Valaffischerna visar våra begränsade valmöjligheter
De intetsägande valaffischerna speglar den brist på konfliktytor som finns mellan partierna. Valrörelsen handlar snarare om vilken fråga som ska prioriteras allra högst eller få allra mest pengar, än om hur samhället ska fungera. Den som inte huvudsakligen är nöjd med hur Sverige fungerar i dag saknar realistiska valmöjligheter.
Årets valaffischer kan vara de sämsta någonsin. Vilket säger en del.
Det finns ett enkelt test för valaffischer. Kan det direkt motsatta budskapet stå på någon annans valaffisch? I så fall är det en bra affisch. Annars är risken stor att den bara är en stor tvådimensionell floskel.
Som exempel kan vi ta Miljöpartiets budskap, ”Klimatet kan inte vänta”. Är det tänkbart att något av Miljöpartiets motståndare skulle sätta upp affischer med texten ”Klimatet kan vänta”? Nej. Det går visserligen att tänka sig att somliga partier tycker att klimatet under vissa omständigheter kan vänta, exempelvis om akuta trygghetsfrågor måste gå före, men de skulle aldrig säga det rakt ut.
Då är ändå Miljöpartiets budskap ett av de mest konkreta. Ännu mer absurt blir det att tänka sig andra partier säga motsatsen till Folkpartiets ”Mot extremism”, Kristdemokraternas ”Du ska kunna lita på Sverige” eller Vänsterpartiets ”Inte lön efter kön, lön efter mödan”. Inget parti är för extremism eller tycker att man helst inte ska kunna lita på Sverige.
Slutligen har vi valaffischerna som inte säger något över huvud taget, som ”Framåt” eller ”Ett starkare samhälle”. Den enda valaffisch det går att tänka sig motståndarpartier invända direkt mot är Sverigedemokraternas budskap ”SD2018”, som visserligen är djupt intetsägande men, enligt partiets kommunikationschef, avsiktligt.
Floskelkonfettin vittnar inte bara om en trött valrörelse. Den speglar en allvarlig brist på konfliktytor mellan partierna. Vad de går till val på är i grund och botten vilken fråga som ska prioriteras högst, men det finns sällan någon som säger emot. Moderaterna satsar hårt på lag- och ordningsfrågan, men något motstånd finns ingenstans i sikte. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet motsätter sig skattesänkningar, men man kan inte direkt påstå att något alliansparti tar strid för dem.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet motsätter sig skattesänkningar, men man kan inte direkt påstå att något alliansparti tar strid för dem.
Ibland lyser något värderingsmässigt igenom. Man kan fortfarande urskilja skillnader mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i synen på arbete respektive bidrag, och att Liberalerna och Sverigedemokraterna har olika uppfattning om EU. Men när det kommer till kritan står vi inför ett val mellan åtta partier som alla verkar vara relativt nöjda med storleken på en av världens mest överjästa välfärdsstater och som är rörande överens om vilka uppgifter staten bör sköta.
Till exempel har inget parti någon invändning mot att staten spenderar 42 miljarder kronor om året på föräldraförsäkringen. Ingen invänder mot de 27 miljarderna i barnbidrag. Inget parti vill ge medborgarna tillräcklig makt över sin egen ekonomi för att pensionsspara på eget bevåg, utanför staten. Inget parti vill göra sig av med det kommunala utjämningssystemet, som belönar kommuner som presterar dåligt och straffar dem som gör bra ifrån sig. Inget parti tycker vuxna människor borde betala för sin egen högre utbildning. Alla skriver under på att skattesystemet ska slå hårdare mot den som haft den dåliga smaken att göra en framgångsrik karriär och att punktskatter ska användas för att bestraffa människor med fel livsstil.
En grundläggande demokratisk idé är att den som är missnöjd med samhällets nuvarande utformning ska kunna rösta på något annorlunda. Ändå finns i Sverige inte ett enda parti som har skuggan av en chans att komma in i riksdagen, ännu mindre att få något verkligt inflytande, som inte ställer sig bakom dagens övergripande system. Konfliktfrågorna är på marginalen.
Problemet är att partierna inte heller har något egentligt incitament att åtgärda situationen. Både högern och vänstern har länge graviterat mot mitten, och i brist på alternativ har väljarna följt med. Det är svårt att tänka sig något mer frihetligt än allianspartierna – eller något mindre frihetligt än Vänsterpartiet – komma in och fånga upp de väljare som egentligen inte vill följa med sina partier mot mitten.
En enskild väljares röst är aldrig mer än en droppe i havet, men det ingår i demokratikonceptet att om tillräckligt många är missnöjda med något, ska de ha en chans att rösta bort det. Att få välja mellan ”Du ska kunna lita på Sverige”, ”Ett tryggare Sverige” och ”Nu tar vi tag i Sverige” är inte tillräckligt.