupper. Således bör det offentliga varken uppmuntra till eller ta avstånd från mångkultur. Att göra det är att uppmuntra en kollektivistisk diskurs där människor primärt betraktas som delar av en grupp. Av detta skäl bör exempelvis offentlig finansiering av föreningsverksamhet som leder till enklavisering undvikas. Här skiljer sig sannolikt min syn på hur mångkultur ska hanteras politiskt jämfört med partierna till vänster.

• Mäns och kvinnors rätt att behandlas likvärdigt som fria individer inom offentliga verksamheter ska försvaras. De landvinningar gällande jämställdhet som Sverige har gjort ska inte rullas tillbaka av kulturell eller religiös hänsyn. Därför bör separata badtider för män och kvinnor undvikas. Vi bör också se över om slöja bör förbjudas i för- och grundskolan. Utvecklingen bland vissa religiösa och fristående skolor är också oroväckande, då en del av dem i praktiken har visat sig utgöra plattformar för religiös extremism. Denna typ av skolor måste stoppas, genom förstärkt prövning, tillsyn och kontroll.

Det finns självklart fler aspekter av dessa frågor, men min uppfattning är att en i huvudsak sekulär stat är avgörande för att det mångkulturella samhället ska fungera. Då värnas individens rätt till sin egen kultur och religion utan att det offentliga blir ideologiskt.

Sverige ska inte ge upp grundläggande värderingar som vårt samhälle vilar på av respekt för kollektivistiska kulturella särdrag.

Sverige ska inte ge upp grundläggande värderingar som vårt samhälle vilar på av respekt för kollektivistiska kulturella särdrag. Att sätta grupp före individ är antiliberalt och kommer att göra mer skada än nytta. Men att det offentliga bör minska sitt fokus på gruppers rättigheter till förmån för individens får inte tas som ursäkt för att hetsa mot fullt legitima kulturella yttringar som numera är en del av det svenska samhället.

Exempelvis bör en person som jobbar som busschaufför ha rätt att be på sin rast. Däremot ska samma busschaufför och andra arbetstagare bemöta både kvinnor och män korrekt – till och med ta dem i hand, om yrket kräver det. För mig är det en viktig princip om likabehandling som inte ska åsidosättas.

Det är viktigt att förstå att integration är mer än jobb och egen försörjning. Integration handlar till lika stor del om värderingar. Människor som invandrar hit ska inte behöva överge sin kulturella identitet till förmån för den svenska, men ska Sverige fungera som mångkulturellt samhälle behöver en del av dem anpassa sig till majoritetssamhällets värderingar och sedvänjor i högre grad än vad som varit fallet hittills.

Vägen framåt

Det svänger fort i svensk politik. Som jag nämnde i inledningen har debatten om invandringspolitiken förändrats radikalt de senaste åren, utan att motivet till förändringen har lagts fram för väljarna. Samtidigt är det en fråga som kommer att fortsätta prägla den svenska politiska debatten under lång tid framöver.

Jag tror att vi bara har sett början på diskussionen om mångkultur och vad den innebär för ett samhälle som det svenska. Fler frågor som berör religiösa och kulturella yttringar kommer sannolikt att bli aktuella under de kommande åren. Därför är det viktigt att vi redan nu tänker igenom hur politiken ska förhålla sig till ett mer diversifierat samhälle och vad det offentliga ska uppmuntra till och inte. Vi som tror på individen kommer att behöva försvara individens rätt gentemot kollektivet. Det offentliga ska möta alla som individer – inte som representanter för en grupp. Utan individperspektivet kommer det offentliga att indirekt uppmuntra till en destruktiv enklavisering av Sverige.

För att undvika ytterligare tvära kast och för att uppnå konkreta resultat måste vi kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går, och är helt nödvändigt, att vara kritisk till den förda invandringspolitiken och samtidigt ha en positiv och inkluderande grundinställning till dem som bor i Sverige och har sitt ursprung i ett annat land.

Moderaternas omsvängning i invandringspolitiken var sent genomförd. Men den gjordes, vilket krävde ett nytt ledarskap i en turbulent tid för partiet. Jag menar att ett parti alltid måste granska samhällsutvecklingen och vara berett att ompröva ståndpunkter. Även när frågorna är känsliga och innefattar svåra ideologiska avvägningar. Därefter måste omprövningen motiveras väl.