Vad bristen på tillit gör med ett samhälle
I Sverige tar vi ofta tilliten mellan människor för given. Det är först när vi kommer till ett samhälle där tilliten saknas som vi förstår hur viktig den är. Maria Eriksson rapporterar från ett Argentina där människor sedan länge slutat att lita på politiker, och på varandra.
Vi ska gå ut och ta en öl på ett av alla de microbryggerier som frodas i grannskapet. Vid happy hour kostar en IPA motsvarande 20 kronor. Argentina är inget dåligt land att tillbringa några månader i som frilansskribent.
Men med tiden blir även baksidorna mer tydliga. Jämfört med Sverige är kriminaliteten högre, trafiken farligare och ekonomin sämre. Ändå tror jag att det värsta är bristen på tillit.
När vi ska parkera bilen börjar en man med reflexväst och en trasa i handen vinka in oss mellan två bilar. Min partner letar engagerat efter småmynt i bilen. ”Tyvärr”, säger han till mannen, ”jag får betala när vi kommer tillbaka.” Så snart vi kommit utom hörhåll muttrar han några svärord. La concha de tu madre.
Dessa så kallade cuida-coches, bilvaktare, finns i snart sagt varje gathörn. De låtsas vakta de bilar som parkerar, ibland med rena maffiametoder (”det händer ju att folk får lacken repad, men jag kan passa bilen åt dig…”). Den som ställer sin bil där har inget annat val än att uppvisa ett motsvarande skådespel för att slippa betala.
När jag i Sverige tänkt på tillit har det varit ett ganska abstrakt begrepp. Som i att hög tillit är bra. Att tillit är en förutsättning för ekonomiska transaktioner. Eller att människor kan ha olika grad av tillit till främlingar.
Först här inser jag vad brist på tillit gör med ett samhälle. Och hur den ser ut.
Den syns i en utbredd misstro till ledande politiker. Vilket är fullt begripligt efter decennier av ekonomiskt vanstyre och korruption.
Den syns i en bristande tilltro till ekonomin som sådan. Jag förvånas över hur människor i huvudet och med aktuell valutakurs kan konvertera argentinska pesos till dollar. Tills jag inser att det är så man sparar pengar när man upplevt hyperinflation. Om man inte har dem i guld, fastigheter eller något annat.
Rosario, där jag bor, har en imponerande skyline vid Paranáfloden. Ett antal skyskrapor höjer sig tiotals våningar över de platta omgivningarna. Lägenhetspriserna, uppdrivna av spekulation, liknar dem jag känner igen från betydligt rikare Sverige.
En fjärdedel av Argentinas ekonomi uppskattas vara svart. Vem vet. Men jag ser sedelbuntarna som människor står i kö för att betala räkningarna med – bankkonto? kreditkort? skulle inte tro det – och jag hör historierna om affärsuppgörelser som gått åt fanders och där den lurade inte har mycket att sätta emot när varken försäkringar eller kontrakt finns.
Bristen på tillit – eller, snarare, otryggheten – syns också i de galler som täcker fönster och dörrar till bostadshus och affärer. Först när jag ringt på en liten klocka och visat att jag inte ser ut som en rånare blir jag insläppt för att köpa bröd.
Människor litar inte ens på maten. De flesta jag pratar med tycks överens om att kvaliteten blir sämre. Om det beror på dyrare råvaror, korruption och kartellbildning eller något annat är oklart. Men osten smakar sämre, grädden är vattnigare. Sägs det.
Misstanken att någon annan tjänar på att lura mig tycks ständigt ligga nära till hands. Oavsett om det är höjdarna i Buenos Aires eller mannen på gatan.
Att då ölen är både god och billig är en klen tröst i sammanhanget.