”Vad fan är en släktgård?”
Socialister har alltid avskytt självägande bönder. Det kommer till uttryck i den jordbrukar- och jordägarfientliga politik som ständigt varit socialismens kännetecken, men också i det föraktfulla sättet att uttrycka sig, var gång jordbruksrelaterade frågor kommer på tal. Nu senast i en diskussion om svenska släktgårdar.
”Vad fan är en släktgård?” Det frågade Vänsterpartiets pressekreterare Jonas Wikström i en Twitterdiskussion med kristdemokraten Johan Ingerö. Bakgrunden var att den kristdemokratiske riksdagsledamoten Andreas Carlson uppgett att han är skriven på sin släktgård i Småland. I den fortsatta diskussionen sammanfattade Wikström sin syn på släktgårdar: ”Ett slags signalord för den lantadel som grät när vi fick demokrati”.
Att dessa förljugna och föraktfulla ord kommer från en vänsterpartist är inte ointressant, även om man bortser från att han företräder ett parti som sent anslöt sig till demokratiska ideal och som länge både stödde och finansierades av samma kommunistiska stormakt som hela det svenska försvaret syftade till att försvara landet mot.
Politiken gick bland annat ut på att små och ”ineffektiva” jordbruk skulle slås ut till förmån för större produktionsenheter som skulle gynnas.
Föraktet för privat ägande av jord utgör själva bottenplattan i Vänsterpartiets ideologi, den marxistiska socialismen, och de självägande bönderna tillhörde de grupper som först drabbades av expropriering och tvångsförflyttningar. När kommunisterna tog makten i Ungern och andra öst- och centraleuropeiska stater efter det andra världskriget inledde de en aktiv kampanj mot den ungerska bondebefolkningen. Till en början handlade det om att jordbrukarna ålades att leverera en allt större andel av vad de producerade, till slut i praktiken alltsammans, till myndigheterna, under hot om fängelse eller deportation. Senare togs jordegendomarna i beslag och kollektiviserades, inte sällan också i kombination med att ägarna internerades eller deporterades till en avlägsen del av sovjetimperiet. Om dessa kollektiviseringar kan den läsa utförligt som besöker Terror Haza, Terrorns hus, i Budapest.
Syftet med exproprieringarna och tvångsförflyttningarna var tudelat: dels förberedde sig Sovjetimperiet för ännu ett världskrig och upprustningsinsatsen skulle bekostas genom att så mycket som möjligt kramades ur den agrara befolkningen i de ockuperade länderna, dels skulle de sociala strukturerna i det gamla bondesamhället slås sönder, eftersom de utgjorde en motvikt till de nya strukturer som de socialistiska regimerna ville pådyvla befolkningen från ovan. Bondesamhällets sega sociala nätverk uppfattades som ett hot mot den nya ordningen och i förlängningen mot dess tänkta produkt: den nya människan, sovjetmänniskan. Den som äger sin egen jord och kan producera sin egen mat är inte beroende av myndigheterna, och uppfattas därför av dessa som ett hot.
Allra längst gick kommunisternas kamp mot bondebefolkningen i Ukraina, där Stalin lanserade en svältkampanj, i efterhand benämnd Holodomor, genom vilken bondebefolkningen berövades i princip allt de hade att äta. Mellan tre och sju miljoner ukrainare beräknas ha fått sätta livet till i den av Stalin orkestrerade hungerkatastrofen, om vilken man kan läsa i Anne Applebaums skrämmande skildring Red Famine (2017).
Dessförinnan hade dessutom två miljoner bönder deporterats till Sibirien. Detta under en period då Jonas Wikströms parti aktivt och entusiastiskt tog ställning för den stalinistiska politiken. I Ukraina finns av lätt insedda skäl få gårdar som kvalificerar sig som släktgårdar enligt den svenska definitionen, det vill säga gårdar som har varit i samma familjs ägo i minst 200 år. Skulle Wikström och hans kamrater ha fått genomslag för sina idéer skulle vi sannolikt inte ha det i Sverige heller.
I Twitterdiskussionen engagerade sig även Aftonbladets socialdemokratiske ledarskribent Daniel Swedin, och försökte framställa släktgårdar som något exklusivt och förunnat ett fåtal. Swedin har förvisso rätt i att släktgårdar är förhållandevis sällsynta i Sverige i dag, men det beror inte på att de skulle vara en exklusiv företeelse för de besuttna. Tvärtom är de att betrakta som anakronistiska motståndsfickor för sådana som lyckats stå emot den politik som Swedins parti bedrivit.
Den ”solidariska lönepolitiken” kom att i glesbygdslänen, framför allt i norra Sverige, att benämnas ”flyttlasspolitiken”.
De svenska Socialdemokraterna bröt med kommunisterna i samband med den ryska revolutionen 1917 och slog in på den demokratiska vägen, vilket vi alla är tacksamma för. Socialismen skulle genomföras genom demokratiska val i stället för genom våld och diktatur som kommunisterna förfäktade. Föraktet för den jordbrukande befolkningen behöll de svenska Socialdemokraterna emellertid och under 1900-talets gång skulle socialdemokratisk politik successivt göra tillvaron svårare för det svenska lantbruket. Politiken gick bland annat ut på att små och ”ineffektiva” jordbruk skulle slås ut till förmån för större produktionsenheter som skulle gynnas. Resultatet blev att många lantbrukare mer eller mindre tvingades att lämna sina gårdar.
Den socialdemokratiska jordbrukspolitiken var en parallell till den näringslivspolitik som gått under benämningen den ”solidariska lönepolitiken” och som syftade till att slå ut små och ”ineffektiva” företag, framför allt i glesbygd, för att i stället gynna den storskaliga produktionen i storstäderna, detta genom en lönesättning som skulle vara likriktad över hela landet. Den ”solidariska lönepolitiken” kom att i glesbygdslänen, framför allt i norra Sverige, att benämnas ”flyttlasspolitiken”, eftersom människor tvingades flytta till storstäderna när arbetstillfällena i glesbygden försvann som ett resultat av en medveten politisk strävan.
De 1000 släktgårdar som finns i Sverige, enligt den släktgårdsinventering som avslutades förra året av Jordbrukareungdomens förbund, ägs således av familjer som stått emot det politiska trycket att ryckas upp med rötterna och omplanteras för att göras om till kuggar i den socialdemokratiska industriproduktionen. I dag, när många av de gamla bruksorterna ligger öde och industriarbetarklassen är en högavlönad spillra av befolkningen, finns det nog en och annan som önskade att deras far- och morföräldrar hade kunnat behålla den där gården, som varit släktens fasta punkt i hundratals år.
Även om den svenska politiken gentemot landsbygden inte fick lika fruktansvärda konsekvenser som den bakom järnridån, går de föraktfulla tongångarna visavi landsbygdens befolkning att känna igen, både hos reformerade och oreformerade socialister.