Välkommen till värdegrundslandet

Man kan med lätthet föreställa sig hur Gud sitter i sin himmel och ler skadeglatt.

Just som sekulariseringen har slagit igenom och kyrkan skilts från staten kommer hundratusentals människor från stora delar av världen som är lika eller mer religiösa än våra förfäder.

Gud sitter nog där och ler i mjugg när han beskådar hur världens mest moderna och sekulariserade folk tar emot djupt troende människor: ortodoxa kristna, muslimer, yazidier, buddister, zoroastrier, hinduer, mandéer, druser, religiösa av alla de slag. Gud följer säkerligen med spänd förväntan hur religiösa analfabeter ska klara mötet med en strid ström av troende.

Man behöver inte vara Gud för att inse att de flesta svenskar saknar förmåga att förstå människors religiöst motiverade handlingar och moraluppfattningar. De flesta svenskar har för länge sen kastat bort de verktyg som krävs för att tolka traditionella religioner och förstå deras kraft.

Vilket ödets ironi.

Man förstår Guds intresse.

Värdegrundslandet

Svenskar förstår inte sig själva. Vi tror att vi är normala när vi i själva verket är extrema. I Sverige har moderniteten och det sekulära samhället omformats till något som inte så lite påminner om en gudlös religion. Det håller utövarna inte med om. De är helt oförstående. De förstår inte religion, men har likförbannat anammat doktriner som vore de av Gud givna.

Om man hårdrar det skulle man kunna säga att Sverige förvandlats till något som skulle kunna beskrivas som en osynlig katedral. Policy- och värdegrundsdokument har ersatt Den Heliga Skrift och missionärer av utrikesdepartementet och Sida. Uppfattningen att Sverige står på det godas sida, den humanitära stormakten, är så vida spridd att det knappast spelar någon roll vilket parti man röstar på. Alla är frälsta. Nästan alla. Tvivlare finns och antalet avfällingar ökar vilket gör det allt svårare för ”prästerskapet” att utfärda bannbullor.

Policy- och värdegrundsdokument har ersatt Den Heliga Skrift och missionärer av utrikesdepartementet och Sida.

Den uppblåsta självbilden har gjort oss osedvanligt illa rustade att möta människor från andra kulturer. En uppfattning om att alla människor – egentligen – längtar efter att bli svenska, att lära sig vårt språk, få jobb och börja ”göra rätt för sig”, har gjort oss totalt ointresserade av vilken typ av samhällen människor kommer från och av att på djupet förstå religionens roll. Varför bry sig om hemländernas sociala strukturer, varför ägna en tanke åt att vad det innebär att inte ha en enda dags erfarenhet av en gudlös demokratisk liberal stat, när ändå alla tros vilja bli som vi? Egentligen.

Det ordnar sig med integrationen, tänker svensken. Det är bara fråga om tid.

Utan vare sig utarbetade strategier eller genomtänkt planering sitter vi här och undrar varför parallella domstolar dömer brott i förorten, varför sunniter och shiiter inte vill bli kompisar, varför pashtuner ser ner på hazarer, varför hela släkter lägger sig i vilka de unga ska gifta sig med, varför könssegregering existerar och moralpoliser härjar i förorterna.

Vi är ju i Sverige.

Jaja, det blir lite friktion i början. Lite kulturkrockar. Men nästa generation?

Inte bara muslimer

Jag satt med några utlandsfödda unga killar i en förort till Göteborg. De berättade om en ung muslimsk flicka som till sin mammas förtvivlan älskade rapmusik. Dottern spelade dessutom så högt att hon störde mammans koranläsning. Det kom till en konflikt och flickan blev så arg på mammas tjat om att skruva ner volymen att hon slet Koranen ur hennes hand och slängde den i golvet. Varpå hon föll medvetslös ned för att på en sekund förvandlas till ett groteskt djur, en blandning av fågel och apa. När jag frågade om pojkarna verkligen trodde att historien var sann, blev de en aning generade. En av dem rynkade bekymrat pannan och sade:

– En sak är säker, man leker inte med Allah.

Sådana här föreställningsvärldar är inte något typiskt för bara muslimer. Jag är uppväxt med liknande, i en kristen frikyrka. Sedelärande historier med moraliska imperativ kännetecknar alla religioner. Även den sekulära. Rädslan för tvivlet, att gå snett och hamna i helvetet, ligger där latent vare sig det är gehenna eller fascism man fruktar och som bromsar den fria och kritiska tankens framfart.

Kunskapen om religionen, vilken roll den spelat i vår egen historia, är hos de flesta obefintlig. Religionen ses bara som något förtryckande och denna enögdhet gör oss oförmögna att se att det var kristendomen som, tillsammans med andra aktörer i en växelverkan, banade väg för det som vi trots allt betecknar som osedvanligt lyckade projekt – de västerländska demokratiska staterna.

Den meningsskapande funktion som religionen utgör, oavsett inriktning, ser vi ned på. Vi betraktar den som något primitivt.

Särskilt när det kommer till islam.

Okunniga islamkritiker har förpestat debatten under lång tid. Med svepande formuleringar och utan nyanser har de utmålat religionen som en besvärande integrationsfaktor. En religion!?

Självklart ska man vara bekymrad över moskéer som sprider antidemokratiska budskap, kanske till och med uppmuntrar till terrorism. Självklart ska sådant bekämpas. Men låt oss för en stund titta förbi de yttre attribut som vi tenderar att stirra oss blinda på.

Religionen är ett verktyg för att hålla klanen intakt.

Den inflytelserike franska sociologen Émile Durkheim menar att religionens funktion är att hålla samman den sociala grupp man tillhör. Det är genom religionen som man upplever kollektivet. Om man ägnar lite tid och tankemöda åt de länder varifrån människor flyr till Sverige kommer man finna att den viktigaste sociala enheten är den utvidgade familjen. Inte nationen. Utan släkten. Klanen. Sådana sköra sociala grupperingar behöver en stark omgivande ideologi som ger stöd åt synen på sexualitet, familj, plikt med mera. Denna ideologi skänks nästan alltid av religionen, och det kan vara vilken religion som helst.

Religion och klan lever i ett ömsesidigt beroende av varandra, men jag vill trots det hävda att klan kommer före religion, eftersom klanorganisationen ytterst handlar om överlevnad. Religionen är ett verktyg för att hålla klanen intakt.

I min bok Mellan klan och stat skriver jag: ”Om dessa två storheter – klan och religion – är ett hus är klan den bärande byggnadskonstruktionen med syllar, takstolar, bjälkar och reglar. Religionen är murstocken, eldstaden och fasaden.”

Att stirra sig blind på fasaden

Vi har alltför länge stirrat oss blinda på fasaden, och därmed fixerat religionen och dess utövare i en fast form. Religion är däremot, som Eli Göndör skriver: ”…alltid resultatet av dess utövare vid varje givet tillfälle, vilket innebär att den är lika ryggradslös som anpassningsbar till rådande regler och lagar.” Tror någon att det är en tillfällighet att Sverige som är präglat av en stark feministisk rörelse nu har en kvinna som ärkebiskop?

I min barndoms kyrka, pingstkyrkan, hade vi syndakataloger. Alkohol var synd, tobak, liksom världslig kultur. I Psaltaren står: ”Säll är den man som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta.” För att undvika att sitta där bespottare satt var bio synd, teater och konserter där popmusik spelades. Och att spela fotboll på söndagarna var fel. Man ska helga vilodagen. Det blev omöjligt för mig att spela i fotbollsklubb eftersom matcher spelades på söndagar. Så kan en fotbollskarriär gå om intet.

I dag? Dagens frikyrkoungdomar skrattar när vi äldre berättar hur det var. Frikyrkan är numera något helt annat. Förändringen gick snabbt, på några årtionden.

Eller ta somalierna. De har en månghundraårig historia av sufism, den esoteriska varianten av islam. När landet började krackelera och människor flydde till andra länder, däribland Sverige, drogs många på förhållandevis kort tid mot en salafistisk tolkning, en betydligt mer legalistisk och sträng form av islam. Från att flickor och pojkar gått i gemensamma klasser på 1970-talet och skolflickorna klätt sig i kjolar, började kvinnorna täcka sina kroppar. Varför?

Dagens frikyrkoungdomar skrattar när vi äldre berättar hur det var. Frikyrkan är numera något helt annat. Förändringen gick snabbt, på några årtionden.

Sannolikt beror det på att klanen utsattes för sådana påfrestningar att en strängare tolkning av religionen behövdes för att hålla de sociala grupperingarna intakta. För vilka möter de här? På bara 50 år har jämställdhetsrörelsen växt sig stark. På 1960-talet kom också den sexuella frigörelsen och Sverige blev allt mer antiauktoritärt och sekulärt. De måste vara en chock att komma till ett sådant folk när man är uppväxt med traditionella värderingar i synen på familjen, barnuppfostran, sexualitet, könsroller och religion. Särskilt då det mottagande folket tror att deras värderingar omedelbart ses som något attraktivt.

För den som är ovan att tänka att samhällen är olika kan det låta provocerande, men jag garanterar: Man hittar vare sig hen-dagis i Mogadishu eller läderklädda, hånglande bögar på pridefestivaler i Bagdad eller Tripoli. Sannolikheten att få syn på bikiniklädda kvinnor på stränderna i Gaza är obefintlig, liksom att finna skolor med elevinflytande och problembaserad undervisning i Kabuls skolor. Inte heller hittar man i Basra någon organisation som förespråkar humanism som livsåskådning och som skriver debattartiklar i syrisk press om att skolundervisningen bör ske utan religiösa inslag. Och något nationellt sekreteriat för genusvetenskap är svårfunnet i länder som Uzbekistan, Kirgizistan och Eritrea.

Religionen speglar samhället

Religionen är en spegling av samhället. Den svenska gudlösa religionen är en spegling av ett samhälle som haft lyckan att stå utanför krig i mer än 200 år och med en ofattbar ekonomisk utveckling under lång tid. En sådan religion är i en mening värre än traditionella religioner, då den utövas med sådan omedvetenhet. Det är en religion som inte spelar med öppna kort.

Den är lika otäck i sitt stigmatiserande och fördömande av oliktänkande som på sin tid statskyrkoprästen mot den som inte kunde sin katekes. Den är lika floskelfylld i sitt mantraliknande upprepande om vikten av mångkultur, alla människors lika värde och feminism. Men definitionen av dessa ord? Var är de? Vad menas? På djupet.

Den svenska gudlösa religionen en spegling av ett samhälle som haft lyckan att stå utanför krig i mer än 200 år och med en ofattbar ekonomisk utveckling under lång tid.

Det påminner inte så lite om erfarenheten från min barndoms kyrka där ifrågasättande och tvivel sågs som något hotfullt. Där sade man återkommande: Jesus är svaret.

Men vad var frågan?