Upp till bevis för stödpartierna

De tidigare borgerliga partierna Liberalerna och Centerpartiet betalade ett högt pris för att hjälpa Stefan Löfven till statsministerposten. Dels i form av svidande opinionsförluster då många borgerliga väljare som lagt sin röst på C och L tycks ångra sina val efter att Januariavtalet ingicks, av opinionsmätningarna att döma. Dels för att C och L genom denna överenskommelse inte bara kompromissade om sakpolitiken på en rad områden, de förhandlade också bort makten över departementen och den så betydelsefulla utnämningsmakten till Socialdemokraterna.

Kanske allra störst uppoffring har Liberalerna gjort, som dels närmast utraderat sig själva i opinionen, dels övergivit den försvars- och säkerhetspolitik som brukat tillhöra partiets hjärtefrågor. Fyra år till med Margot Wallströms utrikespolitik var det nog inte särskilt många liberalpartister, vare sig partiaktiva eller väljare, som önskade sig. Ändå omfattas märkligt nog inte utrikespolitiken av den överenskommelse som ingicks med Socialdemokraterna.

På samma sätt kommer Socialdemokraterna att bibehålla sitt järngrepp om den offentliga förvaltningen.

Allt tyder med andra ord på att den rödgröna utrikes- och försvarspolitiken kommer att fortsätta som förut under de kommande åren, med Centerpartiets och Liberalernas goda minne. På samma sätt kommer Socialdemokraterna på sedvanligt manér att utse lojala partigängare till viktiga poster i offentlig sektor och därmed bibehålla sitt järngrepp om den offentliga förvaltningen.

Därmed inte sagt att inte Januariavtalet även innehöll sakpolitiska segrar. Även Socialdemokraterna var tvungna att kompromissa i sakpolitiken för att ro maktinnehavet i land. Illasinnade tungor hävdar visserligen att C och L även blivit lurade på detta, att de utlovade liberala reformerna kommer att begravas i utredningar som kommer att dra ut på tiden och sedermera glömmas bort. På Timbro är vi emellertid obotliga optimister och hoppas att den nya rödgröna ministären med stödpartier kommer att infria sina löften om liberaliseringar.

Därför lanserar Timbro Reformbevakaren, där var och en i realtid kan följa hur det går med förverkligandet av de liberala reformerna. Förutom det aviserade avskaffandet av den destruktiva värnskatten, som Moderaterna och Kristdemokraterna på sistone besynnerligt nog ryckt ut till försvar för, finns ett antal förslag i överenskommelsen som om de förverkligades skulle föra Sverige i en frihetligare riktning.

Arbetsförmedlingen ska göras om i grunden. Enligt Januariavtalet ska Arbetsförmedlingens verksamhet ses över och myndigheten förändras i grunden. Att myndigheten, som kostar skattebetalarna 80 miljarder varje år, dubbelt så mycket som rikets väpnade styrkor, dras med stora problem är uppenbart. Det bästa vore förmodligen att lägga ned myndigheten helt och hållet och överlåta arbetsförmedlandet åt privata aktörer. Detta, i kombination med en modernisering av arbetsrätten skulle vara ett viktigt steg mot en mindre exkluderande arbetsmarknad, med lägre trösklar.

Vidare står i avtalet mellan den rödgröna regeringen och dess stödpartier att det skall genomföras en omfattande skattereform i syfte att öka sysselsättningen och antalet arbetade timmar genom sänkt skatt på arbete och stärka Sveriges konkurrenskraft. Dessutom skall skattereformen bidra till att miljömål uppnås och att sänka marginalskatterna och uppnå att färre betalar statlig inkomstskatt.

Störst uppoffring har Liberalerna gjort som närmast utraderat sig själva i opinionen och övergivit den försvarspolitik som brukat tillhöra partiets hjärtefrågor.

Behovet av en omfattande skattereform är något som Timbro har drivit länge, och lyckas stödpartierna få igenom detta utifrån en liberal utgångspunkt är mycket vunnet. Sverige har i dag världens tredje högsta skattetryck (efter Frankrike och Danmark) och världens högsta marginalskatter. Hur detta påverkar Sveriges konkurrenskraft är inte svårt att räkna ut. Viktigt är dock att en skattereform bygger på liberala principer, så att skattesystemet inte fortsätter att straffa investeringar och skrämmer företag utomlands. Bland Timbros förslag på skatteområdet ingår att de första 10 000 kronorna av månadsinkomsten ska vara skattebefriade, att den statliga inkomstskatten avskaffas helt och att bolagsskatten halveras.

Hyressystemet förändras. Den svenska hyresmarknaden är dysfunktionell av den hyresreglering som under hela efterkrigstiden gjort det olönsamt att både äga och bygga hyresrätter. Denna destruktiva bostadspolitik har skapar ett underskott på hyresrätter vilket drivit upp priserna på bostadsrättsmarknaden, samtidigt som de få lyckliga som fått tag på en subventionerad hyreslägenhet i ett attraktivt läge inte har några incitament att flytta, fastän de kanske skulle ha föredragit det på en fungerande bostadsmarknad. Hyresregleringen har skapat klyftor mellan insiders och outsiders på bostadsmarknaden och därmed motverkat själva det syfte för vars skull den en gång tillkom.

Enligt Januariavtalet ska fri hyressättning för nyproducerade hyresrätter införas. På sikt kan det leda till en fungerande hyresmarknad och därmed lönsamhet för hyresvärdarna, även om orättvisorna i det befintliga hyresbeståndet består. I avtalet slås även fast att lägenheters kvalitet skall få större inflytande över hyressättningen och att dagens förhandlingssystem skall effektiviseras med bland annat ett oberoende skiljedomsförfarande. Hyresvärdar och -gäster skall också få större frihet att förhandla om hur till- och frånval (som badkar och balkonger) skall prissättas. Skulle C och L lyckas genomdriva detta skulle det kunna vara början på en omsvängning ut ur den återvändsgränd som dagens reglerade hyresmarknad har utgjort.

Ett annat område där frihetliga reformer skulle kunna göra skillnad är landsbygdspolitiken, där Januariavtalet slår fast att det skall drivas en landsbygdspolitik som gör det möjligt att leva i hela landet. Där ingår flera frihetliga förslag, bland annat uppluckrat strandskydd som gör det möjligt att bygga nära vatten, slopat bygglov för den som vill bygga ett ridhus eller ett café eller liknande verksamhetslokal på sin gård, samt inte minst en uppluckring av alkoholmonopolet genom att tillåta gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker.

Det finns dock inslag i överenskommelsen som riskerar att slå negativt mot landsbygden, till exempel den påstådda gröna skatteväxling där de redan alltför höga bränsleskatterna skall höjas ytterligare, trots att Myndigheten för Trafikanalys konstaterat att bränsleskatterna redan överskrider de skador som bilismen medför för samhället.

Frågan om vinster i välfärden begravs en gång för alla. Företag i välfärdssektorn måste, precis som företag i alla andra sektorer, kunna gå med vinst. Frågan om att förbjuda välfärdsföretag att ta ut vinst har varit en av vänsterpartiernas käpphästar som om den blivit verklighet skulle slå undan fötterna på hela valfrihetssystemet. I januariavtalet slås fast att regeringen inte kommer att fortsätta att driva frågan om ett vinstförbud. Förhoppningsvis innebär detta att Reepaluutredningen och dess förslag begravts, en gång för alla.

Detta är ett axplock av de liberala reformer som aviserats i överenskommelsen och som om de blev verklighet skulle kunna göra Sverige några snäpp friare. Centerpartiet och Liberalerna har dock avstått möjligheten till egna tjänstemän vid departementen och har dessutom till följd av sina ras i opinionen alltför mycket att förlora på ett eventuellt extraval, så frågan är vilka möjligheter de har att sätta press på den socialdemokratiska regeringen. Genom reformbevakaren kan var och en följa utfallet i realtid och göra sin egen utvärdering av överenskommelsen.

Inte minst för dem som röstade på C och L i förhoppningen om att de därmed bidrog till att byta ut det rödgröna styret lär det vara intressant att följa hur mycket borgerlig realpolitik de får i utbyte mot regeringsmakten.