Thea Erlandsson: Unga kvinnor förtjänar bättre än S-vårdpolitik

Du slutar gå till skolan eller jobbet. Du slutar träffa kompisar. Du förlorar makten över ditt eget liv. Det är konsekvenserna av en ätstörning, och innebär fysiska och psykiska komplikationer som kan påverka en person livet ut – om inte rätt vård ges i tid. Ungefär 200 000 personer i Sverige lider i dag av en ätstörning. Nästan 60 000 av dem söker inte hjälp från vården över huvud taget. Och för gruppen unga kvinnor kan dödligheten vara så hög som 10 procent. 

Samtidigt har det politiska styret i Region Stockholm, bestående av S, C och MP, valt att avsluta avtalet med det privata vårdföretaget Mandometer, som står för nästan hälften av ätstörningsvården i Stockholm. I närmare 25 års tid har Mandometerklinikerna bedrivit vård för patienter med ätstörningar och varit framgångsrika – cirka 75 procent av patienterna är symptomfria efter i genomsnitt 12 månader. Att den vården nu tas bort har föga förvånande lett till starka reaktioner från patienter, anhöriga och den borgerliga oppositionen.

Köerna till en redan överbelastad sjukvård kommer utan tvekan bli längre.

Sandra Ivanovic Rubin (MP), ordförande i psykiatriutskottet, som varit drivande i beslutet framhåller att syftet med förändringen är att lägga större fokus på att tidigare upptäcka fler drabbade och ge en “individanpassad behandling”. Men samtidigt fråntas patienterna möjligheten att själva välja hur och var de vill bli behandlade. Dessutom saknas en konkret plan för hur många platser som kommer finnas framöver. Köerna till en redan överbelastad sjukvård kommer utan tvivel att bli längre. 

Under pandemin tredubblades köerna i ätstörningsvården och det kunde ta upp till ett år, om inte längre, att få hjälp. Allra värst var läget i Stockholm. För en grupp som behöver akut hjälp är det en fruktansvärd situation att behöva vänta på vård – varje dag som går riskerar läget att bli mer och mer allvarligt. Förlängda väntetider kan bli katastrofala för enskilda patienter. Ändå tar regionstyret bort vårdplatser utan plan för hur de ska ersättas. Det är fullständigt ansvarslöst. 

Tidigare insatser och förebyggande arbete är förstås viktigt. Graden av samsjuklighet bland de som är drabbade av ätstörningar är dessutom hög, närmare 70 procent. För en del patienter räcker det inte att enbart behandla de fysiska symptomen av ätstörningen, som är Mandometers fokus, utan det krävs ytterligare psykologiskt stöd och behandling. Det är ett område som borde förbättras och utvecklas i ätstörningsvården. Ingen ska heller behöva bli “sjuk nog” för att få vård – fler borde fångas upp i ett tidigare stadium. 

Det är ett ideologiskt motiverat beslut.

Men just därför borde fokus vara på att åtgärda dessa brister, snarare än att – utan någon närmare plan för framtiden – avveckla den välfungerande och uppskattade slutenvård som Mandometer bedriver. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att beslutet är ideologiskt motiverat. S, C och MP ser hellre att regionen tar över regin för ätstörningsvården än att privata alternativ får fortsätta med sin verksamhet. 

Konsekvensen blir att endast de med möjlighet att betala för privat sjukvård kan behandlas på Mandometers kliniker, trots att vem som helst kan drabbas av en ätstörning och borde ha samma möjlighet till vård. Det rimmar, som företrädare för Mandometer skrev i Svenska Dagbladet häromdagen, illa med den socialdemokratiska jämlikhetsprincipen. 

De som drabbas av Region Stockholms beslut är unga kvinnor och män som förlorat makten över sina liv och behöver hjälp att återta den. Det är personer som för varje dag som går förlorar mer och mer av sig själva i en livshotande sjukdom. Människor som kanske dragit sig för att söka hjälp på grund av den skuld och skam de känner. Att fungerande ätstörningsvård tas bort är anmärkningsvärt. Än mer upprörande blir det när de rödgröna i Region Stockholm saknar rimliga argument.