Joakim Broman:
Vänstern, vintern och vattenmelonen
Idéer Krönika
Ett aktuellt klimatbråk illustrerar hur vänstern förändrats de senaste decennierna. Joakim Broman lyssnar på podd, läser Karl Marx och funderar på vattenmeloner.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men ibland önskar jag att vänstern kunde vara lite mer marxistisk. Inte minst efter det klimatbråk som pågår inom kulturvänstern (om uttrycket tillåts) sedan i januari. Då pratade komikern Ola Söderholm i sin inflytelserika podd Stormens utveckling om hur han omvärderat klimathotet och slutat vara ”doomer” eller alarmist. Klimatfrågan är fortfarande viktig, uppvärmning även på nivåerna 2,5–3 grader är allvarlig och bör motverkas, men man bör inte betrakta eller beskriva klimatförändringarna som en existentiell fråga för mänskligheten eller 4–5 graders uppvärmning som sannolik, var det ungefärliga budskapet.
Det vetenskapliga underlaget var forskningssammanställningar från FN:s klimatpanel IPCC, som de senaste åren tonat ned de värsta riskerna och justerat sina prognoser, både därför att forskningen gått framåt och för att klimatarbetet gjort det. Ingen tror exempelvis längre att kolkraften ska tredubblas till år 2100, som i ett av ”business as usual”-scenarierna från 2019.
Det dröjde inte länge innan klimatrörelsens inkvisitorer stormade in. Klimatpsykologen Frida Hylander kallade Söderholm klimatförvillare i Dagens ETC. Angelica Wågström, doktor i miljösystemanalys, ansåg att han spädde på polarisering ”enligt en slapp medielogiks positioneringspåbud”. Martin Hultman, professor i psykologi, instämde på Linkedin i epitetet klimatförvillare och adderade begreppet klimatobstruktion.
Det argumentet har jag inte hört tidigare – att någon borde ägna sig mer åt ”cherry picking” och inte mindre.
Särskilt många invändningar i sakfrågan hade varken Hylander, Wågström eller Hultman i beredskap. Wågström påstod först att Söderholms inslag var baserat ”på lösa påståenden som inte förankras i aktuell forskning” bara för att i nästa stycke ifrågasätta att han lutar sig mot IPCC:s forskningssammanställningar. De räcker inte, tycker Wågström, eftersom de bara utgör en samlad bild av forskningen och inte lägger särskilt stor vikt vid enskilda studier (”spjutspetsforskning”). Det argumentet har jag inte hört tidigare – att någon borde ägna sig mer åt ”cherry picking” och inte mindre.
Hylander och Hultman hade till och med ännu mindre att säga om den faktiska debatten. I stället blir det mest etikettsklistrande och moraliserande pekpinnar. Av det skälet är det frestande att betrakta kritiken mot Ola Söderholm som ett utslag av det lutherska förhållningssätt till politik som Katarina Barrling beskriver i sin bok Världens mest protestantiska land (Bokförlaget Stolpe, 2025). Där menar Barrling att det lutherska arvet av att betrakta sanningen som odelbar har skapat en konsensusanda och en stark misstänksamhet mot avvikare (kättare). I det sekulära samhället överfördes det arvet från religion till kulturella normer och politik. Den som ”vacklar i tron”, som numera handlar om värdegrunden snarare än efterlivet, ska fördömas eller frysas ut.
Men skälet till att bråket är värt uppmärksamhet är ett annat: att ordväxlingen är talande för hur vänstern både i Sverige och västvärlden omformats under de senaste decennierna.
***
I en artikelserie i Breakthrough Journal skriver Ted Nordhaus och Alex Smith om ett skifte som ägde rum i vänstern i övergången mellan slutet av 1970-talet och början av 90-talet, där ett antal inflytelserika gröna ideologer – till en början bara i den akademiska debatten, och sedan i den politiska – gradvis omdanade tolkningen av Karl Marx. Den gamle kommunisten var en av de första moderniseringsteoretikerna men blev i den nya läsningen – i den nya vänstern – i stället symbolen för antikapitalism, ekologisk medvetenhet och rättvisa.
Det är därför så många till höger betraktar Greta Thunberg som en ”marxist i flätor”. Enligt ett vanligt uttryck är miljörörelsen som en politisk vattenmelon – grön på utsidan men röd på insidan. Miljö- och klimatpolitik är enligt denna syn bara ett svepskäl för att avskaffa kapitalismen.
Men i själva verket är vattenmelonen omvänd, skriver Nordhaus och Smith. Det är de förmenta socialisterna som är röda på utsidan men som de senaste decennierna förlorat sin kärna till en antimodern och tillväxtfientlig grön ideologi. Socialisterna brukade en gång vara modernitetens främsta förespråkare. De ekonomiska framstegen som kapitalismen genererade skulle användas för att förbättra arbetarklassens villkor och tillvaro. Konsumtion, det vill säga välståndshöjande varor och tjänster, var något bra som skulle spridas till fler. Det gällde även den svenska socialdemokratin. Vänstern ville förstås gärna styra ekonomin och kontrollera företagen på ett eller annat sätt, men utgångspunkten var att det skulle leda till ökad tillväxt snarare än tvärtom.
Det tomrum av vänsterekonomisk teori som uppstod när planekonomierna i öst kollapsade och ”blandekonomierna” i väst stagnerade ledde till att den gröna rörelsen klev fram på flera fronter. Rationalisering av industri och jordbruk, centralistisk byråkrati och trögrörliga välfärdsstater bar fram gröna partier till parlamenten och framtvingade svar från partierna till vänster. Modernisterna tappade mark, idémässigt och organisatoriskt.
Socialisterna brukade en gång vara modernitetens främsta förespråkare.
De marknadstillvända reformer som präglade Sverige och många andra västländer från 1980-talet och framåt möttes därför inte av en vänster som försökt korrigera sin tillväxtorienterade men interventionistiska ekonomiska teori, utan av en rörelse som nu börjat betrakta tillväxt, handel och konsumtion som immanenta problem i ett farligt system.
Så har vi, 30–40 år senare, en tidigare vänsterledare som prioriterar klimatet i princip före allt annat. Ett vänsterparti vars partiprogram har ”ekologisk grund” i sin portalparagraf men inte nämner ”tillväxt” en enda gång, och som klumpar ihop ”fossilberoende” med ”kärnkraftsberoende” i samma mening. Just kärnkraften var en gång i tiden såväl Vänsterpartiets som Socialdemokraternas framtidshopp. Vilket också var logiskt. Storskalig, ”centralistisk” energiproduktion, byggd till stor del genom statens försyn, som kunde leverera pålitlig energi till gamla hederliga industrier.
Förespråkandet av nedväxt hade med rätta betraktats som arbetar- eller till och med människofientligt av 1960-talets arbetarrörelse men numera frodas sådana resonemang i vänstersammanhang, inte minst illustrerat av att Angelica Wågström tycker att Ola Söderholms ”förakt mot forskningsfältet” är ”oroande”.
Det är därför värt att stanna till vid den korta diskussion om nedväxt som förs i uppföljningsavsnittet av Stormens utveckling. Där pratar komikern och författaren Liv Strömquist kort om att det är möjligt att ha Ola Söderholms syn på klimatfrågan och ändå kritisera kapitalismen och förespråka nedväxt av andra skäl, till exempel för att det skulle vara ”mindre alienerande, trevligare, mer småskaligt, göra samhället mer stabilt” och att det skulle leda till ”mindre exploaterande av naturen”. Det är lite svårt att veta om Strömquist själv står bakom denna syn eller om hon bara tecknar en bild av vad man kan tycka, men oavsett har hon rätt i att precis den sortens argumentation förs kring kapitalism och nedväxt som alternativ.
I ett nolltillväxtsamhälle är konflikten inbyggd i ekonomin eftersom det enda sättet att öka välståndet för en grupp är att ta från en annan.
Om detta måste man säga två saker. För det första att visionen om nedväxt skulle leda till ett mindre konfliktfyllt, mer stabilt och mindre miljöförstörande samhälle både är naiv och farlig. Inget skapar konflikter så mycket som fattigdom, hunger och brist på resurser. I ett nolltillväxtsamhälle är konflikten inbyggd i ekonomin eftersom det enda sättet att öka välståndet för en grupp är att ta från en annan. I en nedväxtekonomi finns inget utrymme att minska arbetstiden eller öka anslagen till vården utan att samtidigt försämra för någon grupp. (Och att ta pengar från ”de rika” fungerar inte så länge.) Som Johan Norberg uttryckte det här i Smedjan skulle nolltillväxtförespråkarnas älskade välfärdsstat inte ens kunna finansiera sjukvård och järnvägar utan att få slut på pengar.
Det är heller ingen slump att man måste skrolla ned till plats 32 på amerikanska universitetet Yales Environmental Performance Index för att hitta ett land som inte tillhör västvärldens välbärgade ekonomier. Folk bryr sig gärna om miljön, men först när man klättrat en bit upp på behovstrappan. Inget driver miljöförstöring så mycket som att folk tvingas välja mellan att föda och värma sin familj eller att exploatera naturen.
För det andra är visionen om nedväxt inte en socialistisk tankefigur utan en beståndsdel från grön ideologi som lagt starka filter över vänsterns världsbild även när den står i motsättning till dess mål. Som Nordhaus och Smith skriver i den sista artikeln i serien, Karl Marx, Ecomodernist:
In response, an elite leftism grounded in the academy has weaponized scholarship, scientizing green ideological, cultural, and aesthetic demands as ecological necessities. It is here that the Left, long the enemy of Malthus and subsequent attempts to impose external limits upon the aspirations of the working classes, abandoned that faith, substituting global ecological limits for universalist and class-based material demands and insisting that the working classes must subordinate their material interests to hard biophysical realities that, definitally, can brook no dissent.
Där finns en viktig förklaring till att västvärldens arbetarklass i allt större utsträckning övergivit socialistiska och socialdemokratiska partier. Och varför vissa inom vänstern gör motstånd: exempelvis den rörelse i USA som uppstått i spåren av journalisterna Ezra Klein och Derek Thompsons bok Abundance (Avid Reader, 2025) som vill sätta välstånd i första rummet och öka produktionen av varor, bostäder, transport och energi. Det vill säga att använda kapitalismen till sin fördel i stället för som sin motståndare.
I Sverige försöker Socialdemokraterna lansera ett tillväxtprogram kombinerat med nästan samma storstatliga perspektiv som under 1970-talet. Det kommer att föra med sig samma problem som då – växande byråkrati, ineffektivitet, försvagad strukturomvandling till exempel – men det stora problemet är att deras regeringsunderlag i övrigt till största del är djup- eller lönngrönt. De regeringarna de lett de senaste åren har också präglats av att socialdemokratin abdikerat i centrala frågor som kärnkraft och skogsfrågor. Vilken trovärdighet finns det då i en statligt dirigerad överflödspolitik?
Omslagsbilden är genererad i Stable Diffusion Online.