Vårbudgeten saknar stringens

Ingen kan väl hävda att Reinfeldt II-regeringen utmärktes av starka reformer och liberalt präglade omprövningar av finanspolitik och offentlig sektor. Därtill var den parlamentariska basen alltför svag. Dock förvaltade den arvet från den första mandatperioden väl och hade också att hantera följderna av finanskrisen 2008-09 som utsatte Sverige för en finansiell chock med strukturella följdeffekter.

Men samtidigt: Under åren 2010-14 höll regeringen ut med att försvara reformer som gjordes under den första mandatperioden, som var viktiga och som förde åt rätt håll. Offentliga utgifter som andel av BNP sjönk och inkomstskatterna sänktes. Arbetskraftsutbudet ökade, vilket nu får genomslag i statistiken.

Ingen kan väl heller hävda att den nuvarande regeringen med sin än svagare parlamentariska ställning direkt är en reformstark regering. Inträngd med Vänsterpartiet som huvudsakligt underlag i riksdagen har man inte så mycket val annat än att satsa på politik som leder i fel riktning. Å ena sidan höjda skatter, mer bidrag och mer regleringar på olika områden. Å andra sidan den mest företagarfientliga politiken som vi sett sedan 1970-talets löntagarfondsdebatt. Att Alliansen tillåter detta sorgliga spel att fortsätta kan möjligen förklaras av taktiska partiskäl.

Kostnaden får dock Sveriges skattebetalare långsiktigt bära. Viktiga möjligheter till att reformera en alltmer omodern och stel offentlig sektor försitts. Risk finns att talet om allt högre skatter försämrar viljan att driva företag och att talet om återinförda förmögenhets- och arvsskatter gör att initiativkraftiga funderar på att flytta. Höjda marginalskatter minskar viljan att arbeta och är direkt kontraproduktiva. Det har Timbro nyligen tagit upp i en rapport.

Att höra Finansdepartementets statssekreterare Max Elger lägga ut texten om snart sagt vilken fråga som helst ger en märklig overklighetskänsla. Det politiska nyspråket, som jag nyligen kritiserade i en artikel i Dagens Samhälle, blomstrar hos Elger. Ordvändningar och omskrivningar för att förklara bort regeringens overksamhet och företagarfientlighet blir till huvudsak och verklighet och fakta till bisak.

John Hassler, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, och tidigare lärare till både Magdalena Andersson och Max Elger, hade rollen att på SNS seminarium ställa frågor om vårpropositionen. Hassler pekade på fyra områden där regeringens politik är inkonsistent och/eller svår att förstå:

För det första att det inte tycks finnas någon idé om hur stabiliseringspolitik ska eller bör bedrivas. Om man tror att stabiliseringspolitik är bra, vilket jag själv inte är säker på, så bör man strama åt i högkonjunktur och vara mer expansiv i lågkonjunktur. Om man under den förra mandatperioden såg exempel på detta så är det svårt att nu se något liknande. Tvärtom ökar utgifterna mitt i högkonjunktur.

För det andra saknas en tydlighet om hur vi ska få en bättre balans på arbetsmarknaden. Arbetskraftsutbudet har ökat kraftigt, bland annat till följd av jobbskatteavdragen, men efterfrågan hålls tillbaka genom en stelbent reglering och höjda skatter på arbete. Inga kommentarer finns i budgeten till hur Sverige ska nå sitt mål om EU:s lägsta arbetslöshet.

För det tredje saknas en rimlig analys av hur regeringen ska utforma politikåtgärder som på ett kostnadseffektivt sätt tar sig an miljöhoten. Det är nästan alltid billigare att åtgärda koldioxidutsläpp i andra länder än i Sverige. Ändå gör man inte något av detta utan satsar på dyra och sannolikt ineffektiva åtgärder i Sverige.

För det fjärde finns inte någon rimlig beskrivning av hur regeringen vill bedriva en tillväxtfrämjande politik. Av det som skrivits ovan framgår att det mesta verkar mot tillväxt. Hassler pekade bland annat på att höjda marginalskatter sannolikt ger minskade skatteintäkter och minskat arbetsutbud. De skyddade sektorerna i vår ekonomi är bland de minst produktiva i västvärlden, medan den konkurrensutsatta industrin är ledande jämfört med andra länder.

Max Elger saknade i stort sett svar på samtliga frågor. När det gäller höjda marginalskatter svarade han att han ”inte tror” att höjda marginalskatter ger sänkta statsinkomster. Utan att redovisa grunden för det. När det gäller den bristande konsistensen i stabiliseringspolitiken menade han att det inte finns någon bra förklaring till varför det ser ut som det gör; ”det är helt enkelt stjärnorna som står olika” i olika fall.

Vårpropositionen är inte avsedd att vara platsen för stora reformer. Men den är ett tillfälle att visa på handlingskraft och viljeinriktning. Den nuvarande regeringen levererar endast skattehöjningar och företagarfientliga regleringar, paketerat i ett omskrivande nyspråk som enbart syftar till att förvilla och föra bort fokus från landets verkliga utmaningar. Det är sorgligt att se. Sverige behöver en regering som har ambitionen att ta itu med verkliga utmaningar. Inte att ägna sig åt ordkonst.