Både Rafael Lemkin och Hersch Lauterpacht var judiska jurister verksamma på åklagarsidan vid Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget. I boken Vägen till Nürnberg berättar den brittiske juristen och författaren Philippe Sands fint deras historia som rivaler i debatten om de juridiska svaren på Förintelsen. Bokens engelska titel, East West Street, kommer från en gata i staden Lviv i västra Ukraina. Såväl Lemkin som Lauterpacht hade nämligen starka band dit.

Lviv är inte bara berömt för dessa två jurister, utan även för en rad andra stora europeiska personligheter. Ett namn är Ludwig von Mises, en av den klassiska liberalismens största intellektuella och en ledande medlem av den österrikiska nationalekonomiska skolan, som föddes och levde sina första år i staden. Två andra exempel är filosofen Martin Buber och journalisten och författaren Leopold von Sacher-Masoch. På grund av sin undergivna sexuella relation till en älskarinna gav den senare upphov till termen masochism. 

För de generationer svenskar – och andra västeuropéer – som präglades av kalla krigets uppdelning i Väst- och Östeuropa var Centraleuropa ett i det närmaste okänt begrepp. Vi tyckte inte att Polen var en del av vår värld. Men detta lands kommunistiska styre varade i mindre än ett halvsekel. Historiskt har länder som Polen, Ungern och Tjeckien varit integrerade delar av Europa, av västvärlden. 

Lviv är en klassisk centraleuropeisk stad som under årens lopp även har hetat Lemberg (tyska), Lwów (polska) och Lvov (ryska). Anna Reid, tidigare korrespondent i Ukraina, kallar den ”ett skabbigare Salzburg”. Det är också en traditionellt multietnisk stad, förutom Rom den enda i världen med tre ärkebiskopsdömen: ett katolskt, ett ortodoxt och ett armeniskt. Lviv tillhörde varken Tsarryssland eller Lenins bolsjevikstat. Under medeltiden och framåt ingick staden först i Rus och sedan i Polen-Litauen för att efter detta lands delning i slutet av 1700-talet hamna i Österrike. Det var Warszawa och Wien, inte Sankt Petersburg eller Moskva, som var de naturliga referenspunkterna. 

Visserligen är Galizien – den region där Lviv är huvudstad – den del av Ukraina som historiskt har varit mest europeisk. Denna region har styrts av Moskva i endast 46 av de senaste 2000 åren (1945–1991). I sin bok berömda bok från mitten av 1990-talet, Clash of Civilizations, menade den amerikanske statsvetaren Samuel P Huntington att världen bestod av sju civilisationer, varav två var den västerländska och den ortodoxa. Gränsen mellan de två gick enligt Huntington mitt i Ukraina. Men även andra delar av Ukraina har på ett helt annat sätt än Ryssland i århundraden varit integrerade i övriga Europa, med de västerländska delarna av vår världsdel.

Många i väst tyckte nog – i alla fall före 2014 respektive 2022 – att ukrainarna var ett slags ryssar. De lever ju ändå där borta, i före detta Sovjet, talar ett språk som vi inte kan särskilja från ryskan och är ortodoxt kristna. Och visst tillhörde de väl Ryssland redan före Sovjeteran? Vår okunnighet – även min, innan jag började göra research för denna bok – är pinsam.

Det finns få i världshistorien som har gjort lika mycket som Vladimir Putin för att ena den ukrainska nationen. 

Men inte heller alla ukrainare var alltid fullt övertygade om sin särart. Det gick så långt att det självständiga Ukrainas andre – och pro-ryske – president Leonid Kutjma år 2003 kände sig tvungen att publicera en bok med titeln Ukraina är inte Ryssland. Numera är de dock fullt införstådda med detta faktum. Det finns få i världshistorien som har gjort lika mycket som Vladimir Putin för att ena den ukrainska nationen. 

Splittringen mellan Kyiv och Moskva är mycket gammal. Även om Rus föll sönder redan före mongolernas ankomst var det de asiatiska nomadernas erövring som satte spiken i rikets kista. Rus delades itu, med två olika delar som i flera hundra år rörde sig i helt olika utvecklingsriktningar. 

Furst Danylo av Galizien tillhörde Rurikätten i samma grad som furstarna i Vladimir-Suzdal och hade lika stor rätt som dem att dynastiskt hävda arvet från Kyiv. Dessutom var han, till skillnad från släktingarna uppe i nordost, under en tid furste av just Kyiv. Danylo – som står staty i Lviv, en stad som han grundade – byggde redan på 1200-talet upp kontakter med västvärlden, i detta fall Polen och Ungern. Han ville ha hjälp av de katolska länderna för att befria sitt land från mongolerna och odlade därför band med påvens sändebud. Påven utnämnde honom till kung av Rutenien, men den militära assistansen kom aldrig.

Inte bara befann sig ukrainarna längre från mongolerna än vad ryssarna gjorde och påverkades därmed mindre, de var också under det tatariska oket under kortare tid. I två slag på 1300-talet besegrade litauerna tillsammans med rusiska styrkor mongolerna och befriade stora delar av dagens Ukraina. Landet kom sedan att i flera hundra år tillhöra Litauen/Polen. I slutet av 1300-talet hamnade Litauen och Polen i en dynastisk union och i mitten av 1500-talet skapades det polsk-litauiska samväldet. Det gjorde att Ukraina fick del av den europeiska utvecklingen i övergången mellan medeltid och den moderna eran. 

Du känner säkert igen uttrycket polsk riksdag. Det innebär att något är lite kaosartat, och har sitt ursprung i det polsk-litauiska parlamentet – sejmen – där varje medlem hade veto, vilket gjorde att det var svårt att ta beslut. Det var naturligtvis inte demokratiskt i modern bemärkelse, eftersom endast adeln var representerad i sejmen. Men Polens adel var förvånansvärt stor, runt 10 procent av befolkningen, vilket gjorde att den politiska makten i samhället var vida spridd. Under denna period poloniserades den ukrainska adeln och blev en del av den polska motsvarigheten, och fick därmed erfarenhet av denna form av makt. Kungen valdes från slutet av 1500-talet av alla adelsmän, på ett fält utanför huvudstaden.

I Moskvastaten var utvecklingen den motsatta. På 1400-talet, efter befrielsen från det tatariska oket, byggde storfursten Ivan III upp en autokrati. Det innebar att tsaren var allsmäktig och stod över lagen, adeln och kyrkan. Den maktdelning som präglade Polen-Litauen, med en självständig katolsk kyrka, ett parlament och en stark adel, lyste med sin frånvaro. 

Den forne Harvardprofessorn i rysk historia Richard Pipes har beskrivit hur den nordöstliga delen av Rus, Vladimir-Suzdal där sedan Moskva skulle bli den dominerande kraften, utvecklade ett patrimoniellt system. (En del svenska historiker och översättare översätter engelskans patrimonial med ”fäderneärvd”.) Pipes definierar detta politiska system som ”en regim där suveränitetsrättigheterna och äganderättigheterna flyter samman till den grad att de blir omöjliga att särskilja, och politisk makt utövas på samma sätt som ekonomisk makt.” 

All makt och egendom i ett land finns alltså i en enda person, och alla andras makt och egendom är beroende av relationen till den yttersta härskaren. Storfursten och sedan tsaren ägde alltså inte bara sin egen privata mark, utan hela landet. Tsarens privata egendom och staten behandlades och betraktades som samma sak. Pipes menar att patrimonialismen var ett arv från mongolerna.

Det här gällde även människor. Den moskovitiske storfursten Vasilij III som regerade i början av 1500-talet betraktade sina undersåtar som slavar, och det var hans son Ivan den förskräcklige som tog de första stegen mot den livegenskap som skulle vara fram till befrielsen 1861. I Ryssland brukade man säga att precis som trälarna var den jordägande adelns slavar var adelsmännen tsarens slavar. Deras makt och välstånd – ja, deras själva liv – låg i tsarens händer. Han hade all rätt i världen – till och med gudomlig sådan – att göra vad han ville med sina undersåtar.

Det var ur detta system som den ryska absolutismen kom. Visserligen fanns det också en västeuropeisk form av envälde, som under Karl XI i Sverige eller Ludvig XIV i Frankrike. Men i dessa länder betraktades människor aldrig som härskarens privata egendom. Det fanns en skillnad mellan två latinska begrepp från det romerska riket, dominium och imperium. Det förra handlar om privat ägande, medan det senare handlar om politisk makt. I Ryssland fanns inte denna separation, utan dominium och imperium var samma sak. 

Ukraina hade ingen sådan tradition. Även om landet senare, från 1600-talet och framåt, successivt kom att hamna under ryskt styre var idéerna annorlunda här. Till detta kommer att olika delar av det som i dag är Ukraina har legat utanför Moskvas hägn. Exempelvis tillhörde Ukraina väster om Dnipro det polsk-litauiska samväldet fram till slutet av 1700-talet. Och Galizien, längst till väster i Ukraina, tillhörde Österrike fram till första världskriget och Polen under mellankrigstiden.

I Polen-Litauen och därmed Ukraina använde man uttrycket Lex est rex, latin för ”lagen är kung”. Det innebär att härskaren är underställd lagen. Rule by law, not by man, som man säger på engelska, eller som vi säger på svenska: rättsstat. Detta är fundamentalt när det handlar om frihet och utveckling. Och det skapar en annan politisk tradition. 

På polska hette samväldet rzeczpospolita, en variant på latinets res publica, ”i det allmännas intresse”. Det var dessa latinska ord som sedan utvecklades till ”republik”. Numera sätter vi ofta republik i kontrast till monarki, men samväldet var en valmonarki. Det är dock inte det som är det viktiga här, utan det centrala är att i kontrast till den ryska autokratin skapade samväldets styrelsesätt en annan politisk grundkultur. Härskaren var tvungen att styra med det allmännas bästa för ögonen. 

Det är detta arv av frihet, maktdelning och ansvarsutkrävande som Putin syftar på när han menar att Polen har korrumperat denna del av Rus.

Det finns dock ingen anledning att försköna Polsk-litauiska samväldet. Det ”allmänna” syftade på adeln, för merparten av befolkningen var livegen och maktlös. Ukrainarna var ofta inte heller bekväma med sina polska herrar, och krävde att få sin ortodoxa tro och sin nationalitet erkända och respekterade. De ville att samväldet skulle bestå av tre nationer i stället för två. Även om samväldet inte var något paradis fanns det en grundläggande skillnad jämfört med Ryssland. Ukrainarna må ha kämpat mot den polska staten samt de polska jordägarna och deras judiska mellanhänder. Men den polska adeln hävdade åtminstone inte att den hade gudomlig rätt att styra över landet. I stället var det klart att dess makt var baserad på en överlägsen förmåga att utöva våld.     

Ytterligare en frihetsutveckling handlade om städerna. När Ukraina blev en del av Polen-Litauen infördes så kallade Magdeburgrättigheter, en tradition där städer var handelsinriktade och fick en hög grad av självstyre med begränsad makt för kung och adel. Det var ett viktigt steg i den europeiska rättsstatstraditionen och lade grunden för en annorlunda utveckling jämfört med städerna i det moskovitiska riket som var totalt underställda den enväldige tsaren. 

Dessutom var de ukrainska städerna kosmopolitiska. I början av 1400-talet hade Lviv till exempel tysk majoritet. Här är kontrasten till de ryska städerna stora. För i Ryssland isolerade man sig från västerlänningar, som sågs som farliga och ansågs ha skadligt inflytande. Utlänningar fick inte resa fritt i landet utan tillstånd och västerlänningarna var tvungna att leva i vissa speciella delar av städerna. Dessa kvarter kom att kallas njemjetskaja sloboda. 

Det är ett intressant uttryck som visar hur långt tillbaka västeuropéer har varit ryssarnas andre, det vill säga den man jämför sig med för att definiera sig själv. Njemetskaja betyder tysk och används för alla västeuropéer oberoende av nationalitet. Tysk och utlänning är nämligen samma sak. Ordet njemetskajas rot kommer ur ordet ”stum”, det vill säga den som inte pratar, den som talar ett språk man inte förstår. Det handlar om de germaner som slaverna länge har varit grannar med.  

Också när det gäller religionen utvecklades Ryssland och Ukraina åt två olika håll. Tack vare att mongolerna tillämpade stor trosfrihet hade den rysk-ortodoxa kyrkan kunnat leva vidare under det tatariska oket. Kyrkan hade utvecklat organisation och administration och stod redo att samarbeta tätt med den moskovitiska staten, något som gäller än i dag. Ett gammalt ryskt talesätt lyder: ”Det är högt till Gud men långt till tsaren.” 

Under den tidiga medeltiden gled den ortodoxa kyrkan och den katolska längre och längre från varandra. Man var oense om såväl religiösa föreställningar som om huruvida präster skulle leva i celibat eller ej. År 1054 ägde som redan nämnts den berömda schismen rum, då den västliga respektive den östliga kyrkan gick var sin väg. Den rysk-ortodoxa kyrkan bidrog på så sätt till den ryska isolationen från väst. Latinarna, som katolikerna ofta kallades i den ortodoxa världen, var ju kättare, avfällingar från den rätta tron och skulle inte tillåtas smitta ner heliga Ryssland. 

I Ukraina blev även religionen föremål för europeisk påverkan. Inte bara konverterade en del ukrainska adelsmän till katolicismen i samband med sin polonisering, utan år 1596 skapades också den uniatiska eller grek-katolska kyrkan. Uniaterna erkände påvens överhöghet och han fick rätten att utse biskopar, men samtidigt bevarades den ortodoxa riten och prästerna fick fortsätta att gifta sig. Alla ruser blev dock inte uniater, utan en hel del förblev ortodoxa, en ukrainsk splittring som finns än idag.  

Medan ukrainska adelsmän skickade sina barn till europeiska universitet förblev medlemmarna av den ryska lantadeln analfabeter.

Medan Västeuropa gick igenom reformationen och motreformationen, renässansen och humanismen, det vill säga det som tog Europa ur medeltiden och skapade det vi i dag kallar västvärlden, isolerade sig Ryssland från allt detta. I stället för kritisk diskussion om religionen blev det mystik och i stället för ord fick man ikoner. I Ukraina tog man dock, som del av Polen-Litauen, del av allt detta. Medan ukrainska adelsmän skickade sina barn till europeiska universitet förblev medlemmarna av den ryska lantadeln analfabeter.

Reformationen känner de flesta till, med Luther och Calvin och kritik mot den katolska kyrkan. Den religiösa texten blev viktigare och den skulle finnas på språk som människor förstår. Men för oss som inte lever i den katolska världen är motreformationen möjligen mindre känd. Det var en andlig förnyelse inom den katolska kyrkan som en reaktion på protestanternas kritik. I centrum stod utbildning av befolkningen, något som den mäktiga jesuitorden var central i. Jesuiterna var aktiva i samväldet och exempelvis hade en sådan som kosackledaren från1600-talet Bohdan Chmelnytskyj utbildats i en jesuitskola.

När det gäller renässansen brukar den beskrivas som återupptäckten av antiken. Ordet är franskt, betyder pånyttfödelse och kan ses som övergången från medeltiden till den moderna eran. Renässansen tog sig olika uttryck inom alltifrån arkitektur, litteratur och konst till filosofi och politik. Jordelivet blev viktigare än livet efter detta. 

Inte minst fick vetenskapen en framträdande roll. Nicolaus Copernicus är här en bra representant för vad det handlade om. Han är känd som mannen som visade att jorden kretsar kring solen i stället för tvärt om. Han ifrågasatte därmed den katolska kyrkans bild av världen och universum, där jorden nödvändigtvis måste vara i universums centrum. Och Copernicus var polsk. Något sådant fanns inte i Ryssland.

En del av renässansen handlade om humanismen. Det var en idéströmning som betonade den enskilda människans värde, att varje människa är unik och vikten av att beakta livets okränkbarhet. Människans förnuft ger henne förmågan till kritiskt tänkande, något som humanismen uppmuntrade. Det är rätt att ifrågasätta auktoriteter och frihet är centralt. Det här är tankegods som är väsensskilt från den ryska kollektivismen, vare sig den är tsaristisk, kommunistisk eller bara imperialistisk.

Detta var samtidigt som boktryckarkonsten gjorde det möjligt att sprida kunskap på ett helt annat sätt än tidigare. Gutenberg hade uppfunnit sin apparat i mitten av 1400-talet och tekniken spred sig till Samväldet och därmed till Ukraina. Redan på 1530-talet hade Lviv ett tryckeri och i början av 1600-talet fick Kyiv sitt första. Det här var ingenting de moskovitiska ledarna var intresserade av, utan alla tryckpressar ägdes fram till 1780-talet av antingen staten eller kyrkan. 

Man kan illustrera skillnaden mellan Ukraina och Ryssland med vad som hände när Ukraina öster om Dnipro, inklusive Kyiv, på 1600-talet blev en del av ryska imperiet. Ryssland fick då sin första institution för högre utbildning: Universitetet i Kyiv. Rysslands intellektuella liv vid den tiden kom från Ukraina. 

En del av den imperialistiska ryska ideologin brukar kallas eurasianism. Detta saknar Ukraina som på ett helt annat sätt än Ryssland är ett europeiskt land.

Vilket för oss till en annan viktig skillnad mellan Ukraina och Ryssland: det senare landets starka band till Asien. Det handlar om det mongoliska oket, om den enorma expansionen österut och om det faktum att merparten av landets territorium finns där. En del av den imperialistiska ryska ideologin brukar kallas eurasianism. Detta saknar Ukraina som på ett helt annat sätt än Ryssland är ett europeiskt land.

En annan viktig skillnad mellan Ukraina och Ryssland är arvet från Bysans. I Ryssland har kopplingen till Konstantinopel länge varit stark. Det var där, och inte i Rom, som rötterna fanns. Som vi ska fördjupa oss i senare har det inneburit politisk-ideologiskt att man ärvt traditionen av envälde. Det var därför de ryska storfurstarna började kalla sig tsar, de ville vara som de romerska kejsarna i Bysans. 

Även om ukrainarna är religiöst ortodoxa och Kyiv ligger närmare Konstantinopel än vad Moskva gör, har de inte varit under lika starkt inflytande av den bysantinska politiska traditionen. I stället för imperiets totalitarism: kosackernas jämlikhet och frihetslängtan. Kosackkulturens volia handlade om frihet från regleringar och registrering, frihet från militärtjänst och livegenskap och frihet att både välja sin egen ledare och att styra och döma sig själva. 

***

Under 1800-talet präglades Europa av nationalism, inte minst som en reaktion på imperiernas välde. Nationer som Ungern och Polen ville exempelvis vara självständiga stater, samtidigt som länder som Tyskland och Italien enades. Denna strömning nådde även längre österut och det började växa fram ett nationellt medvetande i Ukraina. Som ersättning för den kyrkslaviska som fortfarande användes i kyrkan fick Ukraina då ett riktigt skriftspråk.

I centrum för den litterära aspekten av den nationella utvecklingen stod nationalpoeten Taras Sjevtjenko. Under Euromajdan 2014 lästes hans dikter högt på torget. Som ett led i stävjandet av utvecklingen av den ukrainska nationella identiteten skickade den hårdföre ryske tsaren Nikolaj I i mitten av 1800-talet Sjevtjenko i exil i Uralbergen. På 1860- och 1870-talen infördes olika former av förbud mot användandet av det ukrainska språket. All skolundervisning skulle ske på ryska.

Det var i 1800-talets Galizien som det ukrainska skriftspråket utvecklades. Såväl rutenerna i Österrike-Ungern som lillryssarna talade samma språk, även om de gick under olika namn. Och samtidigt som språket förbjöds i det ryska imperiet publicerades det grammatikor i Galizien och språket infördes i undervisningen i skolan. Här spelade historikern Mychajlo Hrusjevskyj en viktig roll. Han var uppvuxen i det ryska imperiet men flyttade till Lviv där han blev professor i historia. Det bildades också politiska partier som verkade för ukrainsk självständighet och enighet. 

Den ukrainska versionen av ryska revolutionen var lika mycket ett uppror mot det ryska styret som mot tsarmakten.

Den ukrainska versionen av ryska revolutionen var lika mycket ett uppror mot det ryska styret som mot tsarmakten. Bolsjevikerna hade svagt stöd i Ukraina. En av anledningarna till att Ukraina i januari 1918 utropade sin självständighet var att de ukrainska socialisterna var demokratiska sådana av västerländskt snitt, och inte några totalitära marxist-leninister. Hundratals år av olika idéhistorisk, politisk-intellektuell och civilisatorisk utveckling hade satt sina spår i respektive landsända eller, om man så vill, i de olika delarna av Rus.

En annan viktig skillnad mellan Ryssland och Ukraina kan illustreras av det ryska begreppet Russkij mir. Vad Russkij betyder förstår man, men mir är ett mångtydigt ord. Det kan nämligen betyda både ”värld”, ”fred” och ”universum”. Dessutom har det sitt ursprung i de bygemenskaper – samfälligheter – som traditionellt har styrt den ryska landsbygden och därmed majoriteten av befolkning. Dessa präglades av kollektivism och individens underkastelse under det gemensamma.

Men Putin har använt begreppet i en annan, imperialistisk, betydelse, nämligen den ryska gemenskapen eller världen, där enligt Putin även Ukraina ingår. Det är ironiskt, för Ukraina saknar den kollektivistiska mir-traditionen med gemensamt ägande av jorden. I stället har man där, i enlighet med landets frihetstradition, mest haft enskilt och privat ägande av jorden. 

Denna historia av privat ägande av jorden gjorde motståndet mot 1920- och 1930-talens sovjetiska kollektivisering av jordbruket särskilt hårt i Ukraina. Det var också därför som politiken mot just Ukraina blev så repressiv, i samband med svälten 1932–33. Stalin skulle på pappret visserligen bara bekämpa de lite rikare bönderna, men i själva verket ville han bryta ryggraden på de hårdnackade och självägande ukrainska jordbrukarna som stod i vägen för hans kommunistbygge. Och det gjorde han genom att svälta dem till döds i ett utrotningskrig. Under vintermånaderna 1932 och 1933 dog 25 000 personer per dag eller över 1 000 per timme. Samtidigt drabbades Ukraina hårdare än någon annan del av Sovjetunionen under den stora terrorn 1937–38. Hela den ukrainska politbyrån försvann och av de 102 medlemmarna och kandidaterna till den ukrainska centralkommittén överlevde endast tre.

Historikern och journalisten Peter Johnsson menar i en bok om Ukrainas historia att eftersom bolsjevikerna under mellankrigstiden dödade fler ukrainare än det totala antalet stupade vid fronterna i första världskriget var denna period i Ukraina inte ”mellan” några krig: ”Det var i stället en tid av näst intill permanent rysk-sovjetiskt kommunistiskt krig mot den ukrainska bondebefolkningen och den ukrainska intelligentian.”

***

Ryssar gillar att betrakta sig själva och sin stat som självklara ledare för alla slaver. Det är också Rysslands slaviska identitet som ofta sägs ha legat som hinder i vägen för friheten, eller som har betraktats som en förevändning för att undvika en utveckling mot liberal demokrati, rättsstat, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter. Dessa företeelser har nämligen betraktats som västerländska och därmed främmande för den slaviska kulturen. Inte minst kunde man se detta i 1800-talsdebatten mellan slavofiler och västvänner.

Visserligen är Ryssland den utan jämförelse största slaviska staten i världen, när det gäller både befolkning och yta. Men det är inte naturligt det historiska hemmet för slaver. Även om det inte råder total konsensus i frågan tror många forskare att slavernas ursprungliga hem var träskområden i gränslandet mellan Belarus och Ukraina, det vill säga väster om Ryssland. Den första slaviska statsbildningen var inte heller Ryssland, utan Stormähren, ett rike som på 800- och 900-talen sträckte sig från Polen ner till Serbien. Det var också hit, och inte till Ryssland, som de bysantinska munkarna Kyrillos och Metodius kom och skapade ett slaviskt skriftspråk, den så kallade kyrkoslaviskan, med ett alfabet som sedan utvecklades till kyrilliska. Ryssarna fick det sedan till sig via Bulgarien. 

Soldater från ryska armén blev efter den fullskaliga invasionen 2022 mäkta förvånade när de för första gången hörde ukrainska på radion.

Både ukrainska och ryska hör – tillsammans med belarusiskan – till den östslaviska språkgruppen. Många i väst tror att det är ungefär samma språk, att ukrainskan är en rysk dialekt, vilket de ryska imperieideologerna hävdat och fortsätter att hävda. Därför blev soldater från ryska armén efter den fullskaliga invasionen 2022 mäkta förvånade när de för första gången hörde ukrainska på radion. De trodde att det var polska som talades, eftersom de inte förstod vad som sades. De hade nämligen lärt sig att ryssar och ukrainare är ett och samma folk.

Precis som det latinska alfabetet finns i olika versioner – svenskans å, ä och ö finns exempelvis inte i så många andra språk – varierar det kyrilliska. I det ukrainska alfabetet finns ett antal bokstäver som inte finns i den ryska varianten. När Ukraina skulle russifieras försökte Moskva göra det ukrainska alfabetet mer ryskt. Bland annat var det ukrainska g:t förbjudet mellan 1933 och 1990.

Åtminstone fram till den ryska invasionen var språk inte någon central del av den ukrainska nationella identiteten. Man kunde ha ryska som modersmål och ändå betrakta sig som hundra procent ukrainsk. Som svensk är det enkelt att dra parallellen till Finland, där personer med svenska som modersmål ändå känner sig fullt finska. Det är helt enkelt länder med två språk. I delar av Ukraina talas även surzjyk, en blandning mellan ukrainska och ryska. Sedan den fullskaliga invasionen 2022 har dock ryskans ställning i Ukraina försvagats.

Sedan måste vi konstatera att det finns gott om slavisktalande länder som är fullfjädrade demokratier och som är integrerade i västerländska institutioner som EU och Nato: Polen, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Kroatien och Bulgarien. Slaviskhet verkar alltså inte vara något reellt hinder mot en sådan utveckling.

***

”Skillnaden mellan en chochol och en neger är att den senare måste svettas över sockerrören och den förra över sädesåkrarna.” Så formulerade sig en rysk adelsman i en reseskildring från början av 1800-talet. Han var på besök i dagens södra Ukraina, områden som det ryska imperiet hade erövrat i slutet av 1700-talet. Chochol är ett nedsättande ord för ukrainare, och den ryske resenären tyckte alltså inte att skillnaden var särskilt stor mellan hur ryssarna behandlade sina nya undersåtar och hur de andra europeiska kolonialmakterna behandlade sina.

På många sätt är den historiska relationen mellan Ryssland och Ukraina kolonial. Visserligen handlar det om folk som har samma hudfärg, som delvis delar religion och som talar närbesläktade språk, vilket skiljer sig från de vanliga förhållandena mellan europeiska kolonisatörer och deras koloniserade. Samtidigt finns det flera likheter.

När Katarina den stora med hjälp sin forne älskare Furst Potemkin i slutet av 1700-talet erövrade det som i dag är södra Ukraina från krymtatarerna fick området namnet Novorossija, ”Nya Ryssland”. Det var under samma period som andra europeiska imperiemakter döpte erövringar till ”nya” versioner av sitt land. Nordöstra USA kallas som bekant New England, de franska kolonierna i Nordamerika kallades Nouvelle France precis som de spanska hette Nueva Espana. Även Sveriges kortvariga koloni på den amerikanska östkusten kallades Nya Sverige.

Valet av namn är alltså inget sammanträffande. Ryssland ville vara, och var, en europeisk imperialistisk kolonialmakt, något vi ska utveckla i senare kapitel. Här ska vi fokusera på den koloniala aspekten i relationen mellan Ryssland och Ukraina. År 2014 började Vladimir Putin åter tala om Novorossija, och ifrågasatte att det ska tillhöra Ukraina. Men han syftade då inte bara på Svarta havets norra kust och dess inland, minst bort till den viktiga hamnstaden Odesa, utan också på delar av Ukraina som aldrig ingått i Nya Ryssland, som Donetsk, Luhansk och Charkiv.

En likhet mellan de västeuropeiska kolonialmakterna och Rysslands förhållande till Ukraina finns i synen på människorna i de erövrade områdena.

En annan likhet mellan de västeuropeiska kolonialmakterna och Rysslands förhållande till Ukraina finns i synen på människorna i de erövrade områdena. Västeuropéerna betraktade som bekant sina koloniala undersåtar som mindre fullvärdiga människor. Det fanns visserligen inhemska eliter med västerländsk utbildning som hade någon slags mellanställning, som de franska évolués eller den anglifierade indiska eliten. Men massorna sågs som något annat.

I fallet med Ryssland och Ukraina var situationen något liknande. Den ukrainska eliten assimilerades in i den ryska kulturen och det ryska språket. De andra, den stora majoriteten ukrainare, kallades för just det nedsättande ordet chochol, ett uttryck med koppling till kosackkulturen. Ukrainarna sågs som efterblivna bönder, lata och tröga, ungefär så som de andra européerna betraktade sina koloniala undersåtar.

Ytterligare en likhet ligger i migrationen. En vanlig strategi bland kolonialmakter är att flytta en stor mängd människor från metropolen till kolonin. Man brukar tala om bosättarkolonier, som Nordamerika och Australien, dit många britter och andra migrerade. Eller franska Algeriet, där det fanns en miljon européer. 

I fallet Ukraina har etniska ryssar i olika perioder flyttat dit en masse. Först handlade det om jordägare. Ryssland hade länge haft svårt att producera ett överskott i jordbruket, men efter erövringen av Ukraina hade man nu tillgång till den svarta jorden – Europas mest bördiga mark och en kornbod för kontinenten allt sedan antikens Grekland. Ryska adelsmän uppmanades därför att flytta dit och exploatera jorden, vilket många också gjorde. Detta precis som andra europeiska koloniala erövrare i allt från Sydostasien till Latinamerika. Tänk på britterna i Kenya, som i filmen Mitt Afrika. I Ukraina togs sju miljoner hektar ny jordbruksmark i bruk på 1800-talet, varav merparten tilldelades ryska adelsmän. Ryssland kunde helt plötsligt bli en exportör av spannmål. Sedan, under 1800-talets industrialisering, flyttade stora mängder ryssar till de ukrainska städerna för att jobba i fabrikerna där. 

En annan kolonial aspekt på relationerna mellan de två länderna finns i russifieringen. Att tona ned eller till och med förneka de koloniala undersåtarnas identitet var ett vanligt kolonialt bruk. I franska Algeriet, exempelvis, kallades den arabiska och berbiska ursprungsbefolkningen för ”franska muslimer”. Någon algerisk identitet bortom den franska fick inte finnas. Det undervisades inte i arabiska eller kabyliska i skolan i franska Algeriet.

I det ukrainska fallet började de ryska myndigheterna förneka att det fanns något som hette Ukraina, inte bara som land utan även som identitet och språk. Ukrainarna gick som sagt under namnet lillryssar och språket betraktades som en lantlig rysk dialekt, detta trots att skillnaden mellan ryska och ukrainska är markant större än den mellan svenska och danska. I två omgångar under andra halvan av 1800-talet förbjöds ukrainskan från att användas offentligt. Då är vi tillbaka i det motsägelsefulla. För det ukrainska språket finns ju inte enligt Moskva. Och det är svårt att förbjuda något som inte finns. Genomgående är en motsägelse närvarande i den ryska synen på Ukraina. För ukrainarna är samtidigt 1) ryssar, 2), ”negrer”, 3) icke-existerande, 4) obegripliga när de pratar.

En annan parallell finns i den ukrainska rollen som imperiets viktigaste pusselbit. I det brittiska imperiet var Indien kärnan, juvelen i kronan. Utan Indien kunde Storbritannien knappt längre vara ett imperium. Och även om det dröjde ett par decennier till innan avkoloniseringen var slutförd var det förlusten av Indien 1947 som satte bollen i rullning. Ukraina spelar en liknande roll för Ryssland. Som vi noterat tidigare menade Zbigniew Brzezinski att Ryssland inte kan vara ett imperium utan Ukraina. Då blir Ryssland en nationalstat av medelstor karaktär, i stil med just dagens Storbritannien. Och det kan de ryska ideologerna för allt i världen inte acceptera. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Ytterligare ett uttryck för det koloniala i relationen är det faktum att Ukraina på 1600-talet styrdes från en avdelning på det ryska Utrikesdepartementet: Lillryska kansliet. Ukrainarna var visserligen ryska undersåtar, men administrationen av landets sågs inte som någon inrikesfråga.

En sista parallell handlar om ekonomi. När det gäller förhållandet mellan kolonialmakter och kolonier brukar man tala om centrum och periferi. Centrum befinner sig oftast högst upp i förädlingskedjan, med tillverkning av färdiga industriprodukter, medan periferin sysslar med jordbruk och produktion av råvaror. Industrialiseringen i ryska imperiet under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet hade sådana drag. Ukraina levererade råvaror, som kol och stål, till de ryska industrierna, men lyckades inte diversifiera sin ekonomi för att göra sig mindre beroende av råvaror eller själv utveckla någon produktion av färdiga konsumtionsvaror. Detta fortsatte under Sovjettiden: 1928 producerade Ukraina 77 procent av Sovjetunionens järnmalm, 70 procent av kolet och 60 procent av stålet.

***

Genom historien har Ukraina regelbundet sökt att upprätta sin självständighet, på 1600-talet med Bohdan Chmelnytskyj, på 1700-talet med Ivan Mazepa, i början av 1900-talet efter första världskriget, i mitten av 1900-talet i samband med andra världskriget och i slutet av 1900-talet efter Sovjetunionens fall. Varje gång har Moskva försökt att med våld hålla Kyiv kvar vid sitt bröst. De fyra första gångerna lyckades ryssarna, men den femte gången ser de ut att misslyckas. Ukraina är inte Ryssland.

Omslagsfotot föreställer Ilja Repins målning ”Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen”. Källa: Wikimedia Commons

Texten är ett utdrag ur Fredrik Segerfeldts nya bok Den röda tråden – 500 år av rysk imperialism som är utgiven på Timbro förlag och finns att köpa här.