Ekonomi Essä
Vänsterns ekonomiska myter måste synas
Att industrialiseringen ledde till utbredd fattigdom och att 1930-talsdepressionen var en konsekvens av ohämmad kapitalism är två vanliga föreställningar. Men de stämmer inte. Patrik Strömer har läst en ny amerikansk bok som slår hål på ekonomiska myter i Sverige såväl som i USA.
Vi har alla mött dem – idioterna. Motvalsarna. Människorna som vägrar att omvärdera sina felaktiga uppfattningar trots att de har blivit grundligt motbevisade. Det är en sak om din tröttsamme farbror envist hävdar att den månad då det säljs flest julgranar är oktober. Lika irrelevant är det om några dårar samlas i ett skjul för att övertyga varandra om att jorden är platt. Desto mer problematiskt blir det däremot om verkliga makthavare bygger sina framtidsvisioner på uppfattningar om det förflutna som inte stämmer – till exempel att tullkrig skulle göra världen rikare eller att snus är lika skadligt som cigaretter.
I dessa tider då narrativ anses vara viktigare än fakta och moral tänker jag ändå på sagorna ”Kejsarens nya kläder”, ”Gåsen som värpte guldägg” och ”Den lilla röda hönan”. Tre sagor med en gemensam sensmoral som är lika sann i våra dagar: Den som låter fåfängan, girigheten eller lättjan styra går miste om sanningen.
Sensmoralens kraft blir särskilt påtaglig i den nyutkomna boken The Triumph of Economic Freedom (Bloomsbury Publishing, 2025) där ekonomiprofessorerna Phil Gramm och Donald J. Boudreux går igenom sju vanliga myter om den amerikanska ekonomin. I varje kapitel förklaras varför de utpekade myterna inte stämmer överens med statistik och fakta. Dessutom försöker de ge bättre förklaringar till händelseutvecklingen – även det underbyggt av hård data.
Så, vilka är då dessa sju myter?
Den första är att den amerikanska industrialiseringen skapade en samhällsklass bestående av utblottade proletärer. Uppfattningen är antagligen mest känd från den brittiska horisonten där William Blake beklagade sig över industrialismens ”dark Satanic Mills” och Charles Dickens själv kunde bli rik på att skildra de påvra förhållandena i städernas fattigkvarter. Knappast någon förnekar att omständigheterna var sämre på 1800-talet än i dag. Men det stämmer inte att industrialiseringen, gruvorna och fabrikerna skapade fattigdom. Tvärtom ledde de till ökat välstånd och gav betydligt fler möjligheten att ta sig uppåt och framåt.
Tvärtom fnös dessa 1800-talets klassresenärer åt tanken på ”den gamla goda tiden”.
Att myten kunnat få fäste in i våra dagar beror enligt författarna på tre faktorer. För det första hade fattigdom varit det normala under sekler – när många plötsligt blev rikare blev fattigdomen också synligare. För det andra var landsbygdens fattigdom inte synlig för stadsborna – det var först när den rurala befolkningen flockades till städerna som den till slut uppmärksammades. För det tredje lyssnade man inte på de fattiga som uppenbarligen ansåg att alternativet till industrialiseringen var sämre, varvid de röstade med fötterna och flyttade in till städerna. De två första punkterna är kända sedan länge, men för den tredje står vi i tacksamhetsskuld till Emma Griffin, tidigare ordförande i Royal Historical Society. Genom att studera vanliga människors brev och dagböcker öppnade hon porten till en tidigare okänd eller bortglömd värld. Hennes forskning visar nämligen att de flesta arbetare inte betraktade sig som industrialismens förlorare. Tvärtom fnös dessa 1800-talets klassresenärer åt tanken på ”den gamla goda tiden”.
Nästa villfarelse är den om rövarbaronernas framfart under ”The Gilded Age” (1870–1899). Enligt den gängse uppfattningen skaffade sig ”hänsynslösa kapitalister” som Rockefeller, Carnegie och Morgan monopol på sina respektive marknader, vilket gjorde dem stormrika på allmänhetens bekostnad. Det lyckliga slutet kom i form av anti-trustlagar (konkurrenslagar) som enligt historieskrivningen jämnade ut den ekonomiska ojämlikheten mellan folket och eliten.
Även här rör det sig om myter. Ett effektivt företag är visserligen inte alltid ett under av godhet och generositet. Däremot visar decennier av forskning att stora marknadsandelar är den naturliga följden av att vara bra på att möta kundernas önskemål. Förvisso förfogade Rockefeller över närmast monopollika marknadsandelar. Men faktum är att Standard Oil (hans petroleumkoncern) sänkte priserna på fotogen med 69 procent mellan 1870 och 1885. En sådan prispolitik får sägas vara extremt sällsynt för ett verkligt monopol. I stället var det förmågan till innovation – bland annat effektiviseringen av raffineringsprocessen – som möjliggjorde de höga marknadsandelarna. Och de billigare varor som följde i utvecklingens spår gynnade i första hand konsumenterna.
Gramm och Boudreaux visar med flera exempel hur den industriella produktionen ökade åren före ratificeringen av The Sherman Act (den första större lagstiftningen på området) liksom att produktivitetsutvecklingen minskade märkbart under decenniet efter dess införande. Allt annat lika ger större utbud också lägre priser.
Myndigheten och regleringarna var ett misslyckande för konsumentintresset.
Trots det levde föreställningen om den hårt reglerade ekonomins fördelar vidare i nästan ett sekel. Kartellbildningarna (trusterna) hade ju inte återkommit. Men priset var lägre tillväxt, färre innovationer och en lägre grad av konsumentintresse. Först på 1970-talet hade insikten om att regeringen inte alls skyddade konsumenterna från skada – utan skyddade företagen från konkurrens – nått politiken. Alfred Kahn var chef för den amerikanska luftfartsmyndigheten och konstaterade då att: ”The most perfect regulatory system could never do as good a job as could imperfect markets.” Han ansåg själv att myndigheten och regleringarna var ett misslyckande för konsumentintresset och att han själv borde få sparken. Med de amerikanska avregleringarna under presidenterna Carter och Reagan skedde också en vitalisering av den amerikanska ekonomin.
En tredje myt – sannolikt en av de mer seglivade – handlar om att 1930-talets depression var resultatet av en ohejdad kapitalism. Liksom att USA räddades först när Franklin D. Roosevelt införde det keynesianska reformpaket som kommit att kallas ”The New Deal”. Börskraschen den 29 oktober 1929 var emellertid reaktionen på en tidigare avmattning i ekonomin och inte en konsekvens av kapitalistisk köphets. 1930-talet blev kärvare och fattigare på grund av Roosevelts politik. Höjda inkomst- och företagsskatter minskade incitamenten att såväl arbeta som investera. Dessutom var skattehöjningarna så drakoniska att de skapade en stor osäkerhet på marknaden där många investerare kände fruktan inför nästa politiska steg.
Mellan 1933 och 1937 ökade inflödet av guld till USA från Europa, vilket också ledde till en uppgång i ekonomin, innan en andra depression satte in 1937. Under 1938 föll amerikansk BNP med elva procent samtidigt som arbetslösheten nästan fördubblades. Tidigare ekonomiska kriser innebar en kortsiktig ekonomisk försämring och en snabb återhämtning.
1930-talets politiskt skapade lågkonjunktur höll däremot i sig i stort sett hela 1930-talet. Utan The New Deal hade sannolikt en vanlig arbetare haft större chans till jobb än hur det faktiskt blev.
Andelen industrijobb har minskat. Men det är inte något dåligt.
Den fjärde myten handlar om nedgången av industrijobb i USA. Här är udden inte bara riktad mot Donald Trump, utan mot alla som drömmer om de pyrande fabriksskorstenarnas återkomst. Andelen industrijobb har minskat. Men det är inte något dåligt. Dels har industriarbetarna betydligt högre produktivitet än tidigare, dels har människor som tidigare arbetat inom industrin fått jobb inom tjänstesektorn. Att det skulle vara bättre för USA – världens ledande exportör av tjänster – att önska sig fler lågproduktiva bilfabriker i Detroit och färre företag som Google, Apple eller Tesla är en slutsats som kräver en synnerligen märklig premiss. Det ger i varje fall inte mer betalt åt dem som jobbar.
De två sista myterna handlar om inkomstfördelningen och fattigdom. Ja, det stämmer att det finns fler rika i USA nu än 1980. Men det finns också fler människor – och även de som inte är superrika har fått det bättre. Författarna invänder här mot vilseledande språkbruk som handlar om att ”they ’take’, ’claim’ or absorb, instead of what they earn or create”. Men det är en iakttagelse som knappast biter på den som älskar att hata de rika.
På vilket sätt har amerikaner ett sämre liv av att Bill Gates fortfarande äger 0,53 procent av Microsoft? Eller vad sägs om att Fred Smith som grundade FedEx fick dåligt betyg på sin uppsats på Yale, men i stället blev miljardär på att se till att försändelserna var framme nästa dag? I hans fall var det verkligheten som gav honom rätt, inte examinatorerna på universitetet. Och utan kunder som återkommande hade valt tjänsterna hade inte heller FedEx blivit en framgång. Även Warren Buffett nämns, med det retoriska påståendet att det värde han skapat åt andra genom att bygga sin förmögenhet har gjort större nytta för samhället än om man bara gav bort sina pengar nu eller om regeringen tog över hans ägande.
Fattigdomen då? Ja, det är egentligen inte den som behöver förklaras. Den har varit de flesta människors naturliga följeslagare genom århundraden. Det är rikedomen och välståndet som är anomalin. Men tråkigt nog förklaras det mesta av den samtida fattigdomen i USA med att människor inte arbetar. Det kan finnas flera skäl till det, men ett är att det tyvärr lönar sig dåligt att ta ett jobb för den som får bidrag. Marginaleffekter slår alltid hårdast mot den som har det sämre ställt. En annan viktig källa till en snedvriden världsuppfattning är att officiella amerikanska myndigheter inte räknar med de olika typer av offentliga transaktioner som går till hushållen med lägst inkomst.
Så ett hushåll kan tjäna 4 000 dollar om året, vilket naturligtvis är väldigt lite, men samtidigt ha en disponibel inkomst som är tio gånger högre. Det är nu inte marknaden i sig som har skapat den jämnare fördelningen, men det är ohederligt att låtsas om att dessa pengar inte redan omfördelas när någon i sin iver vill ”tax the rich”.
Boken sträcker sig från tidigt 1800-tal in i våra dagar. Exemplen är mångskiftande. Myterna bereds stor plats, invändningarna är ibland snärtiga och andra gånger mer resonerande. Detaljerna kring de offentliga ingripandena som orsakade finanskrisen är kanske överdrivet ingående. Men så finns det också en form av jävssituation (som öppet redovisas i boken), eftersom Phil Gramm var med och stiftade en del av de lagar som beskyllts ligga bakom den ekonomiska krisen 2008. I boken framgår det ändå tydligt att det var politiska påtryckningar om att låna ut mer till personer som inte hade möjlighet att betala på sina lån som var den utlösande faktorn i det korthus som rasade. Men det är en detalj i en av episoderna.
Sammantaget är det en fröjd – för en nyfiken och lagom konträr person – att läsa en bok som så utförligt krossar några av samtidens ekonomiska amsagor, lika levande i USA som i Sverige. Frågan om varför så många fortsätter att tro på myterna förblir emellertid obesvarad men om det finns politiska rörelser som tjänar mer på att utnyttja myterna än att de korrigeras kommer myterna att leva kvar.