Vad kulturkriget egentligen handlar om

Det sägs att det pågår ett kulturkrig, att de gamla konfliktlinjerna mellan höger och vänster har spelat ut sin roll sedan nya frågor hamnat i debattens centrum. De nya konfliktlinjerna skär genom de gamla blocken och i förekommande fall även rakt igenom partierna. Frågor om identitet och kultur gör gamla vänner till bittra fiender och nya oheliga allianser uppstår. Men vad handlar kulturkriget om egentligen?

Över hela västvärlden finns ett groende missnöje i breda folklager med vad som upplevs vara en agenda hos samhällets eliter. Detta missnöje har i sin tur medfört ökande stöd till politiska entreprenörer på både höger- och vänsterkanten, samt bortom höger-vänster-skalan. Dessa politiska entreprenörer vet att profitera på situationen genom att profilera sig i de frågor som breda väljargrupper tycker vara viktiga, men upplever att de etablerade partierna inte tagit på allvar, eller rentav intagit motsatt ståndpunkt i.

Över hela västvärlden finns ett groende missnöje i breda folklager med vad som upplevs vara en agenda hos samhällets eliter.

I boken Bakslaget: konservativa väljare, radikalt etablissemang analyserar Markus Uvell den svenska politiska situationen med särskilt fokus på Sverigedemokraternas framväxt, utifrån opinionsmätningar. Uvells slutsatser är att SD:s framgångar inte beror på att en femtedel av väljarkåren plötsligt skulle ha blivit främlingsfientliga extremister, utan på att en allt större del av väljarkåren upplever att deras perspektiv saknar företrädare i de traditionella etablissemangspartierna. Tvärtom har dessa partier anslutit sig till en radikal agenda som de delar med den kulturella och mediala eliten, men få övriga medborgare.

Den radikala agendan kännetecknas enligt Uvell av identitetspolitik och normkritik, separatism samt vad han kallar för klimatalarmism och det som Uvell kallar ”medelklassångest”. I etablissemangspartiernas ekokammare och på de stora medieredaktionerna har detta åsiktspaket snurrat så länge att de på insidan slutat uppfatta att det saknar genklang utanför åsiktskorridorens snäva väggar.

Upprätthållandet av denna åsiktskorridor, av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson 2014 definierad som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”, genom stigmatiserande av envar som uttryckte en avvikande ståndpunkt, blev det överordnade målet. Partierna tycks se det som sin primära uppgift att uppfostra väljarna i den radikala agendan, snarare än att företräda deras åsikter.

Till detta skulle kunna läggas uppslutningen bakom en idealistisk migrationspolitik som vägrar erkänna målkonflikter samt en okritisk inställning till ökande maktkoncentration hos EU:s institutioner. Den som förespråkade en restriktiv migrationspolitik, eller ens påpekade att en omfattande invandring medför påfrestningar för det mottagande samhället, fick under ett antal år finna sig i att avfärdas som främlingsfientlig eller ännu värre saker, av tunga etablissemangsföreträdare. Dåvarande migrationsministern Tobias Billström utsattes till exempel för en minst sagt styvmoderlig behandling av sin egen partiledning sedan han försökt lyfta volymfrågan i debatten. Detta blockerade länge möjligheterna till en konstruktiv migrationspolitisk debatt, samtidigt som missnöjet pyrde i stora väljargrupper. Vinnare blev naturligtvis det parti som hade gjort minskad invandring till sin profilfråga.

På område efter område har de politiska, mediala och kulturella eliterna placerat sig på kollisionskurs med de väljare och medborgare vars röster och pengar de är beroende av.

På ett liknande vis har kritik mot utvecklingen av Europeiska unionen och dess institutioner bemötts av det partipolitiska etablissemanget i många europeiska länder. Det allra tydligaste exemplet är det sätt som britter som röstat för ett utträde beskrivits i både brittiska och utländska medier. Inte minst i Sverige har media kolporterat en bild av brexitförespråkare som obildade idioter. Det totala föraktet för både väljarna och demokratin tar sig uttryck i kraven på en ny omröstning, eftersom väljarna uppenbarligen röstade fel. En svensk motsvarighet är den nedlåtande attityd från även borgerliga politiker som mötte dem som protesterade mot EU:s nya vapendirektiv.

På område efter område har de politiska, mediala och kulturella eliterna placerat sig på kollisionskurs med de väljare och medborgare vars röster och pengar de är beroende av. Ju mer uppenbar denna klyfta har blivit, desto mer desperata åtgärder har vidtagits för att upprätthålla den rådande maktordningen. Planerna på att avskaffa de sista resterna av frivillighet vad gäller finansieringen av de svenska public serviceföretagen är ett sådant exempel. Ett annat är planerna på en gemensam socialpolitik för hela EU, som syftar till att flytta ännu ett politikområde bortom medlemsländernas väljares kontroll.

Här närmar vi oss själva kärnan i det påstådda kulturkriget. Det är inte ett krig om identitet; det är ett krig om makt och självbestämmande. På ena sidan står ett radikalt etablissemang som vill använda offentliga institutioner till att pådyvla andra människor en radikal agenda som få utanför dessa institutioner efterfrågar. På den andra sidan står en brokig samling individer och grupper som inte är intresserade av att bli pådyvlade denna agenda, som inte är intresserade av att berövas sitt självbestämmande och se makten flyttas allt längre bort från de sammanhang där de lever och verkar.

Denna brokiga skara utgörs inte bara av sympatiska och rättrådiga individer. Där finns även extremister och fundamentalister, och politiska entreprenörer beredda att utnyttja missnöjet för att bygga sin egen maktbas. Motståndets heterogena karaktär gör det tacksamt att demonisera för dem som har ett intresse av att upprätthålla den rådande ordningen.

Motståndets heterogena karaktär gör det tacksamt att demonisera för dem som har ett intresse av att upprätthålla den rådande ordningen.

Det är symptomatiskt att många av de strategier som tillämpas av den radikala agendans företrädare syftar till att tysta och stänga ute meningsmotståndare från offentligheten. Inom vänstern talar man om ”no platforming”, som syftar till att personer med avvikande uppfattningar ska förlora sina arbeten och plattformar i offentligheten. Artister som inte sluter upp bakom den radikala agendan ska inte få framträda, ledarskribenter som motsätter sig den radikala agendan ska få sparken, och så vidare. Nyligen arrangerade en idéhistoriker vid Göteborgs Universitet ett upprop på internet som syftade till att Göteborgs-Posten skulle sparka sin politiska chefredaktör Alice Teodorescu. Mobbar stör torgmöten och föreläsningar för att tysta och skrämma. Inlägg på Facebook massanmäls i syfte att tysta avvikande uppfattningar. Opinionsbildares chefer kontaktas med uppmaningar om att ge sina medarbetare sparken.

Den som motsätter sig den radikala agendan ska inte längre bemötas med argument, utan stängas ute från debatten. Åsiktskorridorens försvarare berömmer sig om att ”våga vägra ta debatten”. Människor med avvikande uppfattningar är helt enkelt inte intressanta att tala med. De skall bara tystas. Kortsiktigt har det visat sig vara en framgångsrik strategi. Åsiktslikriktningen vid de offentliga institutionerna och media har tilltagit i takt med att de som motsatt sig den radikala ”värdegrunden” (ett nebulöst begrepp vars innebörd ständigt skiftar med vad som för tillfället står på den radikala agendan) effektivt tystats och frysts ut.

Långsiktigt har dock strategin visat sig katastrofalt kontraproduktiv. Det har visat sig att väljarna inte velat bli uppfostrade och tillrättavisade från ovan. De har visat sig obenägna att lämna ifrån sig ännu mer av sitt självbestämmande till institutioner ännu längre bort. Över hela västvärlden växer missnöjesrörelserna, om än i skiftande skepnader. I grund och botten är det ett kvitto på att det demokratiska systemet fortfarande fungerar: det går inte för makthavarna att avlägsna sig alltför långt från medborgarnas uppfattningar utan att det straffar sig i opinionen. Att avfärda missnöjet som populism duger inte.