Vänstern och egendomsrätten
Vänsterpartiet är inte ett parti bland andra. Fram tills helt nyligen sympatiserade och samarbetade partiet med stater där oliktänkande sköts i källaren. Än i dag ser vänsterpartister mellan fingrarna med politiskt våld, och i partiprogrammet slår de fast att målet är avskaffande av äganderätten, ett mål som strider mot de mänskliga rättigheterna och som sannolikt få av vänsterpartiets väljare ställer sig bakom.
Med sammetslen stämma försökte vänsterledaren Jonas Sjöstedt styra bort samtalet från ämnet när han i Sveriges Televisions partiledarutfrågning ställdes inför formuleringen i det rådande partiprogrammet, antaget i mars i år:
”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.”
Vänsterledaren ville uppenbarligen inte gå närmare in på vad partiet menar. Å ena sidan menade han att det handlade om ett långsiktigt mål. Å andra sidan menade han att det handlade om något väldigt konkret, i vardagen. Att makten över företagen skulle övergå i de anställdas händer. När han tillfrågades om hur detta skulle påverka företag som H&M och Ikea svarade han att ägandet över dessa skulle övergå till de anställda.
Det är inte underligt att Sjöstedt helst undviker frågor om partiets program. Vänstern har vind i seglen just nu. Enligt flertalet opinionsmätningar avser en tiondel av väljarkåren att lägga sina röster på Sjöstedts parti. Det motsvarar förmodligen inte den andel av befolkningen som skulle vilja se privategendomen avskaffad.
Avskaffad egendomsrätt är oavsett från vilket håll man närmar sig frågan en extrem ståndpunkt. De samhällen som försökt förverkliga ett sådant program har utan undantag slutat som ekonomiska och humanitära katastrofer. Det är självklart att Vänsterpartiet mitt i valrörelsen inte vill att de besvikna socialdemokrater som tänkt rösta på Vänsterpartiet skall påminnas om vad partiet i själva verket vill. Det var nämligen den typ av extrema ståndpunkter som gjorde att Socialdemokraterna 1917 bröt med den extrema falang som skulle komma att utvecklas till Vänsterpartiet.
De samhällen som försökt förverkliga ett sådant program har utan undantag slutat som ekonomiska och humanitära katastrofer.
Vänsterpartiet är inte ett parti bland andra. Dess målsättning ligger långt bortom den liberala demokratins ramverk. Dess ambition att avskaffa det privata ägandet går på tvärs med hela vårt samhällssystem och alla demokratiskt sinnade människors rättsmedvetande. Det strider också mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som Vänstern annars gärna hänvisar till, när det passar deras syften. I deklarationen om de mänskliga rättigheterna står uttrycklingen: ”Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.”
Vänsterpartiet har en mycket belastande historia. De är inte bara, likt Sverigedemokraterna, sprungna ur extremismen. De var, som parti, långt in i vår tid lierade med det ondskefulla imperium som mer än något annat hotade vår frihet och trygghet. Samtidigt som hela den svenska försvarsmakten syftade till att försvara vårt land mot en sovjetisk invasion finansierades partiet av sina kamrater i Moskva.
Inom den demokratiskt sinnade delen av arbetarrörelsen ansågs det inhemska kommunistiska hotet så allvarligt att Socialdemokraterna skapade en egen underrättelsetjänst för att spåra upp och kartlägga kommunister på arbetsplatserna, det vill säga medlemmar och sympatisörer till det parti Jonas Sjöstedt i dag är ledare för. Tage Erlander skulle vända sig i sin grav om han visste att kommunistpartiet utgjorde underlag för en socialdemokratisk regering.
Socialdemokraterna skapade en egen underrättelsetjänst för att spåra upp och kartlägga kommunister på arbetsplatserna.
Till skillnad från Sverigedemokraterna, som med rätta ställs till svars för sitt extrema ursprung, kommer Vänsterpartiet lindrigt undan för att långt in i våra dagar ha samarbetat med och sympatiserat med några av de värsta och blodtörstigaste samhällssystem som mänskligheten skådat. Den som tvivlar kan med fördel besöka det gamla Stasifängelset Hohenschönhausen i Östberlin, där Vänsterpartiets kamrater i syd spärrade in oliktänkande, eller kanske något av våra baltiska grannländer där KGB mördade och torterade ännu ett decennium efter att Jonas Sjöstedt engagerade sig i Kommunistisk ungdom.
Nackskott och arbetsläger står inte längre på partiets program. Vänsterpartiet påstår sig ha gjort upp med sitt förflutna och kallar sig inte längre kommunister. Partiets tycks dock alltjämt ha en mer avslappnad inställning till politiskt motiverat våld än andra partier. Sjöstedt själv svävade på målet när han tillfrågades om ungdomsförbundets uppmaning att förstöra och störa andra partiers valmöten.
Partiets program väcker också många frågor. Hur har de tänkt sig att på demokratisk väg (de kallar sig numera demokrater) avskaffa det privata ägandet? Hur skall företagen övergå från sina nuvarande ägare till det ”gemensamma” (det vill säga staten)? Det finns gott om historiska exempel på samhällen som försökt genomföra ett sådant ekonomiskt program. Samtliga har slutat i blodbad.
Det är inte särskilt förvånande att Jonas Sjöstedt inte vill prata om vad partiet i själva verket vill. All heder åt Sveriges Televisions Anders Holmberg som pressade honom om detta. Väljarna förtjänar att påminnas om vad för slags parti Socialdemokraterna väljer att bygga sitt regerande på.