Ekonomi Reportage
Vänsterpartiet vill höja skatten för att öka tillväxten
När andra partier ser värdet av stabila statsfinanser, sparande och privata investeringar vill Vänsterpartiet att staten skapar tillväxt genom offentliga utgifter. Smedjans Henrik Dalgard har träffat partiets ekonomiskpolitiska talesperson Ida Gabrielsson för ett samtal om ekonomi och ideologi.
För några veckor sedan intervjuade jag Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist, och frågade vilken politisk fråga det hade varit lättast att komma överens med Vänsterpartiet om. Efter en tystnad blev svaret: ”Jag vet inte.” På den anslutande presskonferensen beskrev centerledaren utsikterna för ett budgetsamarbete med Vänsterpartiet som obefintligt – förhållningssätten till den ekonomiska politiken och hur välstånd skapas är alltför olika.
Vid första anblick kan det tyckas som överdrivna ställningstaganden, som retoriska strategier för att kunna upprätthålla Centerpartiets röda linjer i regeringsfrågan. Men den som studerar V:s ekonomiska politik närmare kommer snart att upptäcka att det är mer än en parlamentarisk strategi.
Ekonomin, och därmed även ekonomisk politik, betraktas ibland som något värdeneutralt – ett område som kretsar kring beräkningar av det som är effektivt och samhällsekonomiskt fördelaktigt. Det är en bildsättning som producerats av både moderata och socialdemokratiska finansministrar, men också av den moderna nationalekonomiska vetenskapen. Det som tidigare utgjordes av långa essäer om människans natur och hennes plats i samhället, består i dag av efterfrågekurvor och intrikata matematiska formler. Som en följd borde ekonomisk politik vara något som är lätt att kompromissa kring kan tyckas; det handlar ju bara om att komma fram till vad som fungerar.
Men ekonomi och ekonomisk politik är långt ifrån värdeneutralt. Tvärtom. Som den österrikiske nationalekonomen och sociologen Ludwig von Mises uttryckte det bygger ekonomin på mänskligt handlande. Den består av olika människor som strävar efter sina subjektiva mål i livet, och för att uppnå dessa måste de skapa något av värde som de sedan byter med varandra. Timmar i kassan på McDonalds omvandlas till den senaste omtalade romanen. Helgarbete på en bank till ett besök på Dramaten. Och så vidare.
Vissa är ärliga med denna moraliska dimension. Andra döljer den. Medvetet eller inte.
Ekonomisk politik handlar därmed om i vilken grad människors strävanden ska styras, vilka beteenden som ska uppmuntras, och kanske framför allt – i vilken grad människors agerande ska vara något som är föremål för gemensamt beslutsfattande. Vissa är ärliga med denna moraliska dimension. Andra döljer den. Medvetet eller inte.
***
För att komma närmare Vänsterpartiets syn på ekonomi och ideologi hör jag av mig till Ida Gabrielsson, partiets ekonomiskpolitiska talesperson. När jag över en kaffe och en Cola Zero frågar om vilka värden partiets ekonomiska politik grundar sig på, kommer Gabrielsson snabbt in på en avvägning mellan att följa principerna och att skapa ekonomisk tillväxt.
– Principen är ökad jämlikhet, och att ekonomin ska växa. Det senare är ganska nytt, vi kände att vi behövde bli bättre på det. Vänsterpartiet har hög trovärdighet utifrån vårt valresultat i omfördelning men inte i hur jobben ska skapas och hur ekonomin ska växa. Där har vi fördjupat oss mer.
En balans mellan teori och praktik med andra ord. Som Katarina Barrling påpekar i sin klassiska avhandling Partikulturer: Kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag (2004) har Vänsterpartiet ofta varit ett parti av akademisk karaktär. De gillar att ha rätt, att lägga den utförliga teoretiska grunden. Men nu tycks större tyngdpunkt ligga på att driva igenom praktiska resultat. När jag frågar om Gabrielssons teoretiska inspirationskällor, slår hon fast att hon inte har några idolporträtt på väggen.
– Det hjälper inte att jag går till Micke Damberg och säger vad skulle Wigforss gjort? Han kommer säga tack och hej.
Det som är intressant med Vänsterpartiets ekonomiska politik är att den så tydligt går i konflikt med den etablerade synen på nationalekonomi. ”Den ekonomiska politiken i Sverige är under starkt inflytande av en nyliberal doktrin”, slår Vänsterpartiet fast i inledningen av Ny start för Sverige, partiets ekonomisk-politiska plattform (troligtvis en ironisk blinkning till Carl Bildts borgerliga koalition med samma namn). Det är, för att vara en partiprodukt, ett förvånansvärt genomarbetat dokument. Drygt 100 sidor där partiet skissar fram grundvalarna för sin ekonomiska politik.
När de talar om en nyliberal doktrin menar man inte att riksbankschefer, ekonomiskpolitiska talespersoner och tjänstemännen på finansdepartementet skulle ha förläst sig på Milton Friedman och Ayn Rand. I stället riktar man in sig på själva förståelsen av ekonomi, där nyliberal betraktas som synonymt med den neoklassiska nationalekonomin som fick allt större genomslag under slutet av 1900-talet. För Vänsterpartiet är det skurken, det man skriver in sin egen politik i kontrast till.
Det neoklassiska perspektivet utgår från synen på ekonomin som något självkorrigerande och att människor är rationella varelser som strävar efter nyttomaximering. Därtill ses ekonomisk utveckling vara beroende av investeringar, att tillväxt uppkommer när företag och entreprenörer skapar något som inte fanns igår. Sådant nyskapande betraktas i sin tur vara beroende av sparande, att det finns möjlighet att sätta undan pengar för att sedan investera i effektiviseringar eller innovationer. Något som enbart är möjligt om företag går med vinst.
Det offentligas roll blir då stabiliserande, att se till att konjunkturens svävningar inte blir för plötsliga, men i övrigt låta ekonomin korrigera sig själv. Ordning och reda i finanserna, en expansiv ekonomisk politik i dåliga tider, att hålla i plånboken bättre. Bara tänk på hur en moderat eller socialdemokratisk finansminister brukar låta. Inom ett sådant synsätt finns det såklart konflikter. Hur höga ska skatterna vara? Vad ska det offentliga lägga pengar på? Ska statens makt över ekonomin öka eller minska? Men förståelsen av ekonomin, ramen om man nu så vill, är densamma. Inom den ramen återfinns i stort sett alla riksdagspartier. Men Vänsterpartiet köper den inte. Inte över huvud taget.
Om tillväxt drivs fram av en efterfrågan det offentliga kan skapa finns det ingen anledning för staten att gå med plus, då är det bara att spendera på.
– Då skulle det vara att få staten att kliva fram mer. Nu har vi privatiserat, sålt ut, och avreglerat. Staten gör inte sitt jobb när det gäller investeringar, arbetslösheten ligger på en permanent hög nivå och vi har ett oerhört eftersatt underhåll på järnväg, elnät och andra nödvändiga delar för ett samhälle. Vi kan inte krampaktigt hålla fast vid ett ramverk som vi själva har uppfunnit, säger Gabrielsson snabbt när jag frågar vad hon skulle prioritera om hon blir finansminister efter nästa val.
Gå emot det finanspolitiska ramverket med andra ord. Både det tidigare överskottsmålet och det balansmål som ska träda i kraft i början av 2027. Det är för V en nyliberal konstruktion, ett system som bygger på tanken att det inte går att lita på politiker och att staten inte ska ingripa för mycket i ekonomin.
För Vänsterpartiet grundar sig ekonomisk tillväxt inte på sparande och innovation, utan på den aggregerade efterfrågan: den samlade mängden av de varor och tjänster i ekonomin som efterfrågas. Det påverkar också synen på statens roll. Efterfrågan är nämligen något som kan hållas uppe med en expansiv finanspolitik. Det offentliga bör då inte enbart vara en passiv garant för stabilitet utan även en aktiv aktör som driver fram tillväxt.
– När staten går in och investerar så får det flera effekter. Sen skapar själva investeringarna jobb och efterfrågan i andra underbranscher. Om man har en väldigt stram ekonomisk politik utan investeringar och underhåll skapar man allt för dåliga strukturer för att man ska kunna ställa om i industrin. Eller så finns det inte tillräckligt stimulans i ekonomin för att fler företag ska växa. Om Ingvar Kamprad hade gett fan i att låna så hade han väl snickrat sina möbler ett tag och sen hade det gått åt skogen.
Om tillväxt drivs fram av en efterfrågan det offentliga kan skapa finns det ingen anledning för staten att gå med plus, då är det bara att spendera på. V vill exempelvis låna drygt 70 miljarder per år för klimatinvesteringar. Bra för både klimatet och tillväxten, menar de.
Men tydligast syns kanske Vänsterpartiets konträra hållning i skattepolitiken. Till att börja med ifrågasätter man den incitamentsbaserade människosynen. Det vill säga att lägre skatter på arbete leder till mer arbete, att högre skatter på sparande leder till mindre sparande. Det är därför partiet inte har några problem med höga skatter på arbete och kapital. De tror helt enkelt inte att det skadar tillväxten. Tvärtom. Höga skatter kan, för den som ser efterfrågan som den drivande faktorn bakom ekonomisk tillväxt, vara något positivt.
Här finns ett bakomliggande antagande om att dagens inkomstfördelning är ineffektiv. Att för mycket kapital koncentrerat till inkomstfördelningens topp medför att det inte utnyttjas, förpassas till fonder, obligationer och fysiska tillgångar. Men genom höjda skatter kan denna ineffektiva inkomstfördelning förvandlas till något produktivt. Passiva tillgångar i det privata, som inte gör någon nytta, kan flyttas till det offentliga och spenderas. Avtrappade jobbskatteavdrag, höjda kapitalskatter, bankskatter, förmögenhetsskatter, höjd skatt på sparande – bara för att ta några av partiets förslag – sätter fart på ekonomin. De lägger grunden för offentlig konsumtion.
Bakom det antagandet finns en föreställning om en osäkerhet privat ägande för med sig. Om resurser ägs och spenderas privat finns det ingen kontroll över dem. De kan användas effektivt eller ineffektivt. Sparas eller konsumeras. Offentligt ägda resurser å andra sidan medför fullständig kontroll. De kan användas till det som fungerar. Politiken antas med andra ord veta bättre än enskilda människor och företag.
Elisabeth Thand Ringqvist och Centerpartiet får nog förbereda ett bättre svar på frågan än ”jag vet inte”.
Argumentationen för Vänsterpartiets alternativa synsätt på ekonomi är till stora delar konsekvensbaserad. Men samtidigt är Gabrielsson tydlig med att den ekonomiska politiken inte enbart handlar om grafer och effektivitet.
– Jag tror på omfördelning och jämlikhet, att det är bra för samhällen. Det är inte så att jag älskar alla skatter. Om det är en skatt som inte fungerar, eller ger ett annat utfall än det tänkta, då får vi utforma en annan som fyller samma funktion, som får in resurser till det gemensamma och skapar jämlikhet. När jag växte upp så gick jag i samma klass som direktörens dotter, själv var jag den butiksanställdes dotter. Jag tror att det finns ett värde i att vi möts och ser varandra. Att man inte lever i helt olika världar och dimensioner.
Och det är just i skattepolitiken som partiets ideologiska utgångspunkter syns som tydligast. Där finns först och främst den omfördelande aspekten, att resurser genom finansiering av välfärdsstaten flyttas från samhällets topp till de mest behövande. Men där finns även en maktdimension, vem som styr över samhällets resurser: ”Genom höjda skatter omfördelar vi privat konsumtionsutrymme till offentligt. På så sätt omfördelar vi också makt och resurser och ökar det gemensammas del av ekonomin”, som partiet skriver i sin ekonomisk-politiska plattform.
Det är en syn som även var högst närvarande i den äldre socialdemokratin som lade den ideologiska grunden till välfärdsstatens utbyggnad. Den socialdemokratiske chefsideologen Nils Karlebys klassiker Socialism inför verkligheten (1926) kretsar exempelvis runt frågan om det gemensamma bestämmandet över ekonomin, hur den arbetande människan, genom demokratisk delaktighet, ska kunna bestämma över en större andel av samhällets resurser. Och här finns kanske den tydligaste aspekten av Vänsterpartiets ekonomiska politik. Den handlar om att flytta makt. Bort från den enskilde och företag till det offentliga.
Det är inte konstigt att partier med en liberal grund likt Centerpartiet har svårt att hitta gemensamma utgångspunkter. Även Gabrielsson håller med om att V och C har totalt olika förhållningssätt i ekonomi men att Elisabeth Thand Rinqvist måste svara på varför hon har valt vänstersidan i svensk politik.
– Om man säger sig stå upp för liberala värden då måste man offra något om de inte vill ha högernationalisterna. Att tala om marknadshyror och sänkta skatter och så vidare, det är hemskt lätt. Men det är när man faktiskt måste offra något som det visar sig. Då är det bäst att man säger det innan valet.
Elisabeth Thand Ringqvist och Centerpartiet får nog förbereda ett bättre svar på frågan än ”jag vet inte”.