Gränsvakten lämnar tillbaka våra pass och säger ”good luck” innan han vinkar åt oss att åka vidare. På andra sidan den uppfällbara bommen, i utkanten av ljuset från gränsstationen, står det en enorm skylt föreställande en ukrainsk flagga. Bakom den börjar stäppen – och mörkret.

Den gamla pickupen, en Nissan NP300 som inte byggdes i går, har tagit oss från Linköping till den ukrainska gränsen. Den gnisslar när man svänger vänster och motorn skriker i uppförsbackarna. Men nog duger den i krig. Vi är tre grabbar ihopklämda i bilen, inte bara med all vår egen packning. Vi har också med oss kläder, skyddsvästar och däck.

Resan började under torsdagen när vi hämtade pickupen på Blågula Bilens parkering. Där stod den gömd bakom en buss som målats i blått och gult samt budskapet ”Switch off Putin”. Samtidigt som vi stod och spände fast däck på flaket svängde det in en skåpbil och parkerade bredvid oss. Mannen som klev ur visade sig vara Blågula Bilens grundare Take Aanstoot, en 50-åring full av energi.

”Jag bad folk swisha lite pengar till bränsle, men när jag kom hem hade jag 75 000 kronor kvar.”

– Det var inte tänkt att det skulle bli något stort när jag satte igång, jag skulle bara lämna min egen lastbil. Jag bad folk swisha lite pengar till bränsle, men när jag kom hem hade jag 75 000 kronor kvar. Så jag köpte en lastbil till och åkte ner med den, och folk fortsatte swisha. Efter fyra lastbilar hade jag 150 000 kronor – då blev det dags att organisera något mer hållbart. Nu är vi en organisation med 200 volontärer som kör ner omkring 40 bilar i månaden. Snart har vi lämnat 1 000 bilar.

Blågula Bilen är en av de mest kända svenska hjälporganisationerna. Organisationen är dock långt ifrån unik, särskilt inte i Ukraina. Det största delen av det ideella stödet till försvaret är inhemskt. Tusentals organisationer samarbetar direkt med brigaderna vid fronten. De tillhandahåller inte bara bilar. De hjälper till med allt från basala förnödenheter som mat och kläder till avancerad teknik som mörkersikten och drönare.

***

Tobias har varit nere i Ukraina och stridit flera gånger sedan den fullskaliga invasionen. Enligt honom är hjälporganisationerna, och direkta donationer till förbanden, helt centrala för krigsinsatsen: 

– Du kan inte förvänta dig att du kommer få allt du behöver från staten, fattar man inte det är man illa ute.

Tobias och hans förband hade kontakt med flera olika hjälporganisationer och samlade också in pengar på egen hand. 

”Du kan inte förvänta dig att du kommer få allt du behöver från staten, fattar man inte det är man illa ute.”

– Kanske 30 procent av min personliga utrustning köpte jag själv. Dessutom finansierade vi all teknik vi använde genom olika insamlingar, detsamma med bensin och diesel för att ta sig till övningar och fronten. Bilarna var våra egna, men flera gånger fick vi reservdelar av hjälporganisationer.

Tobias understryker verkligen hur viktigt det är att samhället fortsätter fungera trots den svåra situationen. 

– Posten är helt underbar, man kan beställa vad som helst och hämta det i Kramatorsk, eller något annat postkontor, bara några mil från fronten. Tågen går också nästan alltid i tid. Det gör att det mesta löser sig. Hamnar man i knipa tar man bara av sin egen lön och köper det man behöver, även om man såklart helst inte vill. Jag kunde köpa allt utom vapen och ammunition, men det fick vi och behövde vi komplettera kunde befälen köpa specifika saker i Kyiv.

***

Hjälporganisationerna kommer i många olika former. Vissa av organisationerna jag talar med i Ukraina finansierar att ett tiotal ingenjörer kan arbeta heltid med att reparera drönare och nattsikten. Reparationer av avancerad utrustning kan innebära besparingar på tio- eller hundratusentals kronor. Större organisationer som Come Back Alive omsätter tiotals miljoner kronor i månaden och kan finansiera hela luftförsvarssystem. En sak har de dock gemensamt: de fungerar enligt en logik som är omvänd jämfört med det svenska civilsamhället.

Begreppet civilsamhälle är svårdefinierat. Det ses ofta som ett samlingsbegrepp för organisationer, nätverk och rörelser som befinner sig utanför staten och marknaden samt är större än familjen. Civilsamhället har uppstått på egen hand för att människor velat göra meningsfulla saker tillsammans, må det vara att spela brädspel, läsa poesi eller leverera bilar till fronten.

Även om civilsamhället inte fungerar enligt marknadsekonomiska principer sker det inte utan transaktioner. I Central- och Östeuropa var civilsamhället länge livsviktigt och utvecklades i polemik mot den statliga kommunistiska styrningen. I Sovjetunionen var marknaden kraftigt hämmad av förbud. När de statliga organen inte klarade av att tillgodose medborgarnas behov uppstod informella strukturer. 

Man odlade sin egen mat på datjan, köpte utländska varor på den svarta marknaden och utbytte tjänster med varandra genom informella kontakter. Människor tog för vana att lösa sina problem genom spontan organisering. Under 1900-talet handlade det främst om att tillgodose basala behov. Några formella organisationer skapades i regel aldrig i Sovjetunionen eftersom sådan organisering var förbjuden. 

I andra, något mer fria, öststater som Polen kom civilsamhället att organiseras i exempelvis den självständiga fackföreningen Solidaritet. Till skillnad från sina motsvarigheter i Sovjet eller Sverige var Solidaritet inte kopplad till ett politiskt parti utan var en ren civilsamhällesorganisation som blev avgörande för murens fall och östblockets upplösning.

Mer än 30 år har gått sedan dess. Det ukrainska civilsamhället har nu skapat formella organisationer och blivit avgörande i att stötta staten och täcka upp för de brister som oundvikligen uppstår i byråkratiska centralplanerade system. Skillnaden mot Sverige är stor. Även här finns ett riktigt civilsamhälle med de människor som varje måndag demonstrerar mot Ryssland på Norrmalmstorg eller de som frivilligt engagerar sig i sjöräddningssällskapet. Tyvärr har andra rörelser, som inte alls hör hemma under paraplyet civilsamhälle, om man ska utgå från begreppets ursprungliga innebörd, kommit att omfattas av det.

I Sverige lägger vi varje år miljarder kronor på ”folkbildning”, men faktum är att stora delar förskingras i fusk och oegentligheter. Än värre är de miljoner som går direkt till organisationer som i allt väsentligt tycks vara ryska påverkansoperationer som Svenska Freds.

Man bör därför inte sätta likhetstecken mellan organisationerna vi ser i Ukraina och exempelvis den svenska folkbildningsrörelsen. De ukrainska organisationerna bygger på att människor lägger ner själ och hjärta och arbetar ideellt för något de själva finner meningsfullt. I Sverige har vi heltidsarvoderade studiecirkelsamordnare som vars existensberättigande är att vara mellanhand mellan staten och människor som orkar skickar in blanketter på att de sysslar med godkända fritidssysslor som de troligen ändå hade utövat.

De sken-ideella organisationerna utger sig för att vara ideella krafter, men hade inte existerat utan statliga bidrag.

Det behövs ett nytt ord för de svenska organisationer som vill lägga beslag på begreppet civilsamhälle. Ett riktigt civilsamhälle befinner sig utanför statens makt. Det bygger på ideella krafter och spontan organisering – inte formulär, obligatoriska styrdokument och heltidsanställda samordnare. 

Sverok, Studieförbunden och Svenska Freds är alla sken-ideella organisationer – viljan att ta del av statliga bidrag är det enda som håller ihop dem. De sken-ideella organisationerna utger sig för att vara ideella krafter, men hade inte existerat utan HLR från anställda finansierade med statliga bidrag.

***

Oleksandr Sanchenko är parlamentsledamot för president Zelenskyjs parti, men också ordförande för Ukrainas förbund av musikarrangemang. Han träffar mig på partiets huvudkontor i Kyiv. När jag frågar om musikorganisationen fått statligt stöd tittar han på mig som om jag kom från en annan planet. 

– Vi får inga pengar från staten. Civilsamhället i Ukraina är starkt.

I stället poängterar Oleksandr att pengarna går från andra hållet – från organisationen till de som behöver stöd. 

– Vi och våra medlemmar har fokuserat på insamlingskonserter till humanitär välgörenhet, både i och utanför Ukraina. Vi har också gett ut mängder av sånger vars royalty går direkt till välgörenhet.

Jag frågar Oleksandr om inte han som politiker känner att det vore bättre om han kunde samla all finansiering i samma struktur och försöka effektivisera. Han skakar på huvudet. 

– Nej, så känner jag inte. I krig är det ständigt brist på allt. Ju fler organisationer som arbetar med att lösa problemen desto bättre.

Omslagsbilden föreställer Arvid, som följde med på resan ner till Ukraina som volontär för Blågula Bilen, vid en av organisationens containrar. Foto: Rutger Brattström