Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Vem behöver Socialdemokraterna?

MED OPPORTUNISMEN SOM IDEOLOGI. Socialdemokraternas dominans i svensk politik är över. Partiet saknar svar på tidens stora frågor och den opportunism som tidigare bidragit till dess exempellösa framgångar har blivit en belastning. Väljarna litar inte på ett parti som byter ståndpunkt lika ofta som andra byter skjorta.

De svenska Socialdemokraterna är Europas, förmodligen världens, mest framgångsrika socialdemokratiska parti. Partiet dominerade helt svensk politik under 1900-talet, endast besegrade av borgerliga konstellationer i fyra val sedan det andra världskriget.

En central del i Socialdemokraternas exempellösa framgångar under 1900-talet var deras ideologiska flexibilitet, som skiljde dem från andra mer principiellt grundade vänsterrörelser. Elaka tungor skulle beskriva det som opportunism. Genom att byta ideologisk ståndpunkt utifrån vad som för tillfället gynnade partiet strategiskt kunde partiet fortsätta att prenumerera på regeringsmakten genom att vädja till nya väljargrupper och ständigt böja sig efter den rådande tidsandan.

Detta var naturligtvis inte enbart negativt. Per Albin Hanssons anammande av högerns folkhemstanke och en nationalistisk retorik är sannolikt en av huvudförklaringarna till att Sverige till skillnad från andra länder inte drabbades av någon omfattande nazistisk eller fascistisk rörelse under 20- och 30-talen. Som mest samlade nazistiska partier 27 000 röster, i kommunalvalen 1934, när nazismen som ideologi stod i zenit.

Det var också under Per Albin Hansson som Socialdemokraterna utvidgade sina ambitioner från att vara arbetarrörelsens i bemärkelsen LO:s politiska gren till att bli en politisk rörelse som appellerade till breda befolkningslager. Inte minst gällde det tjänstemännen som länge var lojala mot Partiet med versal begynnelsebokstav.

I de senaste mätningarna noterar partiet så låga siffror att till och med tiden med Håkan Juholt vid rodret ter sig positiv i jämförelse.

Strategin var att skapa ett välfärdssystem som inte bara syftade till att vara ett socialt skyddsnät för de utsatta och behövande, utan utgjorde ett heltäckande system för människolivets alla aspekter och som omfattade alla medborgare. Det var en fördelningspolitik över livscykeln snarare än en fördelningspolitik från de arbetsföra till de behövande. Det är därför som vi alltjämt betalar ut barnbidrag och föräldraförsäkring till de välbärgade familjerna. Alla skall känna att de får något tillbaka för skatten de betalar in. Alla skall känna att de är en del av, och beroende, av den allomfattande staten.

Det svenska välfärdssystemets successiva utbyggnad under 1900-talet följde länge med välståndsökningen. I efterhand har socialdemokraternas egen historieskrivning vänt på orsakssambandet och framställt det som att välståndsökningen var en konsekvens av välfärdsutbyggnaden, när det i själva verket förhöll sig precis tvärtom. Den offentliga sektorns expansion var endast möjlig till följd av den starka tillväxt som rådde i industrialiseringens spår, och framför allt under de så kallade rekordåren på 40- och 50-talet, då det svenska skattetrycket till och med var lägre än i andra OECD-länder.

Många svenskar svalde okritiskt denna bild av samhällsutvecklingen och kom att förknippa välståndet med det långa socialdemokratiska maktinnehavet. På 60-talet började emellertid de fördelningspolitiska ambitionerna överstiga tillväxten, som började att avstanna.

Redan under 1980-talet började den Socialdemokratiska partiledningen inse den radikala 70-talspolitikens begränsningar och en omsvängning från den inslagna vägen inleddes. Bland annat liberaliserades den ekonomiska politiken av Olof Palme och finansminister Kjell-Olof Feldt. Förmodligen skulle ytterligare reformer ha följt om inte Olof Palme hade mördats på öppen gata 1986. Antagligen skulle Palmes eftermäle ha sett annorlunda ut om han hade blivit ihågkommen som den som vred Socialdemokraterna högerut.

Hur hastigt den ideologiska pendeln svänger inom det socialdemokratiska partiet kan illustreras av att partiet som 1982 gick till val på att socialisera det svenska näringslivet genom löntagarfonder bara tre år senare kampanjade med en bild på en yuppie i en öppen sportbild och texten “Jag röstar på Socialdemokraterna för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi”.

Men om svängningarna gick fort under 80-talet är det inget mot de närmast sjösjukeframkallande krängningar som ägt rum under 2010-talet.

Men om svängningarna gick fort under 80-talet är det inget mot de närmast sjösjukeframkallande krängningar som ägt rum under 2010-talet. Samma parti som 2015 ordnade kändisspäckat propagandajippo på Münchenbryggeriet med budskapet att Sverige inte bygger några murar, och som i åratal stämplat förespråkare av en restriktiv migrationspolitik som främlingsfientliga eller ännu värre saker, har plötsligt lagt sig till med en migrationspolitik som för en utomstående bedömare är svår att skilja från Sverigedemokraternas.

Samma parti som 2014 försvarade privat företagsamhet i välfärdssektorn har nu bestämt sig på att gå till val på Vänsterpartiets linje om vinstförbud. Oavsett var man står i sakfrågan måste det vara svårt att ta några av Socialdemokraternas ställningstaganden på allvar. Att döma av opinionssiffrorna verkar opportunismen inte heller gå hem hos väljarkåren. De väljare som gått förlorade till andra partier verkar inte benägna att återvända till Socialdemokraterna. Tvärtom tycks de partier som drivit en konsekvent linje i sina profilfrågor, som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, vara de som belönas av väljarna.

I dag är det inte många som tror att gränslös utbyggnad av de offentliga systemen leder till ökat välstånd. Kopplingen mellan välfärd och socialdemokrati undergrävdes under alliansåren, vars kanske främsta förtjänst var att den förgivettagna socialdemokratiska historieskrivningen började ifrågasättas av allt fler. Socialdemokratins väljarbas bland arbetare och tjänstemän har dessutom krympt bort. Bland LO-anslutna män är Sverigedemokraterna sedan länge största parti. Människor som arbetar tenderar numera annars att rösta borgerligt.

Socialdemokraterna har i stället försökt nischa sig som ett parti för dem som inte arbetar, med valfläsk riktat till människor som är beroende av de offentliga systemen. Att en sådan strategi inte leder till en framgångsrik politik vare sig för tillväxtskapande eller för människor som strävar efter att ta sig ur utanförskap kan inte komma som en överraskning.

Socialdemokraterna har i stället försökt nischa sig som ett parti för dem som inte arbetar, med valfläsk riktat till människor som är beroende av de offentliga systemen.

Att partiet dessutom frångått sin tidigare pragmatiska hållning och låtit sig förföras av koalitionspartnern Miljöpartiet, som snart utraderat sig självt, och regeringsunderlaget Vänsterpartiet, som aldrig behövt erkänna några målkonflikter i politiken, har ytterligare undergrävt väljarnas förtroende.

Trots att den innevarande mandatperioden från socialdemokratiskt håll mer liknat en enda lång valkampanj än en regeringsperiod har partiets budskap inte vunnit gensvar hos väljarna. Inkonsekvensen och de motstridiga utspelen, i allt från migrationspolitik till arbetsmarknadspolitik, har gjort det svårt att urskilja någon ideologisk linje över huvudtaget. Detta bekräftas av att de socialdemokratiska partiföreträdarna återfinns över i stort sett hela det politiska spektrumet. Partiet har förlorat både sina kärnväljare och sin ideologi. Kvar finns ett tomt skal i form av en kampanjmaskin som allt färre tror på. Inte ens de egna partimedlemmarna som krävt att kampanjgeneralen sparkas.

Socialdemokraternas kris är inte unik för Sverige. Vad som sticker ut med de svenska Socialdemokraterna är att de har fortsatt hålla sig kvar på höga nivåer medan deras systerpartier tynat bort. Den här mandatperioden har de till och med kunnat regera, dock framför allt för att den mest uppenbara statsministerkandidaten kastade in handduken redan på valnatten och ställde borgerligheten utan statsministerkandidat.

Nu börjar dock verkligheten komma i kapp. I de senaste mätningarna noterar partiet så låga siffror att till och med tiden med Håkan Juholt vid rodret ter sig positiv i jämförelse. Tre partier ser ut att ha ungefär lika stora chanser att bli störst i höstens val. Socialdemokraterna har slutligen, efter ett sekel av dominans, blivit ett parti bland andra. Fortsätter trenden är det snart inte ens det.

För vem behöver egentligen Socialdemokraterna?