Välkommen till Storbritanniens striktaste skola

För de allra flesta var det en helt vanlig tisdag i oktober. Året var 2010. Men för läraren Katharine Birbalsingh var det allt annat än en vanlig dag. Hon skulle hålla ett anförande inför flera hundra politiker som hade samlats på Tories nationella partistämma. Talet hade förberetts rigoröst. Katherine hade bestämt sig för att detta var hennes chans att avslöja de obekväma sanningarna om det brittiska skolsystemet.

Hon skulle förklara hur kaoset och den bristande disciplinen i kombination med progressiva undervisningsmetoder missgynnade de allra svagaste eleverna. Katherine menade att vad som behövs är en mer traditionell skola där alla elever hålls ansvariga för sitt eget uppförande.

Stående ovationer

Hon kunde knappast ana på förhand att hennes anförande skulle förändra hennes liv. Budskapet möttes visserligen av stående ovationer från de samlade politikerna, men det direktsändes även i BBC. Över en natt blev Katherine Birbalsingh den mest kända läraren i Storbritannien. Men med uppmärksamheten kom även kritik. Rejäl kritik.

Hennes hårda ord och slagkraftiga formuleringar gav upphov till att hon utsattes för ett drev. I sociala medier fick hon utstå såväl hot som hat. Drevets proportioner växte och Katherine kände sig snart tvungen att lämna sitt jobb som lärare på en utsatt skola i Londons innerstad.

Drevets proportioner växte och Katherine kände sig snart tvungen att lämna sitt jobb som lärare på en utsatt skola i Londons innerstad.

Under flera år var Katherine ute i kylan. Att få ett nytt lärarjobb var helt omöjligt. Till slut såg hon ingen annan möjlighet än att skrida till verket med den idé som hon så länge burit på; hon skulle själv skapa den skola som hon menade behövs för att på allvar ge de mest utsatta eleverna en chans att göra en klassresa.

Resultatet blev Michaela Community School – en skola som på senare tid blivit internationellt uppmärksammad för sina übertraditionella inslag. På Michaela är det långa skoldagar, traditionell katederundervisning, läxläsning och stenhård disciplin som gäller för eleverna. Katherine skapade en skola som får Jan Björklund att framstå som värsta flumpedagogen.

Men vem är hon egentligen?

Katharine Birbalsingh växte upp i Toronto med sin familj. Pappan arbetade som lärare och hennes jamaicanska mamma var sjuksköterska. Vid femton års ålder valde hennes familj att flytta till England, där Katherine snart kom att förvånas över hur slapp den brittiska skolan var. Hon fick ju till och med tilltala lärarna vid förnamn.

Så småningom flyttade hennes föräldrar tillbaka till Kanada, men Katherine valde att stanna kvar. Hon var duktig i skolan, ansträngde sig hårt och tillbringade mycket tid på läxläsning. Med sina höga betyg lyckades hon få en plats på det anrika universitetet i Oxford, där hon studerade franska och filosofi.

Det var under tiden på universitetet som Katherine kom i kontakt med ett program som syftade till att få mörkhyade toppstudenter, som inte hade en bakgrund i exklusiva privatskolor, att undervisa på utsatta skolor i London. Målet med programmet var att inspirera samhällets minst privilegierade elever att se möjligheten med att studera på de mest prestigefulla universiteten.

Katherine fullkomligt älskade utmaningen. När elever som tidigare hade avfärdat Oxford som ett universitet enbart för de vita och rika ändrade sig efter att ha lyssnat till Katherine insåg hon att det var i klassrummet hon faktiskt kunde göra en skillnad på riktigt. Hon bestämde sig för att bli lärare.

Utsatta områden

Sedan följde ett par år då hon undervisade på ett flertal utsatta skolor i några av Londons mest slitna områden. Det hon såg i skolorna gjorde dock henne bestört. I många klassrum var det så stökigt att eleverna omöjligen kunde lära sig något. På vissa skolor var det inte ovanligt med bråk och slagsmål. Men det som på riktigt gjorde henne upprörd var att många skolor bortförklarade eleverna låga resultat med att de hade det tufft hemma, eller att eleverna för den delen hade invandrarbakgrund. I syfte att få utlopp för sin frustration började Katherine blogga anonymt om sina upplevelser.

Bloggandet pågick under sex års tid. Hennes stilistiska talang och skrämmande berättelser lockade en stor läsarkrets. Men en dag slutade hon helt plötsligt att blogga. Läsarna frågade sig vart hon hade tagit vägen – hade kanske hennes identitet läckt? Katherine hade ju ofta skrivit om rädslan för att hennes pseudonym skulle avslöjas. Hon var rädd för att hon hade sett vad som hände med lärare som påtalade skolsystemets misslyckande och svek gentemot eleverna, de gjorde sig inte populära hos skolledare och hade svårt att få jobb.

Det hon såg i skolorna gjorde dock henne bestört. I många klassrum var det så stökigt att eleverna omöjligen kunde lära sig något.

Men läsarna oroade sig i onödan. I själva verket hade Katherine blivit kontaktad av Michael Gove, för detta utbildningsminister i regeringen Cameron, och fått förfrågan om att komma till Tories partistämma för att hålla ett anförande om sina upplevelser av det brittiska skolsystemet.

Oktober 2010. Katherine har klivit upp på scenen och inlett sitt anförande med att berätta hur hon hade gått från att vara en marxist på Oxford till att rösta på Tories. Sedan börjar talet:

”Jag har kommit hit i dag för att avslöja några av sanningarna i skolsystemet. Mina erfarenheter av att ha arbetat i över ett årtionde på fem olika skolor har övertygat mig om att systemet är trasigt – då det missgynnar de redan missgynnade eleverna.”

Talet fortsatte med att Katherine beskrev hur en av hennes elever, Kane, hade betett sig illa i skolan. Konsekvensen blev att han fick tillbringa sin lunchrast med henne. Då sökte Kanes bästa kompis upp honom och sa till Katherine att han bara ville prata. Katherine förklarade att det inte gick, då Kane hade gjort något dumt. Då förklarade kompisen förtvivlat att det faktiskt inte alls var Kanes problem, då han hade problem med sitt temperament. Kane instämde. Det kunde ju knappast vara hans fel att han hade agerat dumt.

Katherine ville med detta exempel beskriva hur den ursäktskultur som präglades av låga förväntningar på de svagaste eleverna gav upphov till att de inte längre ens ville ta ansvar för sina egna handlingar. Alla misstag skylldes på något som låg utanför elevernas kontroll.

Anförandet fortsätter. Kängor delas ut åt de byråkratiska uppdragen lärarna drunknar i, åt kaoset i klassrummen som är en av anledningarna till att minoritetselevernas lägre resultat, åt hur lärare anklagas för rasism när de påtalar vikten av disciplin även i skolor med många svarta elever. Följden av detta kommer till slut att bli att inga skolor vågar upprätthålla studiero och disciplin i klassrummen, varnade Katherine.

Hon menade att en anledning till denna utveckling är att lärarkåren under en längre tid hade blivit ”förblindad av vänsterideologi” efter att under lång tid ha blivit väl behandlade av politiker på vänsterkanten. Nu menade Katherine att flera av de nödvändiga förändringarna i skolan förutsatte en politik som kommer från högern, men att många lärare förnekade detta instinktivt på grund av deras lojalitet gentemot vänstern.

Kunde aldrig mer få ett lärarjobb

Även om politikerna hyllade talet med stående ovationer föll det inte lika väl ut hos hennes chefer. Hon blev beordrad att arbeta hemifrån de följande dagarna, men insåg rätt snart att det inte skulle vara hållbart att någonsin gå tillbaka till jobbet. Hon fick utstå stark kritik för att ha namngett och visat bilder på de elever som hon i talet använde som exempel på skolans haveri, trots att hon på förhand hade fått tillstånd från såväl skolan som elevernas föräldrar.

Hon blev beordrad att arbeta hemifrån de följande dagarna, men insåg rätt snart att det inte skulle vara hållbart att någonsin gå tillbaka till jobbet.

Hon förstod visserligen skolans en del av kritiken, men ansåg att hon hade hamnat i en besvärlig situation där hon antingen kunde avslöja sanningarna om skolsystemet och således riskera att ryktet om hennes egna skola svärtades ned, eller så kunde hon förbli lojal gentemot sin arbetsgivare och hålla tyst. I en intervju i The Telegraph berättar hon om den rädsla som många lärare känner:

”Lärare är för rädda för att berätta offentligt om skolans problem, då de tror att de kommer att förlora sina jobb. Visst har de rätt. Jag höll ett femminuters tal och sade några obekväma sanningar, vilket resulterade i att jag skickades hem från mitt jobb”.

Katherine insåg snabbt att hon aldrig mer skulle få ett jobb som lärare igen. Men hon var fast beslutsam om att inget skulle hindra henne från att återigen få stå i klassrummet och undervisa samhällets minst privilegierade elever. Eftersom ingen skola ville ta i henne ens med tång såg hon bara ett alternativ. Hon skulle starta en helt egen skola.

Namnet på skolan var självklart redan på förhand, den skulle få heta Michaela som ett hommage till en tidigare lärarkollega som hade gått bort i cancer några år tidigare. Katharine ville hylla Michaela då hon var en lärare som stod emot alla pedagogiska modenycker.

– Michaela var helt enkelt en vanlig gammeldags lärare som tyckte att det var självklart att läraren skulle stå framför eleverna i klassrummet och bedriva katederundervisning. Hon arbetade även mycket med att eleverna skulle vara artiga mot varandra. Michaela hade aldrig läst en massa pedagogiska forskning eller så, hon hade helt enkelt bara en väldigt traditionell syn på lärarrollen, säger Katherine.

Friskoleprogrammet en förutsättning

Tack vare det brittiska friskoleprogrammet, ett statligt initiativ som syftar till att hjälpa fristående aktörer att starta skolverksamhet, fick Katherine snabbt hjälp att säkra finansieringen. Hon började genast leta efter lokaler som var lämpliga för skolverksamhet och som låg i ett utsatt område där det fanns ett stort behov av en skola som satte kunskap i första rum.

Det tog längre tid än beräknat, men efter tre år föll valet på en sliten lokal i Brent, en mellanstor kommun i nordvästra London. Brent är ökänd för sociala problem och utanförskap; det är en mångkulturell kommun där var fjärde tioåring är överviktig och en stor andel av befolkningen lever i trångboddhet.

Flera olika politiska grupper demonstrerade. Lärarnas nationella fackförbund arrangerade protester och menade att det inte fanns ett tillräckligt elevunderlag för att skolan skulle gå runt.

När väl lokalen var säkrad återstod bara elever. Katherine tog själv på sig uppdraget att leta reda på potentiella elever. Hon sprang runt i Brent för att få tag på föräldrar som var intresserade av skolan. Hon klev in i frisörsalonger och delade ut broschyrer och frågade om ”Någon här inne har ett barn i årskurs sex?”. Hon smet in i kyrkor, moskéer och tempel för att sprida budskapet om den nya skolan. Efter hand började allt fler föräldrar visa intresse.

Nästa steg var att arrangera öppna kvällar i skolans lokaler, vilket inte gick helt smärtfritt. Flera olika politiska grupper demonstrerade. Lärarnas nationella fackförbund arrangerade protester och menade att det inte fanns ett tillräckligt elevunderlag för att skolan skulle gå runt.

De som protesterade mot skolans etablering i Brent delade även ut flygblad där de försökte smutskasta Katherine. På ett av flygbladen kunde man läsa att Katherine var nära vän till den dåvarande premiärministern David Cameron. Men det stämmer inte alls, berättar Katherine för mig.

– Faktum var att det faktiskt var rätt bra för mig. Folk blev ju väldigt imponerade, för de trodde att jag kände premiärministern! säger hon med ett högt skratt.

Efter en treårig kamp mot politiker, fackförbund och friskolemotståndare kunde äntligen Michaela Community School öppna sina dörrar för eleverna år 2014. Skolan fylldes snabbt med 120 elever i årskurs 7. I dag, tre år senare, är varenda plats i skolans samtliga årskurser fyllda och flera hundra föräldrar har anmält intresse för skolan.

Efter en treårig kamp mot politiker, fackförbund och friskolemotståndare kunde äntligen Michaela Community School öppna sina dörrar för eleverna år 2014.

I England fördelas platser till översökta friskolor via lokala lotterier, så alla föräldrar har en lika stor chans att få en plats på skolan oavsett hur länge de har stått i kön. Skolan beräknar att de kommer ha drygt 800 elever år 2020, och de utesluter inte att starta upp fler skolor i andra städer.

Men vad är det egentligen som gör Michaela till speciell skola?

Bootcamp

Vid första anblick liknar Michaela en helt vanlig skola; de har schemalagda lektioner, klassrum med undervisande lärare och en gemensam skolmatsal. Det är i innehållet som skolan skiljer sig åt. På Michaela står ämneskunskap och disciplin i fokus under hela skoldagen. Och det börjar från dag ett.

När de nya sjuorna anländer till skolan efter sommarlovet får de genomgå ett Bootcamp, där de under en vecka får lära sig hur skolan fungerar. Syftet är att eleverna ska bli trygga med rutinerna innan de övriga eleverna börjar. De får bland annat lära sig om Michaelas etos, och om hur de förväntas ta fullt ansvar för sina handlingar och alltid komma väl förberedda till lektionerna. De får även lära sig hur man vid lektionsstart går in i ett klassrum och gör sig redo på under 30 sekunder.

De får även lära sig hur man vid lektionsstart går in i ett klassrum och gör sig redo på under 30 sekunder.

På Michaela anser man att varje sekund av skoldagen är viktig. Det gäller även lunchrasten. För de allra flesta som har gått en vanlig svensk skola är lunchrasten associerad med en smaklös måltid tillagad i ett centralkök några mil bort. Och lunchrasten är just vad det heter: en rast. Eleverna slänger i sig maten i en högljudd matsal och springer sedan snabbt iväg för att pilla med mobilen eller umgås med vännerna på skolgården.

Så är inte fallet på Michaela.

Varje dag samlas elever och lärare för en trerätters familjelunch i matsalen. Alla elever blir tilldelade en placering för att undvika att de enbart sitter med sina vänner. De får även olika uppdrag, en elev serverar maten, en elev häller upp vattnet och en tredje elev plockar av tallrikarna efter måltiden och så vidare. Lärarnas uppdrag vid familjelunchen är att leda eleverna i ett för dagen valt samtalsämne, som kan variera mellan alltifrån litteratur till geologi. Syftet med familjelunchen är, utöver att lära eleverna bordsskick och hur man för konversationer med vuxna, att de ska bredda sitt vokabulär och utveckla sitt kulturella kapital.

Eleverna må komma från arbetarklassens mindre priviligeriade familjer, men på Michaela är målet att alla elever ska erövra den ofta outtalande kunskap som enbart traderas vidare inom familjerna som tillhör samhällets elit. Glöm matkrig och öronbedövande skrik, här lär sig eleverna en etikett passande nobelmiddagen.

På Michaela är det även viktigt med ordning utanför klassrummen. Mellan lektionerna rör sig eleverna i led under tystnad i korridorerna, av det simpla skälet att mycket av den för lärarna dolda mobbningen som sker ute på skolor ofta sker just i korridorerna mellan lektionerna. När eleverna på Michaela väl har ställt sig upp å rad utanför klassrummet välkomnas de in och förväntas ställa sig snabbt vid sin plats och vara redo för lektionsstarten. Men barn är barn, även eleverna på Michaela kan tappa koncentrationen på lektionerna.

Mellan lektionerna rör sig eleverna i led under tystnad i korridorerna, av det simpla skälet att mycket av den för lärarna dolda mobbningen som sker ute på skolor ofta sker just i korridorerna mellan lektionerna.

Då kan de få höra läraren säga ”3,2,1 and SLANT!” – vilket innebär att de ska sitta ordentligt på stolen (Sit up straight), lyssna på läraren (Listen), svara på frågor (Answer), sluta avbryta (Never interrupt) och fokusera på läraren (Track). Detta är ett av flera uttryck som alla lärare på skolan använder på en daglig basis i syfte att göra det tydligt för eleverna vad de förväntas göra.

Gemensamma ordningsregler

Jonathan Porter, lärare och ansvarig för skolans humanioraavdelning, framhåller att det är kontinuiteten mellan lärarna på skolan som utmärker Michaela. Han beskriver hur lärare på många andra skolor ofta arbetar på helt olika sätt i klassrummen, och då inte minst när det handlar om att upprätthålla ordningen. På Michaela har man anammat ett koncept som kallas för No excuses. Det innebär att även mindre förseelser, som exempelvis att en elev glömmer att ta med sig en penna till lektionen eller kanske pustar högt åt läraren, leder till konsekvenser.

Lärarna accepterar inte bortförklaringar. Alla elever, oavsett deras bakgrund eller hemförhållanden, förväntas följa reglerna hela tiden, varje dag. Jonathan menar att elevernas trygghet ökar när alla lärare upprätthåller exakt samma ordningsregler, då de vet vilka regler som gäller och att det alltid finns konsekvenser om man bryter mot dessa.

– Vi tror att alla på skolan gynnas av att vi har gemensamma ordningsregler och att vi upprätthåller dem på samma sätt. Det gäller även undervisningen. Det kan innebära att den enskilda lärarens autonomi minskar i viss mån, men vi tror att om alla ror åt samma håll kommer skolan som helhet att stärkas och fungera mycket bättre, säger Jonathan.

Lärarna accepterar inte bortförklaringar. Alla elever, oavsett deras bakgrund eller hemförhållanden, förväntas följa reglerna hela tiden, varje dag.

Jonathan menar att alltför många skolor har vad han kallar för ett Some excuses-koncept, där en elevs dåliga uppförande inte sällan bortförklaras med att han eller hon har det jobbigt hemma. Han menar att det är omoraliskt att inte utgå från att alla elever är kapabla att ta ansvar för sina handlingar, men även att det helt enkelt är odemokratiskt att låta en elev störa de övriga eleverna i en klass. Enligt Jonathan bör alla skolor behandla den stökiga eleven på exakt samma sätt som alla andra elever på skolan – No excuses.

Tappar eleven bort sin penna får den gå upp och köpa en ny. En penna kostar visserligen bara en krona, men efter hand kommer det att leda till att eleven lär sig värdera och ta hand om sina ägodelar. När alla elever kommer förberedda till lektionerna slipper även den undervisande läraren att lägga ner dyrbar lektionstid på att dela ut pennor, suddgummi och annat material som elever annars ofta glömmer av att ta med.

– Det finns självklart undantag då vi inte ger kvarsittning till en elev som exempelvis inte gjort läxan. Om de har varit på en begravning så ligger det ju utanför deras kontroll. Vi skiljer på anledningar och ursäkter. Kommer en elev sent och skyller på trafiken är det inte okej, då de helt enkelt hade kunnat åka hemifrån tidigare för att undvika det. Jag har jobbat på skolan i tre år och aldrig kommit sent. Varför? Jo, jag ser till att åka hemifrån tillräckligt tidigt för att kompensera för eventuella förseningar i kollektivtrafiken, säger Jonathan.

Jonathan, eller Mr Porter eleverna tilltalar honom, har en examen som klassetta i teologi och religionsfilosofi från universitetet i Cambridge och har alltid varit lockad av att arbeta med att skapa social rättvisa i samhället. När han fick nys om Teach First-programmet, vilket är en fristående lärarutbildning i ledarskap och undervisningskonst för toppstudenter med en universitetsexamen i ett undervisningsämne, fick han möjlighet att undervisa på en utsatt skola i Birmingham. Han trivdes vid katedern, men upplevde att skolan saknade fokus på ämneskunskaper och disciplin.

Så fort han hörde om planerna på att starta Michaela, och hur skolan skulle fokusera på traditionella ämneskunskaper och ha höga förväntningar på alla elever, sökte han genast och fick rollen som ansvarig för undervisningen i humaniora.

På många sätt är Jonathan en typisk lärare på Michaela. De flesta är unga, runt 30-årsåldern, och har topputbildningar från de mest prestigefulla universiteten i Storbritannien. Ytterst få har genomgått en vanlig lärarutbildning. Flera av lärarna är dessutom mycket aktiva i sociala medier och framför sina åsikter i den brittiska skoldebatten.

Intresset för skolan och undervisningen är stort. Så stort att de har publicerat en antologi, The Battle Hymn of the Tiger Teachers, där lärarna på skolan förklarar hur de arbetar och varför. De arrangerar även öppna föreläsningarkvällar och tar regelbundet emot nyfikna besökare där de får en rundtur och möjlighet att äta lunch med eleverna. Vill man besöka skolan får man dock ha tålamod, de är redan fullbokade för resten av året.

Kontroversiell skola

Michaela är uppenbarligen en kontroversiell skola. De arbetar med metoder som går stick i stäv mot vad många anser tillhöra en modern skola. Lärarna på Michaela får ofta höra att de har en alltför instrumentell syn på lärande och kunskap, att de fokuserar för mycket på ämneskunskaper och för lite på moderna förmågor. Inom skoldebatten talas det ofta om 21st century skills – förmågor som har lyfts fram av såväl EU som OECD som viktiga framtidskompetenser. Det handlar bland annat om kritiskt tänkande, samarbetsförmågor och digital kompetens. Katherine är dock inte imponerad.

– 21st Century Skills är inget nytt. I dag behöver man likt förr kunna komma i tid, fokusera, samarbeta, tala korrekt, men inte minst kunna läsa, skriva och räkna. Självfallet behöver man kritiskt tänkande, men för att kunna tänka kritiskt om något förutsätter det rigoröst med kunskap i just det ämnet.

Alla dessa ”framtidsförmågor” är inget nytt, men det låter alltid så. Både när radion och TV:n lanserades var man säker på att det skulle förändra skolan i grunden. Nu säger man det på grund av datorer. Men det stämmer ju inte – vi lär oss på samma sätt i dag som igår, säger Katherine.

Men hårdast kritik får de för dess fokus på ordning och studiero.

– Det finns många som hatar disciplinen, och våra elever är oerhört disciplinerade. Vi förväntar oss helt enkelt att alla ska uppföra sig ordentligt. Många tycker detta är helt fel, de tycker att skolan borde vara mer avslappnad. Men vi menar att disciplin är avgörande för elevernas inlärning. Hur ska eleverna lära sig något om det är kaos i klassrummet? Frågar Katherine retoriskt.

Högsta betyg

Visst är lärarna stolta över sin skola. Hemsidan är, likt många andra skolor, fylld med fina ord och bilder på lyckliga elever. Men hur mycket lär sig egentligen eleverna på skolan? I matematik och engelska, som det finns jämförbar data för över tid, så lär sig en elev på Michaela dubbelt så mycket som en genomsnittlig brittisk elev. I början av sommaren kom dessutom den första externa granskningen av Michaela. Det var Ofsted, den brittiska motsvarigheten till svenska Skolinspektionen, som hade låtit granska skolan. Resultatet? Som en av få skolor lyckades de få högsta betyg, ”outstanding” i samtliga kategorier.

Skolan bedömdes ha en effektiv ledning, hög kvalitet på undervisning, god ordning och en trygg studiemiljö samt höga kunskapsresultat för samtliga elever. Katherine menar dock att om man på riktigt ska ta reda på hur väl en skola fungerar så räcker det inte med att titta på Ofsteds utvärderingar.

Skolan bedömdes ha en effektiv ledning, hög kvalitet på undervisning, god ordning och en trygg studiemiljö samt höga kunskapsresultat för samtliga elever.

– Jag tycker att om man ska bedöma hur väl en skola fungerar så ska man fråga eleverna på skolan om vad de vet om världen. Ställ frågor om politik, historia eller fysik till dem. Och jag lovar dig att om du frågar eleverna på vår skola så kommer du att inse hur otroligt mycket de faktiskt lär sig, säger Katherine.

 

Att eleverna på Michaela är kunniga har ingen mindre än Boris Johnson fått erfara. Han är före detta borgmästare i London och numera brittisk utrikesminister. Under ett besök på en historielektion hävdade han att kejsar Konstantin lät införa kristendomen som romersk statsreligion år 312. Boris, som är skolad vid Eton och dessutom har studerat antikens litteratur vid Oxfords universitet, fick snart se hur en elev räckte upp handen. Eleven, en elvaårig från en av Londons mest utsatta områden, räckte artigt upp handen och sade: ”Sir, jag tror faktiskt att det var år 313!”.

Kan det bli tydligare än så?