Carl Rudbeck: Tyskland använder rättsväsendet för att censurera historien

David Motadel är en framstående brittisk historiker, verksam vid London School of Economics. Men hur framstående han än må vara bör han i framtiden akta sig för att sätta sin fot i Tyskland. Så vad har han då gjort som kan ge honom problem i EU:s mäktigaste land? Jo, på sidan 43 i sin bok Islam and Nazi Germany’s War har han nämligen modet att publicera en bild av Amin al-Husayni, stormufti av Jerusalem, i vad som förefaller vara trevligt samspråk med Adolf Hitler.

I Tyskland har nyligen journalisten Michael Stürzenberger dömts till sex månaders fängelse, om än villkorligt, för att på Facebook ha publicerat en bild av stormuftin tillsammans med en ledande nazist. Det finns gott om liknande bilder. Bläddra fram till sidan 81 i Motadels bok; där kan man se Si Khaddour Benghabrit, rektor för den stora moskén i Paris, som hälsar på företrädare för det nazistiska Wehrmacht. Inte så konstigt att den store franske författaren och diplomaten Paul Claudel redan på 1930-talet jämförde islam med nazismen: ”Hitler skapar mitt i Europa ett slags islamism, en grupp som gör erövringskrig till en religiös plikt. Hitler hyllas av hela det tyska folket berusat av glädje. Det är islam.”

Den tyska domen är förstås skrämmande och upprörande. Den visar att europeiska stater, som gärna skryter med hur de respekterar mänskliga rättigheter, numera utan att skrymta använder rättsväsendet för att förneka delar av historien som de anser vara stötande. Det blir alldeles särskilt obehagligt när det sker i Tyskland med sitt tunga och djupt graverande förflutna.

Man hade hoppats att ledande företrädare i andra länder högljutt skulle ha protesterat mot den tyska domen, men så vitt jag vet har det varit knäpptyst. EU:s ledarskikt, som vanligen inte drar sig för att fördöma och moralisera, har inte sagt något.

Vad vi bevittnar är en krypande inskränkning av yttrandefriheten. Ännu har inget EU-land infört en regelrätt censur i form av obligatorisk förhandsgranskning av material, men det behövs inte. Det räcker med att skrämma till tystnad som leder till en allt längre gående självcensur.

Det får inte gå så långt att man retuscherar bort historiska bilder och sanningar bara för att de i dag inte är i samklang med vad en politisk och publicistisk elit anser vara rätt och riktigt.

Kanske stämmer det att Stürzenbergers och Motadels publiceringar av dessa bilder väcker motvilja mot islam och några av religionens ledande företrädare. Men än sen då? Att kritisera islam borde i ett fritt samhälle vara lika legitimt som att kritisera andra religioner.

Kristendomen har länge fått utstå spott och spe där en hånleende intelligentia har applåderat det som varit djupt stötande för de troende. När islam utsätts för en liknande behandling börjar alltför ofta samma intelligentia yra om islamofobi.

När den amerikanske konstnären Andres Serrano presenterade sitt konstverk Piss Christ – en kristusbild nedsänkt i ett glas fyllt med konstnärens egen urin – ansågs det som ett djärvt stycke avantgardism och hamnade på museum. Man vågar knappast föreställa sig hur reaktionerna hade blivit om islams profet utsatts för samma behandling. Klart är väl att konstnären under återstoden av sitt antagligen ganska korta liv hade varit tvungen att leva under polisbeskydd. Om konstnären nu inte hade haft oturen att bo i Tyskland där han möjligen skulle ha fått polisbeskydd, men då i form av fängelse för någon form av hatbrott.

Det finns ingen anledning att i tid och otid, bara för nöjes skull eller för att man har rätt att göra det, gå omkring och såra människor och deras religiösa övertygelser. Men det får heller inte gå så långt att man retuscherar bort historiska bilder och sanningar bara för att de i dag inte är i samklang med vad en politisk och publicistisk elit anser vara rätt och riktigt.