Ur askan i elden

Det ser ut som att det socialdemokratiska järngreppet om det svenska samhället efter nästan ett sekel äntligen har lättat. Åtminstone vad gäller det socialdemokratiska partiet. Dess statsindividualistiska draksådd i form av inställningen att politiken skall genomsyra människolivets alla delar och tron att en individ endast är fri då hon är ensidigt beroende av statsmakten och dess institutioner, lever dock vidare i högsta välmåga.

Den socialdemokratiska ideologin lever med andra ord och frodas. För det Socialdemokratiska arbetarpartiet går det desto sämre. Mycket tyder på att partiet går mot sitt sämsta val sedan den allmänna och lika rösträtten infördes. För den frihetligt sinnade är det lätt att känna skadeglädje.

Partiet vars självbild återspeglas i Marita Ulvskogs beskrivning av den borgerliga valsegern 1976 som en ”statskupp” har alltför länge levt på lånad tid. Systerpartierna i andra europeiska länder har dukat under ett efter ett, men de svenska socialdemokraterna har kunnat upprätthålla sin dominerande ställning tack vare sin dominans över civilsamhället och organisationslivet. LO agerar kampanjorganisation åt partiet trots att socialdemokratiska väljare utgör en minoritet bland Landsorganisationens manliga medlemmar.

Från ett frihetligt perspektiv är kuvandet av det svenska civilsamhället en av de mest bekymmersamma aspekterna av det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet.

En annan bidragande orsak till att den socialdemokratiska nedgången inte gått snabbare är att partiet skickligt utnyttjat det kommunala utjämningssystemet till att hålla havererade socialdemokratiska kommuner flytande. Utjämningssystemet var tänkt att jämna ut förutsättningarna mellan rika storstadskommuner och glesbygdskommuner med mindre skattebas så att tillgången till välfärd blev lika över hela landet. Nu har det i praktiken utvecklats till ett system där välskötta kommuner i Stockholmsområdet subventionerar den misslyckade socialdemokratiska politiken i Göteborg och Malmö.

Det är svårt att tänka sig att väljarna i rikets andra och tredje största städer skulle ha fortsatt att rösta på sina socialdemokratiska företrädare om de hade varit tvungna att själva ta de faktiska konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken. Det är rent häpnadsväckande att storstadskommuner i expanderande tillväxtregioner som Västra Götaland och Öresundsregionen år efter år, decennium efter decennium, fortsätter vara nettomottagare i utjämningssystemet.

I Göteborg ser dock den socialdemokratiska dominansen ut att gå mot sitt slut, precis som i övriga riket. Moderaterna och det nya lokala uppstickarpartiet Demokraterna ser ut att kunna bli större än Socialdemokraterna i Göteborg efter höstens val och Vänsterpartiet noterar 12,5 procentenheter i Göteborgs-Postens junimätning. Kanske är en förlust av Göteborg vad Socialdemokraterna behöver för att nå den krisinsikt som hittills lyst med sin frånvaro.

Men även om det finns skäl att glädjas åt förvandlingen av Sverige från socialdemokratisk dominans finns skäl att bekymra sig för vad som skall komma i dess ställe. Den borgerliga oppositionen har inte imponerat genom sin handlingskraft och förändringsvilja under den gångna mandatperioden. Decemberöverenskommelsen var en pinsamhet av sällan skådade dimensioner som fick många borgerliga väljare att fråga sig om Allianspartierna alls ville regera. Partiernas oförmåga att enas i centrala och brännande frågor som migrationspolitiken har likaledes fått många borgerliga väljare att undra vad det är man har att vänta efter en eventuell borgerlig valseger.

Den som hoppas på att få se ett slut på den socialdemokratiska samhällsordningen genom Sverigedemokraternas försorg hoppas dock antagligen förgäves.

Sverigedemokraterna ser ut att bli valets stora vinnare, efter att under flera mandatperioder skickligt lyckas positionera sig som det enda oppositionspartiet i en rad frågor. Detta är ett bekymmer för såväl de borgerliga partier som inte lyckats dra fördel av den högervridning som kunnat skönjas i väljarkåren de senaste årtiondena och för Socialdemokraterna som i praktiken förlorat sin ursprungliga väljarbas hus den arbetande befolkningen.

Förmodligen är krisen större för Socialdemokraterna eftersom de väljare som övergett S för SD i stor utsträckning uppger M som andrahandsalternativ. Sannolikheten att S skall lyckas vinna tillbaka väljare som gått till SD verkar med andra ord mindre än att M skall kunna göra det.

Den som hoppas att SD:s framgångar skall innebära en brytning med det socialdemokratiska samhällsbygget har bör dock tänka om. I en lång intervju i Svenska Dagbladet redogör partiets gruppledare Mattias Karlsson, ibland omnämnd som partiets chefsideolog, för den sverigedemokratiska planen för framtiden.

– Målbilden är att ta över Socialdemokraternas tidigare roll i svensk politik. Det är något vi kommer att fokusera på mycket de kommande åren. Att bygga ut rörelsen på olika sätt och försöka få inflytande i samhället på så många olika områden som möjligt, säger Karlsson till Svenska Dagbladet.

Det är inte bara Socialdemokraternas politiska dominans som Sverigedemokraterna är ute efter att efterapa, utan även deras långtgående infiltration av det civila samhället. Precis som Socialdemokraterna gjorde under 1900-talet eftersträvar Sverigedemokraterna enligt Karlsson att bygga en bred rörelse även utanför politiken.

– Ja, i kulturen, civilsamhället, den akademiska världen. Vi har en ådra av aktivism som hittills har varit väldigt inriktad på parlamentariska församlingar, att vinna mandat. Men jag tror att vi kan omvandla den energin till att bygga en folkrörelse som långsiktigt påverkar samhället på ett mer djupgående plan än bara via olika riksdagsbeslut.

Från ett frihetligt perspektiv är kuvandet av det svenska civilsamhället en av de mest bekymmersamma aspekterna av det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet. Sammansmältningen av stat och civilsamhälle å ena sidan och stat och arbetarrörelse å den andra har medfört att politiken trängt in i samhällets alla vrår. Begrepp som kulturpolitik och familjepolitik är anomalier i en frihetlig vokabulär, men betraktas som självklarheter i den statsindividualistiska samhällsordning där varje aspekt av samhället betraktas som en politisk angelägenhet.

Sverigedemokraterna ser ut att vara på väg att driva den sista spiken i kistan för det socialdemokratiska partiets dominans. Den som hoppas på att få se ett slut på den socialdemokratiska samhällsordningen genom Sverigedemokraternas försorg hoppas dock antagligen förgäves. Från ett frihetligt perspektiv ser förändringarna i det politiska landskapet ut att betyda att vi stiger ur askan i elden.