Samhälle Krönika
Välfärden är en borgerlig hjärtefråga
Socialdemokraterna försöker sätta bilden av att partierna till höger till sin natur inte kan arbeta för en bättre välfärd. Men sanningen är den att frågor som utgör välfärdens kärna är vad som får de borgerliga partiernas hjärtan att slå. Det skriver Hannah Stutzinsky.
”En utvecklad välfärd är en fråga om rättvisa. Välfärdens verksamheter och tjänster ska vara av högsta kvalitet och rikta sig till enskilda människor efter behov, oavsett bakgrund, bostadsort, kön eller tjocklek på plånbok.”
Så inleds rad 315 i regeringsdeklarationen 2010. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt beskriver utförligt välfärden som central för landets övriga ekonomiska maskineri. I talet understryker han statens ansvar för att kärnuppgifterna ska fungera väl och komma alla medborgare till del. Han tvekar inte heller för att berätta om den moderatstyrda regeringens tillvägagångssätt för att laga de sprickor som vid tiden hade fått välfärden att gå i kras. Ökad konkurrens för att höja kvaliteten, öka tillgängligheten och inte minst skapa valfrihet. Den moderata statsministern gjorde välfärden till en borgerlig hjärtefråga.
Ändå tycks Magdalena Andersson ständigt försöka etablera bilden av att partier till höger omöjligtvis kan vilja göra välfärden bättre, eftersom det ligger i dessa partiers natur att lämna så mycket som möjligt till den enskilde.
Högerpartier bryr sig om det som utgör välfärdens kärna, och försvarar därför dess gränser.
Det är en tacksam bildsättning från den socialdemokratiska partiledaren men den stämmer förstås inte. Välfärdens kärna som tillgång till utbildning, att polisen kommer när man ringer eller att man får sjukvård när behovet uppstår, gör att människor också kan utforma sitt liv efter sin egen önskan. Vetskapen om att ens barn kan gå till skolan även nästa år, oavsett hur det går med ens företagsidé, gör att man vågar ta risken som krävs för att bli entreprenör.
Men välfärden utarmas om politiker börjar inbegripa allt som i stunden kan kännas meningsfullt i begreppet. Socialdemokratiskt styrda Tranemo anställde exempelvis en kommunpoet för några år sedan, till en kostnad av cirka 900 000. Högerpartier bryr sig om det som utgör välfärdens kärna, och försvarar därför dess gränser.
Majoriteten av väljarna minns tiden då man gärna inte drabbades av halsfluss under helgen, eftersom det innebar många timmars väntan på ett akutsjukhus, eller trasslet med att byta skola om ens son utsattes för mobbning. Välfärdens olika tidsepoker definieras inte av de styrandes inställning till välfärd som koncept, utan av ansvarstagande och värdering av den enskildes egenmakt. Att medborgare får rätt att tycka till om hur de välfärdtjänster de brukar utformas, är inte detsamma som att lämna varje person ensam med slutnotan. Det är partierna till höger som mejslat fram en välfärdsmodell som tillåter varje kvinna att själv välja den gynmottagning som passar in i livspusslet, utan att det behöver bli en kostnad i paritet med bilköp för hela hushållet.
Att skapa en välfärd som omsätter väljarnas skattepengar till en kvalitet som motsvarar dess monetära värde, är en paradgren för den svenska borgerligheten. Socialdemokratiska hanteringen av välfärden har till stor del präglats av särintressen för kommun- och fackligt förtroendevalda, och storleken på pengapåsen som de kan kasta in. Det ger en välfärd som omfattar mycket, men där kvaliteten är låg, väntetiderna långa och där den enskildes egenmakt hamnar i kläm.
Myten om att det bara är partier till vänster som har ett genuint intresse för välfärdstjänster riskerar att få stora väljargrupper att på förhand välja bort partierna till höger om mitten. Fredrik Reinfeldt gjorde välfärd till en borgerlig hjärtefråga. Vård, skola och omsorg är fortfarande centrala delar för den svenska högern. Men för att vinna väljarnas förtroende behöver högerpartierna själva utmana den falska bildsättningen.